av SYSTER INGRID OSB
Kom ihåg att du är stoft.
Kanske borde vi meditera över askonsdagens ord under jultiden. Inte för att bli betryckta över vår förgänglighet utan som en påminnelse om vår djupa samhörighet med allt annat skapat. Kom ihåg att du är stoft, kom ihåg att du är skapad av samma byggstenar som allt annat i universum – himlakropparna, myran i skogen, fisken i havet och medmänniskan du sitter bredvid. Detta är inget nedslående faktum utan en källa till vördnad, förundran och lovprisning av Skaparen som ordnat allt på ett så förunderligt vis. Att komma ihåg att jag är stoft betyder också insikten att mitt liv, varje liv, påverkar och påverkas av allt annat levande. Och, särskilt nu då vi firar Guds människoblivande, att begrunda att det är av just dessa byggstenar vår Herre fick sin jordiska kropp. Anselm av Canterbury skriver att ”skapelsen brast ut i jubel över sin nya och ovärderliga nådegåva, när den kände att Gud själv, dess skapare, inte blott osynligt härskade över den, utan den fick också se honom synligt helga den och bruka den.”
Då och då hör vi att julen blivit alltför inriktad på det materiella. Men, att ta inkarnationens högtid på allvar betyder att vara beredd att ge den materiella världen sitt verkliga värde. Förvisso inte genom frosseri, julklappshets eller shoppingyra på mellandagsrean. Utan att se på skapelsen, oss själva och varandra som de jordiska varelser vi är. Gränslöst värdefulla i Guds ögon och därför värda all respekt och aktning. Det andliga livet och vårt dagliga, i hög grad fysiska, liv hyser ingen motsättning utan är – eller borde vara – två sidor av samma bild. Guds avbild. ”Kroppen tackar dig, därför att du skapade den till en boning för dig, själen tillber dig därför att du förlovade dig med den vid din ankomst” (Efraim Syriern, Hymner mot heresier 17:5).
Det liturgiska året bjuder oändliga rikedomar för att upptäcka vår förbundenhet med allt skapat. Bröd och vin förvandlas, biets flit besjungs i påsknatten, markens sådd välsignas och dess frukter bärs fram i tacksamhet. Vattnet föder oss till nytt liv, ljusets låga påminner om Ljuset som lyser i mörkret och oljan utgjuts till styrka och tröst. Den som regelbundet ber psaltarpsalmerna blir uppmärksam på hur intensivt närvarande skapelsen och naturen är: Bergen jublar, träden bugar, floderna klappar händer, fyrfotadjur och fåglar myllrar, himlarna talar om Guds härlighet. Inget är för litet, likt biet, eller för vardagligt – som brödet – för att lämnas utanför relationen till Gud. Att fira liturgin med glädjefyllt allvar kan vara en god skola i att ge det materiella sitt rätta värde. Och närma sig den insikt Benedikt av Nursia formulerar när han säger att klostrets alla tillhörigheter skall betraktas som heliga altarkärl.
Heliga kärl. Inte enbart tingen vi arbetar med utan än mer vår egen kropp. Behoven av mat och sömn, utseendet (ofta framställt som ett förbättringsprojekt utan ände) och skröplighet av sjukdom eller ålder fyller oss så ofta med förlägenhet. Men kroppen är inte något nödvändigt ont, utan ett instrument som vi får lära oss att betrakta med vördnad och tacksamhet. Efraim, än en gång, skriver: ”Hur kunde Kristus ha föraktat kroppen och ändå iklätt sig brödet, brödet som hör samman med den svaga kroppen? Om han var nöjd med det stumma brödet, hur mycket mer då inte med en kropp som har talets gåva och förnuft?” (Hymner mot heresier 47:2)
Att bejaka vår egen kroppslighet behöver varken leda till självupptagenhet eller fåfänga utan gör att vi står stadigt rotade på jorden. I enhet med allt annat skapat, och samtidigt med den unika förmågan att kunna reflektera, sträcka oss mot Gud och lovprisa honom. Ja, dra hela skapelsen till honom. Att vi är kroppsliga gör oss sårbara, och just det borde kunna öppna våra ögon för alltings sårbarhet. Förstå vår uppgift att vårda, värna och ansvarsfullt bruka skapelsen, inte med giriga händer utan som en del av ett intrikat samspel.
Fira jul! Vid matbordet, runt granen, i ensam reflektion, med församlingens, familjens eller vännernas gemenskap och tacka Gud för att vi är en del av hans förunderliga skapelse. Stoft. Som genom inkarnationen blivit nyskapat och förvandlat.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-01-02
Detta är en opinionstext.