av CECILIA KARLSSON
UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, har nyligen lanserat världens första virtuella museum för stulna kulturföremål – en digital plattform där länder kan visa 3D-modeller av och berättelser om försvunna konst- och kulturarvsobjekt. Projektet drivs i samarbete med Interpol och syftar till att öka medvetenheten om olovlig handel med kulturföremål och stärka pressen på återlämnande.
På UNESCO:s egen hemsida anges att museet ska rymma flera hundra objekt, varav 241 redan nu finns tillgängliga digitalt. Av dessa utgör 104 objekt religiösa föremål – nära hälften av samlingen. Av de svenska bidragen är tre av de sex posterna kyrkligt kulturarv. Även Stockholms katolska stift har fallit offer för dessa stölder. Ett av de kyrkliga föremålen som förekommer i det virtuella museet är en relik från heliga Birgitta som stals från Sankta Eugenia församling i Stockholm 2014. Och så sent som i mars i år, 2025, stals ett medeltida krucifix från Sankt Eriks katolska domkyrka.
Den virtuella plattformen fungerar inte bara som en katalog utan som ett verktyg i kampen mot kulturarvsbrott. Besökare kan få tillgång till bakgrundshistorik, pedagogiskt material och vittnesmål från lokalsamhällen som drabbats. Museet kommer också att ha en utställningssal där lyckade återlämningar lyfts fram som goda exempel på internationellt samarbete.
I detta sammanhang är det viktigt att peka på den rättsliga ramen: 1995 års UNIDROIT-konvention reglerar återlämnande av stulna kulturföremål och av föremål som exporterats illegalt (UNIDROIT är en organisation som arbetar med att harmonisera privaträtten i olika länder och internationellt). Konventionen säger bland annat att den som har ett stulet objekt ska återlämna det, att krav ska väckas inom tre år från att man känner till objektets plats och innehavare, och att tidsfristen i vissa fall är 50 år från stölden. Konventionen räknar uttryckligen religiösa institutioner som offentliga samlingar, vilket gör att kyrkliga föremål inte står utanför systemet för återlämnande. I den svenska lagstiftningen omfattas dessa av föremål av Kulturmiljölagens 5–8 kapitel.
Men även om den juridiska ramen finns, krävs mycket mer än det för att skydda kulturarvet. Den virtuella museet visar att stöld och illegal export inte är marginalfenomen utan att det kyrkliga kulturarvet är väldit exponerat. För att skydda sådana samlingar behövs långsiktiga satsningar: förbättrad säkerhet, dokumentationssystem, utbildning, samverkan mellan myndigheter och församlingar — och inte minst internationell samordning för återlämning.
Att nästan hälften av museets objekt har religiös karaktär — och att hälften av Sveriges bidrag utgörs av kyrkliga föremål — visar att kampen för kulturarvet måste omfatta både det sekulära och det sakrala. Den digitala plattformen är ett viktigt lyft för transparens och opinion, men det verkliga provet ligger i om föremålen en dag återbördas och att skyddet blir verkligt — inte bara virtuellt
Cecilia Karlsson, 2025-10-01
Detta är en opinionstext.