av SYSTER INGRID OSB
En morgon hjälper jag en medsyster att ta på stödstrumporna. Det vill sig inte riktigt, strumporna tycks trängre än vanligt och jag krånglar och drar. Förlåt säger jag och tittar upp. Och tappar nästan andan av den blick som möter mig. Så full av godhet, tålamod och närvaro. Det är som om tiden stannar upp för ett ögonblick. Och frågan om vem som hjälper vem är inte alls så självklar att besvara.
Något så vardagligt blev likt en ikon, en öppning in till något mycket större och förunderligare. Tänk om jag bara fortsatt böja mig ner över de trilskade strumporna och gått miste om detta. Tänk alla de gånger vi tittar ner, eller bort (eller i mobilen!) i stället för att vara här och nu, öppen för ett möte ansikte mot ansikte. Med en medmänniska, med omgivningen – djupast sett med Gud själv, eftersom han alltid är närmare än vi anar.
En liknande, om än drastiskt formulerad, erfarenhet finner vi hos ökenfäderna. Om abba Makarios av Egypten, som levde på 300-talet, berättas det att han fann en dödskalle i öknen. Han frågade skallen vem denne var och fick till svar att han befann sig i dödsrikets kval där de dömda var kedjade ansikte mot nacke. Oförmögna att se den andres ansikte. ”Men när du, abba Makarios, ber för oss, kan man se en del av den andres ansikte.” Detta var trösten – att kunna se den andres ansikte.
Det må i förstone låta som en klen tröst. Men, ligger det inte en stor hemlighet i detta? Vi blir till genom mötet med den andre. Kanske vi minns rapporteringen om barnhemsbarnen i Rumänien, eller andra situationer av försumlighet, det var inte enbart den fysiska vanvården som satte spår. Detta att inte bli sedd och inte heller kunna se en annan var förödande. Vi vet det, och ändå tycks vi ofta leva våra liv oförmögna att verkligen se varandra. Maskerna vi bär kan vara många; viljan att dominera, fåfänga, rädsla, ointresse, förställning… Ibland självvalda för att ge ”rätt” intryck, ibland påtvingade av livets erfarenheter. Oftast nog en osalig blandning av allt detta.
För vi vet att det också finns blickar som förmedlar allt annat än godhet och närvaro. Att ha mött hårda ögon som hotar och dömer sätter spår som tar tid och tålamod att plåna ut. De erfarenheterna behöver få ersättas med minnet av goda och barmhärtiga ögon som inte haft någon annan avsikt än att just se och möta den de ser.
Biskopen och trappistmunken Erik Varden talar i sin bok Homo Castus om vikten av att lära sig se med vördnad. Att verkligen vilja möta det man ser, men vara helt fri från behovet att dominera över det. Varden kallar ett sådant seende nåd. Och säger i samma andetag att det är en nåd som förutsätter övning. Ty nåden tar inte bort vår frihet utan väcker den till liv, gör vårt ansvar fruktbart.
Att verkligen se och bli sedd fordrar både mod och ödmjukhet, att våga släppa taget om sig själv. Inse att vi behöver den andre. Något som inte är så enkelt för oss. Den första fråga Herren Gud ställer till människan är ”Var är du?” (Första Moseboken 3:9) Hebreiskans ayeka lär ha en betydelse långt vidare än att vara en fråga om geografi. Snarare en varsam inbjudan till ett samtal, en inbjudan som frågar ”vad har hänt dig?” ”var står vi i förhållande till varandra?”. Likt en bön. Visa mig ditt ansikte, visa dig oförställd, låt oss inse och bejaka att vi behöver varandra, är varandras händer, ögon och armar. Det du bär, bär jag, det jag bär kan du vara med och dela.
Ayeka. Kanske behöver vi tänka på det ordet nästa gång vi har svårt att se en annan – som sagt, mycket ställer sig så lätt i vägen. Det tycks finnas en förbehållslöshet i ordet, en öppenhet som ger den tilltalade mod att svara ”här är jag”. Här är jag med mina förhoppningar och rädslor, gåvor och brister, med min historia och allt det jag ännu inte vet.
Då kan den vardagliga situationen – stödstrumpornas krångel, väntan i kassakön, kollegan vid kaffeautomaten, medsystern vid arbetet – bli den där ikonen som öppnar till gemenskap, förståelse och förundran. Öppnar till trösten att få se den andres ansikte, och så också få syn på sitt eget.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2025-09-14
Detta är en opinionstext.