av HEINZ WERNER WESSLER
I Nepal bröt nyligen ett omfattande uppror ut mot korruption, maktmissbruk och patriarkala strukturer. Protesterna, som framför allt drevs av en självsäker ung generation, undertrycktes initialt med hård våldsanvändning. Officiellt föll 72 människor offer för säkerhetsstyrkornas kulregn. Samtidigt var det lilla landet i Himalaya nära anarki när den politiska ledningen för protesten inte lyckades hindra folkmassan från plundringar och försök att sätta eld på regeringsbyggnader. Trots detta ledde protesten inom en vecka till regeringens fall och till utseendet av en övergångspresident som önskades av den protesterande ungdomen. Fader Silas Bogati, apostolisk administratör för Nepal i huvudstaden Kathmandu, ställde sig omedelbart tydligt bakom de offentliga protesternas mål.
Händelserna har visat att även i en politiskt skör miljö kan kollektiv energi omvandlas till konstruktiva förändringar. Att en kvinna har placerats på statens topp under en så avgörande period ses inte bara i landet självt, utan även i regionen som ett symboliskt steg mot djupt rotade patriarkala mönster. Samtidigt är denna omvandling ett tecken på hopp i en värld som på många håll präglas av växande auktoritarianism (dvs. åtlydnad av makten med begränsade individuella friheter), nationalistisk retorik och urholkning av demokratiska institutioner.
Nästan parallellt minns många observatörer proteströrelsen i Bangladesh, som för ungefär ett år sedan skakade det politiska landskapet. Även där var det en rebellisk ungdom som vågade stå upp mot ett alltmer autokratiskt agerande regim. Trots massiv repression, arresteringar och våld på gatorna formades en rörelse som satte frågor om social rättvisa, yttrandefrihet och delaktighet i centrum. Presidenten fördrevs från landet och en övergångsregering under ledning av den internationellt högt aktade Mohammad Yunus bildades. Kristna gemenskaper (katoliker m.fl.) hade under protesternas heta fas uppmanat till landsomfattande gudstjänster och böner för protesternas offer samt för fred och stabilitet. Biskopskonferensen uttryckte sin sympati med upproret på ett återhållsamt sätt, eftersom den inte vill dra på sig islamisternas vrede. Biskop Gervas Rozario, vice ordförande för Catholic Bishops’ Conference of Bangladesh och ordförande för kommissionen ”Justice and Peace”, uppmanade ganska otvetydigt till statliga reformer och beklagade undertryckandet av protesterna. Även om viss besvikelse nu har infunnit sig, är den stora majoriteten av befolkningen stolt över att en ny era har inletts i Bangladesh.
Ett tredje, ur asiatiskt perspektiv långt borta, tecken kommer från Brasilien, där den tidigare presidenten Jair Bolsonaro juridiskt hålls ansvarig för sitt odemokratiska agerande och sina attacker mot institutioner. I sitt nyårstal till den diplomatiska kåren vid Heliga stolen uttryckte påven Franciskus så sent som i januari sin oro över den vacklande demokratin i Sydamerika. Men nu skickar den brasilianska högsta domstolen med sin dom mot en populistisk ledare, som medvetet undergrävt demokratiska regler och splittrat samhället, ett tydligt budskap: Även på högsta nivå kan rättsstaten och ansvarstagande upprätthållas, om rättsväsendet förblir oberoende och det samhälleliga trycket tillräckligt stort. Landets katolska biskopar har stött denna linje från början att säkerställa demokrati och en fungerande rättsstat – till skillnad från en av de största och snabbast växande pingstkyrkorna i Brasilien, Universal Church of the Kingdom of God (Igreja Universal do Reino de Deus, UCKG), som öppet stödjer Bolsonaro än idag.
Sammanlagt målar domen mot Bolsonaro för försök till statskupp och de politiska kursändringarna i Bangladesh och Nepal upp en bild som inger hopp. De visar att demokratier – oavsett ålder, oavsett om de finns i Sydamerika eller Sydasien – inte bara är spelplaner för auktoritära frestelser, utan också kan utveckla motståndskraft. I Nepal och Bangladesh var det framför allt unga, studenter, kvinnor och samhällsminoritet som reste sig mot stagnation och förtryck. I Brasilien visade institutionerna styrka genom att trots populistisk kraft bevara sin integritet.
Det är anmärkningsvärt att dessa utvecklingar knappt var förutsebara. Tänk tillbaka på 1980-talet i Centraleuropa och Östeuropa. Även om Östblocket verkade politiskt, ekonomiskt och militärt försvagat, var det svårt att förutse snabba systemkollapser. Vissa kan beklaga att Francis Fukuyamas felaktigt diagnostiserade ”historiens slut” och epoken med global liberal marknadsekonomi inte inträffade, något som senast blev tydligt under krigen i det forna Jugoslavien på 1990-talet. För närvarande verkar auktoritarianismen globalt vara på uppgång, ett nytt tidevarv av rustning och ökad risk för kärnvapenanvändning hotar, klimatförändringarna bagatelliseras eller förnekas. Kinas autoritära politiska system framstår mer självsäkert än någonsin, Nordkorea förser Ryssland med soldater och materiel för dess meningslösa krig i Ukraina, och Irans regim tycks trots allt sitta stadigt vid makten.
Men situationen kan snabbt förändras. Här blir händelserna i Bangladesh, Brasilien och Nepal till tecken på hopp. Dessa utvecklingar är inte bara regionala episoder utan del av ett större narrativ: motstånd mot politisk förhärdelse kan leda till framgång. Visst måste demokratiska rum, när de väl erövras, ständigt försvaras på nytt. Men politisk autoritarianism står alltid på lerfötter i slutändan. Demokratin må vara pressad globalt, men den lever – och kan, buren av mod, solidaritet och uthållighet, återfå kraft. ”Han störtar härskare från deras troner,” ber kyrkan dagligen i vespern (Magnificat). Det gäller.
Heinz Werner Wessler 2025-09-23
Detta är en opinionstext.