av JOHAN WALLESJÖ
De vise männen från östern som såg den besynnerliga stjärnan och följde den till Betlehem, var troligen ett slags representanter för den tidens astronomiska vetenskap. Numera säger forskare att fenomenet på himlen i själva verket kan ha varit två planeter, Jupiter och Saturnus, som stod så nära varandra just då att de upplevdes som en enda starkt lysande stjärna. Den snart högaktuella berättelsen i Matteusevangeliet om stjärntydarna, är ett av flera exempel i Bibeln på hur människan står i kontakt med och tolkar inte bara sin omvärld utan också rymden och kosmos.
En rymd som numera, bredvid satelliter och månlandningar, också förknippas med mängder av påstådda iakttagelser av ufon och rymdvarelser. Något som egentligen aldrig fångat mitt intresse på allvar. Men är man svag för välgjorda dokumentärer, och någon i flödet råkar handla om utomjordiska aktiviteter, finns risken att man faller också för denna. Att man då snart också börjar formulera en och annan fråga av existentiell art, är nästan oundvikligt.
På streamingtjänsten Netflix finns nu flera dokumentärserier om iakttagelser av utomjordingar och ufon. I en av dem skildras perioden från 1940-talet fram till i dag, där tittaren får ta del av flera konkreta vittnesmål som handlar om iakttagelser eller möten med ufon och rymdvarelser. En man berättar hur han blivit bortförd av troliga utomjordingar som undersökte honom i en farkost, kommunicerade med honom på telepatisk väg för att sedan släppa honom. Här finns också berättelsen om flera hundra personer som vid ett och samma tillfälle sett en rymdfarkost över en fotbollsarena. Åter hade någon med egna ögon sett hur amerikansk militär i en topphemlig anläggning förvarat en död rymdvarelse som tagits till fånga.
I en annan liknande dokumentär säger astrofysiker att det nästan är osannolikt att det inte finns intelligent liv på andra planeter, baserat på vad man vet om universum. Häromåret påstod också en pensionerad israelisk professor som varit chef för Israels rymdsäkerhetsprogram, att Israel och USA har ett pågående hemligt samarbete med utomjordingar vid en underjordisk bas på Mars.
Ibland dyker frågan upp – hur ska en troende kristen förhålla sig till dessa iakttagelser och vittnesmål som pekar mot intelligent liv på andra planeter? Skulle det på något sätt förändra innehållet i den kristna uppenbarelsen? Skulle rymden rentav bli ett tänkbart missionsfält? I bakgrunden lurar kanske det mer grundläggande påståendet om människan som Guds avbild. För några år sedan uppgav den ryske kosmonauten Sergej Ryzhikov att han till den Internationella rymdstationen, ISS, skulle ta med sig evangelierna, ikoner och stenar från berget Tabor. Om det var i missionerande syfte eller inte är oklart.
En annan tanke som väcks är om denna Guds avbild även finns inpräglad, men på ett annat sätt, hos andra former därute i den förment tomma rymden, i varelser som helt enkelt inte har något med Jesus Kristus att göra?
För snart 15 år sedan blev några uttalanden från jesuitpatern Gabriel Funes, chef för Vatikanens observatorium, föremål för stoff i svenska kvällstidningar. I en intervju uttryckte han en tro på att det kan finnas intelligenta varelser på andra planeter, skapade av Gud och möjligen mer högtstående än vi. Enligt Funes står detta inte i motsättning till kristen tro, då ”vi inte kan sätta gränser för Guds kreativa frihet”. Han uteslöt inte att det kan finnas rymdvarelser fria från arvsynd. Några av rubrikerna i svenska medier löd: ”Vatikanen: Utomjordingar är Guds verk”, eller ”Vatikanen välsignar utomjordingar”.
Astronomi har emellertid varit en viktig vetenskap i katolska kyrkan sedan många hundra år tillbaka. Vatikanens observatorium är också ett av de äldsta och bäst utrustade i världen. Det sägs att påven Leo XIII i slutet av 1800-talet med observatoriet ville visa den sekulära världen att kyrkan inte ställer sig avvisande till vetenskapen utan tvärtom värderar den högt.
Man kan förmoda att den kristna uppenbarelse som tagit form i en konkret person av kött och blod, är knuten till just människan och hennes villkor. En rymdvarelse på oväntat besök skulle väl om möjligt stå än mer oförstående inför Jesu fråga: ”Vem säger ni att jag är”? än de människovarelser som faktiskt hörde den.
Samtidigt finns något i denna uppenbarelse som hela tiden tycks spränga de givna ramarna och peka mot det tids- och rumslösa. Tanken att Gud en gång ska bli allt överallt, enligt Första Korinthierbrevet 15:28, är en milt sagt överväldigande tanke. För att inte nämna den kosmiske Kristus, som jesuiten och paleontologen Pierre Teilhard de Chardin (1881–1955) ofta talade om – en totalt allomfattande och kosmisk syn på Jesu person, som ändå inte tappar bort inkarnationens mysterium.
Det kan vara så att vi behöver dammet från vägarna i Galiléen och rymdens stjärnstoft i lika hög grad för att begripa oss på det kristna mysteriet. Precis som stjärntydarna från östern fortsätter vi hursomhelst att blicka uppåt och bortom oss själva, med olika motiv. Hur idyllisk och omhuldad den än är i vårt kulturella medvetande, fortsätter också den där stjärnan i Betlehem utmana oss i vår jordiska mänsklighet – om vi väljer att ta på allvar vad den betecknar. ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem…” heter det i julpsalmen med Viktor Rydbergs ord. Hem till oss själva kanske, och våra egna djupa skikt – oavsett hur stjärnor, planeter och förmodade rymdfarkoster formerar sig däruppe?
Johan Wallesjö 2022-12-11
Detta är en opinionstext.