När någon gång efter den kommande veckan det väljs en ny påve, handlar det inte bara om en ny person på posten eller om vilken inriktning en ny påve betyder för kyrkan – det handlar också om hur påveämbetet förstås och utövas av Franciskus efterföljare. Detta är teologerna professor Dietmar Winkler, professor Bernd Hillebrand och professor Hubert Wolf övertygade om i ett nytt avsnitt av podcasten Diesseits von Eden [Hitom Eden]. Påveämbetet har liksom tidigare ”en enorm fascination”, men nu behövs det ”en ’katoliserande’ påve i den mening att han ger uttryck för katolicitet med stor bredd” och även fattar tydliga beslut, då sådana behövs, menar kyrkohistorikern Wolf från Münster.
Wolf, Winkler och Hillebrand bedömer den speciellt själavårdande modell varigenom Franciskus på det hela taget gestaltade påveämbetet ”mänskligare” – de anmärker dock på en brist på vilja att fatta beslut. Efter det att Franciskus inledde med en tydlig reformagenda även med tanke på hur han skulle utöva sitt ämbete, så kom han med Amazonassynoden 2019 till en ”kipppunkt” [ty. Kippunkt], menar Wolf. Då avvek Franciskus redan vid frågan om möjligheten till gifta präster från sin princip att lyssna till lokalbefolkningens och de lokala biskoparnas och prästernas angelägenheter och ”gick därifrån med suveränitet och under tystnad”, säger Wolf. […]
Man har upplevt en människa som talade och agerade annorlunda än tidigare påvar och även visade sig vara ”lämplig för tryck”. På så sätt har Franciskus med tanke på påveämbetet ”startat en kulturförändring som man inte längre kan backa från”, är Winkler övertygad om. Denna särskilda nya ”pastorala stil” lade Hillebrand också märke till – han varnade dock för att möjligen en ny påve även raskt skulle sätta stopp för denna stil och till exempel göra nya betoningar, då personlig stil inte innebär något absolut knutet till ämbetet. Det saknas ”dogmatisering” av den nya stilen.
En stötesten lokaliserar teologerna i den inriktning som Första Vatikankonciliet 1870 beslutade om, då påven försågs med en långtgående makt. Denna bild av en absolut monark är ännu i våra dagar förhärskande hos många människor och framför allt även bland biskopar, när det gäller synen på påven. ”Egentligen är detta sedan 1870 fullständigt uppblåsta, överlastade påvedöme en alltför stor börda för en människa”, säger Wolf. Men Andra vatikankonciliet (1962–1965) har i fråga om detta kommit med en del justeringar, tillägger Winkler. Även påve Franciskus har inlett en kursändring med sin egen beskrivning av Roms kyrka som ”ledande i kärlek” och anslutit till fornkyrklig tradition.
Det väntar en vidareutveckling, och för detta finns det en vältalig grund i Vatikanens dokumentet Der Bischof von Rom (”Biskopen av Rom”) från förra året, säger Winkler vidare. Detta studiedokument samlar alla dialogerfarenheter med tanke på påveämbetet. Öppet finns det en stor mottaglighet för detta dokument utifrån vilket det faktiskt skulle kunna bli en omformulering av påveämbetet. ”Vi är bara i början av denna väg – men den är viktig för bara så kan det komma något ut av den.”
Kathpresss 2025-04-30
Detta är en nyhetstext.
Dokumentet Der Bischof von Rom finns på Vatikanens webbplats via länken här
Inlägg på Signums webbplats om dokumentet ”Biskopen av Rom” finns här och här