av LEONETTA ANNA JAUHOJÄRVI
Birkenau var ett förintelseläger i södra Polen. En grå aprildag för elva år sedan promenerade jag under Birkenaus björkar i ett försök att förstå världens historia. Jag behövde perspektiv, för vad är väl ett folkmord? Jag tänkte att kanske, kanske i den snara framtiden kommer ett brott med stora proportioner åter att diskuteras. Är det brottet ett folkmord? Är det ren ondska?
I Birkenau liksom försvann alla eventuella definitioner. Birkenau var ett folkmord. Birkenau var ren ondska. Folkmordet talade från massgravarna, gaskamrarna och de själar som ännu tycktes sväva över platsen. Perspektivet från Birkenau blev rädslan för att inte se bevisen på ett folkmord, trots att de låg i öppen dager. Rädslan att förblindas av den starkare partens politiska taktiker, allianser och ursäkter.
Det diskuteras nu om Israel försöker utrota palestinierna. Jag ser bilder på människor som svälter och tänker på Birkenau. Jag behöver historien för att kunna förstå. Ondskan har sina rötter, den dyker inte upp som ogräs. Var kommer ondskan ifrån? Mitt svar som kristen är arvsynden. Som kristen har jag också alltid ett hopp.
Jag vet att Faderns förbarmande omfamnar de svältande och de som svultit, om inte i det här livet så i nästa. Jag vet att Gud ser och hör allt. Bönen är mitt redskap till att värna om skapelsen. Utsvultna barn kan jag inte hålla i mina armar, men stunden av bön är en tröstande stund. Jag ber förstås för att de som lider under den israeliska staten ska få upprättelse, så som judarna i någon mån fick upprättelse vid rättegångarna i Nürnberg.
Birkenau är en sällsam plats. Jag minns känslan av osalighet som om det var timmar, inte år, sedan jag var där. I gräset, i björkarnas sus, fanns det som en närvaro av smärta, oförrätt och fasansfull död. Var det själarnas vädjan jag kände? Birkenaus björkar viskar om människor som inte har fått rättvisa, som utan världens vetskap har förts till döden i en gaskammare.
Björkarna viskar om lidandet, svälten och avsaknaden av den religiösa ceremoni som bereder väg till total fridfullhet. Där fanns inga avslutande ord, ingen gravplats. Inte heller finns det gravplatser för alla palestinier vilkas landremsa har sönderbombats från Israel. Det är en sorg, och det är min sorg. Vem vill möta Herren från en massgrav? Människor som i massan blir anonyma offer, trots att varje människa är unik och skapad till Guds avbild, är ovärdigt vår civilisation.
Leonetta Anna Jauhojärvi 2025-09-03
Detta är en opinionstext.