Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet presenterar ett nytt studiedokument som behandlar pågående ekumenisk dialog rörande påvens roll och utövandet av Petrusämbetet.
Biskopen av Rom är för samman frukterna av ekumenisk dialoger om påveämbetet sedan helige Johannes Paulus II för trettio år sedan inbjöd kristenheten till gemensam reflektion över enhetens ämbete i spåren av Andra Vatikankonciliet. Syftet är att söka ett sätt att utöva ämbetet som kan vara gemensamt för de kyrkor som levde i full gemenskap under de första seklerna. Även om ”inte alla teologiska dialoger har behandlat frågan på samma nivå eller med samma djup,” är det möjligt att peka ut några nya infallsvinklar på de mer kontroversiella teologiska frågorna.
Omläsning av de petrinska texterna
En av frukterna av de teologiska dialogerna är en förnyad läsning av de petrinska texter som historiskt varit ett hinder för enhet bland kristna. ”Parter i dialogerna har utmanats att undvika anakronistiska projektioner av senare dogmutveckling och att på nytt reflektera över Petrus roll bland apostlarna.” Till exempel har ”en mångfald av bilder, tolkningar och modeller i Nya Testamentet återupptäckts, medan bibliska motiv som episkopè (tillsynsämbetet), diakonia, och den petrinska funktionen har hjälpt till att utveckla en mer fullständig förståelse av de petrinska texterna.
Primatets ursprung
En annan kontroversiella fråga är den katolska förståelsen av biskopen av Roms primat som en gudomligt instiftad institution, medan de flesta andra kristna förstår det som helt sprunget ur mänsklig rätt. ”Hermeneutiska klargöranden,” säger dokumentet, har hjälpt till att sätta denna traditionella dikotomi ”i nya perspektiv,” och behandlar primatet som av både gudomligt och mänskligt ursprung, alltså ”både del av Guds vilja för kyrkan och överfört genom människans historia.”
”Dialogerna har i stället i fråga om primatet framhävt distinktionen mellan teologisk essens och historisk kontigens” och efterfrågar ”större uppmärksamhet på och tolkning av den historiska kontext som format utövandet av primatet i olika regioner och perioder.”
Första Vatikankonciliet
”Första Vatikankonciliets doktrindefinitioner är ett påtagligt problem för andra kristna. En del ekumeniska dialoger har noterat lovande utveckling genom en ’omläsning’ eller ’omtolkning’ av konciliet, som öppnar nya vägar för en mer korrekt förståelse av dess undervisning […] i ljuset av den historiska kontexten” och av undervisningen från Andra Vatikankonciliet. Detta har tillåtit ett klargörande av den dogmatiska definitionen av påvens universella jurisdiktion, ”genom att identifiera dess omfång och gränser.”
På samma sätt blev det möjligt att ”klargöra formuleringen av ofelbarhetsdogmen och även att komma överens om vissa aspekter av dess syfte, och att känna igen behovet, under vissa omständigheter, av ett personligt utövande av läroämbetet, givet att kristen enhet är en enhet i sanning och kärlek.”
Trots dessa klargörandet erkänner dokumentet att ”dialogerna fortfarande uttrycker svårigheter avseende relationen mellan ofelbarhet och evangeliets primat, hela kyrkans ofelbarhet, utövandet av episkopal kollegialitet, och behovet av reception.
Ett ämbete för en försonad kyrka
Många teologiska dialoger har noterat ”behovet av ett enhetens ämbete på universell nivå […] Med referens till apostolisk tradition argumenterar en del dialoger att kyrkan redan tidigt etablerades som viktiga apostoliska säten i en specifik ordning, med Rom som den främsta.
Vissa dialoger ”har hållit fast vid att det finns ett ömsesidigt beroende mellan primat och synodalitet på varje nivå i kyrkans liv: lokal, regional men också universell. Ett annat argument, mer pragmatiskt, grundar sig på den samtida kontexten med globalisering och specifika missionsbehov.”
”Vissa kriterier i det första årtusendet” har blivit ”identifierade som referenspunkter och inspirationskällor för ett acceptabelt utövande av enhetens ämbete på den universella nivån, som: den informella – och inte främst juridiska – karaktären hos uttrycken för enhet mellan kyrkor; biskopen av Roms ’hedersprimat’, och ’ömsesidigheten mellan primatet och kyrkans synodala dimensioner’.”
Primat och synodalitet
Många dialoger noterar dock att ”den kristna historiens första årtusende […] bör inte idealiseras och inte heller återskapas,” delvis för att ”primat på den universella nivån bör svara mot samtida utmaningar.”
”Vissa principer för ämbetets utövande i det tjugoförsta århundradet” har också identifierats. ”En första generell överenskommelse är det ömsesidiga beroendet mellan primat och synodalitet på varje nivå i kyrkan, och de behov som därav följer av ett synodalt utövande av primatet.”
”Vidare finns överenskommelse rörande artikulationen av […] den ’gemensamma’ dimensionen baserad på alla döptas sensus fidei; den ’kollegiala’ dimensionen, uttryckt främst i biskopskollegiet; och den ’personliga’ dimensionen uttryckt i primatfunktionen.”
En ytterligare ”fundamental fråga är relationen mellan den lokala kyrkan och den universella kyrkan, som har viktiga konsekvenser för utövandet av primatet. Ekumeniska dialoger har varit behjälpliga med att ta fram överensstämmelse i synen på dessa dimensioners samtidigt, genom att insistera på att det inte är möjligt att dela den dialektiska relationen mellan lokalkyrka och universell kyrka.”
Biskopskonferensernas roll
”Många dialoger trycker på behovet av en balans mellan utövandet av primatet på regional och universell nivå, och noterar att det i de flesta kristna gemenskaper är den regionala nivån som är mest relevant för såväl utövande av ledarskap som för mission. Vissa teologiska dialoger med kristna gemenskaper i väst noterar en asymmetri mellan dessa gemenskaper och den katolska kyrkan, och efterfrågar en förstärkning av de katolska biskopskonferenserna, även på kontinental nivå, och för en fortsatt ’decentralicering’ inspirerad av de gamla patriarkatkyrkorna.”
Traditioner och subsidiaritet
Subsidiaritetsprincipen är central – idén att ”ingenting som kan hanteras på en lägre nivå ska lyftas till en högre”. ”Vissa dialoger applicerar denna princip för att definiera vad som är en acceptabel modell för ’enhet i mångfald’ med den katolska kyrkan. De menar att biskopen Rom inte ska ha mer makt än vad som krävs för att enhetens ämbete ska kunna utövas på universell nivå, och föreslår en frivillig begränsning av maktutövningen – men erkänner samtidigt att han behöver tillräcklig auktoritet för att kunna möta de många utmaningar och komplexa plikter som hör samman med hans ämbete.”
Praktiska förslag
”Ett första förslag är en katolsk ’nyreception’, ’nytolkning’, ’officiell tolkning’, ’uppdaterad kommentar’ eller rentav ’omformulering’ av undervisningen från Första Vatikankonciliet” som kan innehålla ”nya uttryck och ny vokabulär trogen den ursprungliga intentionen men integrerad i en communio-ecklesiologi och anpassad till den nutida kulturella och ekumeniska kontexten.”
Några dialoger har föreslagit att en ”tydligare distinktion” kunde göras ”mellan de ansvarsområden biskopen av Rom har, särskilt mellan hans patriarkämbete i västkyrkan och hans enhetsämbete i kyrkornas gemenskap.” Efterfrågat har också varit ”en klarare markering av påveämbetets utövande i hans egen partikulärkyrka, Roms stift…”
”En tredje rekommendation […] rör utvecklingen av synodalitet inom katolska kyrkan”. Särskilt ”fortsatt reflektion över nationella och regionala biskopskonferenser, deras relation med Biskopssynoden och med kurian” är efterfrågat.
Ett slutligt förslag rör ”främjandet av ’konciliär gemenskap’ genom regelbundna möten mellan kristna ledare på den världsvida nivån” och av ”synodalitet mellan kyrkor […] genom regelbundna konsultationer och gemensam handling och vittnesbörd.”
Vatican News 2024-06-13: The Bishop of Rome Servant of Unity
Detta är en direktöversättning av en nyhetstext från Vatican News.