”Med den välsignade Jungfru Maria klyver man inte hår.” Biskop Guido Marini, biskop i det italienska stiftet Tortona och tidigare mästare i påvligt liturgiskt firande (Master of Pontifical Liturgical Celebrations), uttryckte att detta var påven Franciskus ord till honom under de första dagarna av Franciskus pontifikat.
I biskop Marinis predikan vid en minnesmässa som firades i hans katedral den 23 april påminde biskopen om den avlidne påvens hängivenhet för Vår Fru. ”Hans önskan, som till och med uttrycktes i hans testamente, var att bli begravd i basilikan Santa Maria Maggiore, nära kapellet Salus Populi Romani, som påven besökte många gånger under sitt pontifikat, före och efter varje resa och vid många andra tillfällen” uttryckte biskop Marini. ”Men jag vill särskilt påminna om två episoder. Vi var i början av pontifikatet… och statyn av Vår Fru av Fatima hade förts till Petersplatsen. Påven skulle utföra en akt av vördnad, och det var tänkt att han skulle placera en rosenkrans i händerna på madonnan.”
Gyllene radband för Jungfrun av Fatima
”Så jag började leta efter ett radband” fortsatte biskop Marini, ”men jag fann inget meningsfullt förutom ett mycket, mycket vackert, gyllene radband. Och jag måste säga att jag blev lite generad, särskilt eftersom jag redan visste att påven älskade enkla, fattiga saker. Men det var ont om tid, och jag hade inte hittat något annat som verkade betydelsefullt. Jag gick till påven och sa: ”Helige fader, jag hittade ett radband…” ”Bra, bra, bra gjort” sade påven. Sedan tillade jag: ’Det är ett gyllene radband.’ Jag var redo att höra honom säga ’nej, nej, nej’, men i stället sade han: ’Det är perfekt, det är perfekt, för med Madonnan klyver man inte hår. Ett gyllene radband är helt bra.’”
Fortfarande talande om påven Franciskus Maria-hängivenhet uttryckte biskop Marini: ”Under det firandet av Vår Fru av Fatima bar de madonnan på sina axlar från obelisken upp till scenen. Sedan var de tvungna att klättra uppför trapporna och nå helgedomen. Vid ett tillfälle vände sig påven till mig när madonnan närmade sig trappan och sa: ”Kom, kom, kom, för du går för att möta Vår Fru – du må inte låta henne vänta.” Det är påvens djupa, men ändå enkla och folkliga hängivenhet till Madonnan.”
Barmhärtighet
Biskop Marini talade sedan om det centrala temat för pontifikatet: barmhärtighet. ”Jag minns den första botgöringliturgin i Peterskyrkan som påven firade under fastan” berättade biskopen. ”Det fanns ett tillfälle när han och andra präster ställde sig i biktstolarna för att höra de närvarandes bekännelser, och jag fick i uppdrag att följa med honom till hans biktstol. När vi kom närmare tog han en annan väg – oväntat – och gick till en annan biktstol i närheten. Han knäböjde framför en biktfader, som var förstummad, och avlade sin bekännelse där, så att alla kunde se. Senare i sakristian sa han till mig: ”Förlåt att jag inte lyssnade på dig – jag gick en annan väg – men jag önskade att den här gesten från påven skulle hjälpa alla att förstå skönheten i bikten, skönheten i Guds barmhärtighet, att förstå att det verkligen är en anledning till glädje att närma sig Herren och be om förlåtelse.’”
”Att leva efter evangeliet är den sanna glädjen i livet”
Med hänvisning till glädjen i evangeliet – som gav namn åt den argentinske påvens första apostoliska uppmaning – erinrade sig biskop Marini: ”En gång sa påven: ’Ni förstår, jag tycker verkligen om att gå bland folket med ett leende på läpparna, ibland till och med göra en liten oväntad gest, eftersom jag vill förmedla Herrens glädje. Jag vill att alla verkligen ska känna att tillhörighet till honom, att leva efter evangeliet, är den sanna glädjen i livet. Det är allt – evangeliets glädje, Jesu glädje.”
Biskopen påminde sedan om ordet ”alla”, som påven upprepade tre gånger vid den senaste Världsungdomsdagen i Lissabon. Vad menade han? Att kyrkan i sitt hjärta måste ha en önskan att nå alla, att lyssna till alla, att föra en dialog med alla, för att ge alla skönheten i evangeliet som frälser, och i Herren som är Frälsaren.”
Temat synodalitet
Biskop Marini berörde också synodaliteten: ”Vi var involverade i denna synodala resa, en resa som påven ville ha med beslutsamhet. Han ville ha detta – inte för att producera fler dokument. Påven sade detta till mig flera gånger personligen: ”Jag är inte intresserad av fler dokument. Det jag bryr mig om är att den här gången, den här resan, hjälper oss alla att leva gemenskap, deltagande, medansvar på ett mer meningsfullt, mer autentiskt, djupare sätt – att verkligen vara en kropp.” Därför att, som påven mycket väl visste, mission endast sker där det finns gemenskap, och det är bara kärleken inom kyrkan – gemenskapen inom kyrkan – som möjliggör den.
Omsorg om de mest utsatta
På tal om påvens kärlek till de fattiga, uttryckte biskop Marini: ”Påven brydde sig om de fattiga; Han brydde sig om alla mänsklighetens behov – och det var inte för syns skull. En dag i sakristian efter ett möte med några fattiga människor såg jag honom gråta – och han grät verkligen – för han kände mänsklighetens fattigdom i alla dess former som sin egen sorg, en personlig sorg, en smärta som rörde vid hans hjärta. Han grät verkligen, med tårar, i hemlighet i en sakristia och mindes ett möte han hade haft med en av de fattiga. Och jag minns att bara några dagar efter att han hade valts till påve, när vi åkte till ett ungdomsfängelse för att delta i mässan, sade han till mig: ”Vet du, varje gång jag kommer till en av dessa platser frågar jag mig själv – varför just de och inte jag? Det kunde ha varit jag.” Och han sa: ’Tänk på det.'”
Församlingspräst i världen
Biskop Marini nämnde också påvens engagemang för fred – som en profet som ofta inte hörs – som ”aldrig tröttnade på att proklamera freden, tillkännage den, be om den som en gåva till vår stackars värld i krig”.
Biskop Marini kallade påven en herde som ”passionerat älskade världen – och något som alltid slog mig var att han var intresserad av allt, allt, eftersom allt som rörde mänskligheten angick honom. Varje uttryck för mänsklighet intresserade honom. Allt som hade att göra med den mänskliga personen fanns i hans hjärta, och han gjorde det till sin angelägenhet. Han ville vara… Lite som världens församlingspräst. Tänk bara på de telefonsamtal han ringde till vanliga människor, eller de handskrivna lappar han skickade till världens alla hörn. Han höll världen i sitt hjärta – och kanske utkristalliserades denna aspekt av hans pontifikat för alltid den 27 mars år 2020, under covid-19-pandemin, när påven uppenbarade sig ensam på Petersplatsen. Världens ögon var riktade mot den playtsen, världens ögon var riktade mot påven, och i det ögonblicket bar påven hela världen inför Herren. Det kommer kanske att förbli den vackraste bilden av en påve som verkligen alltid bar världen i sitt hjärta.”
Mod och frihet
Slutligen påminde biskop Marina av Tortona om ”modet och friheten” hos den avlidne påven Franciskus.
”Påven ville bidra till att reformera kyrkan”. ”Kyrkan behöver i varje historisk period reformeras i sin mänskliga dimension. Varför? För med tiden bildas avlagringar, mekanismer som inte längre fungerar som de ska. Med mod och frihet försökte påven Franciskus ge sitt bidrag i denna riktning. Och detta gjorde honom naturligtvis inte alltid omtyckt. På dagen för hans installationsfirande som påve – föreställ er jublet på Petersplatsen. När vi återvänder till sakristian uttryckte påven: ”Ni förstår, dagens jubel bland folket på Petersplatsen fick mig att tänka på Jesu intåg i Jerusalem. Och strax därefter tänkte jag och sade till mig själv: Kom ihåg detta när lidandets och korsets dagar kommer.” Och så blev det. För det är så det är för alla påvar.”
Vatican News, engelskspråkiga redaktionen, 2025-04-29
Detta är en nyhetstext.