Branden i katedralen Notre Dame i Paris under kvällen den 15 april 2019 blev för en av de brandmän som deltog i släckningsarbetet en andlig upplevelse som förändrade hans liv. Åsynen av korset på altaret omgivet av eldslågor och den svårt skadade katedralen blev för honom ett hoppets tecken, ”som om Gud ville trösta i denna stund. Hans närvaro var påtaglig”, uppgav en av medlemmarna i insatsstyrkan för den franska tidskriften Famille Chrétienne (2 december). Han är anonym men omtalas som ”Matthieu”. Han berördes i den stunden så djupt att han återfann tron.
Redan det som han såg vid ankomsten till brandplatsen gjorde intryck, ”framför katedralen såg vi människor som hade fallit på knä och bad och sjöng”, sade den erfarne brandsoldaten. De var mycket skakade men samtidigt förenade och verkade finna tröst i bönen. Ännu mera berördes Matthieu av något annat när han hade kommit in i kyrkan. ”Framför mig reste sig altaret, och där ovanför det berömda korset. Korset lyste intensivt men det belystes inte utifrån – det såg ut som att själva korset utstrålade ljus. Allt annat låg i mörker, men korset var klart och strålande”, beskrev Matthieu.
Det rörde sig om ett med bladguld överdraget träkors tillverkat på 1900-talet av den franske skulptören Marc Couturier. Trots den extrema hettan, som ändå höll sig under 1 000 grader Celsius, smältpunkten för guld, klarade korset sig oskadat genom elden. Att korset inte skadades må ha en teknisk förklaring men för Matthieu var det ändå en andlig upplevelse: ”Jag kände ett stort lugn och hade känslan att jag inte behövde vara rädd.”
Den parisiske brandmannen berättar om sitt eget liv att han under sin barndom var troende kristen och även hade ministrerat, men med tiden förlorade han för länge sedan tro. Hans arbete som brandsoldat, där han ofta upplever smärta och lidande, spelande härvid en roll. ”Jag kunde inte förstå varför Gud tillät så mycket lidande”, fortsatte Matthieu. Under brandnatten i Notre Dame kände han sig ändå ”räddad” – inte undan lågorna utan på en djupare nivå. ”Efter denna upplevelse var jag en annan människa. Det var som om Gud hade räddat mig undan ruinerna av mitt eget tvivel.”
Förutom upplevelsen av altarkorset berättade Matthieu även om räddningen av katedralens liturgiska skatter. Efter att den berömda spiran hade störtat inte beslöts det att man skulle rädda de värdefulla relikerna och sakrala föremålen. Bland dessa finns Kristi törnekrona, spikar från korsfästelsen samt monstranser och andra liturgiska föremål. ”Tillsammans med konservatorn följde vi i full mundering med in i skattkammaren. Vårt mål var att rädda så många föremål som möjligt – så omsorgsfullt som möjligt.” Trots faran och de dramatiska omständigheterna kände han under tiden ett sällsamt lugn: ”Jag visste att vi var beskyddade.”
Sedan denna natt är Matthieus liv radikalt förändrat, som han sade. ”Jag går i mässan igen, ofta flera gånger i veckan. Jag ber regelbundet, jag har låtit mig konfirmeras och jag är nu följeslagare till andra personer som växer in i tron.” Även hans familj har förändrats av hans nyväckta tro. ”Min mor har börjat att gå i kyrkan igen, och några av mina anhöriga har också på nytt sökt sig till tron.” Själv försöker han sedan dess att leva med ”öppet hjärta”, inleder varje dag med Gud och ägnar andra mera tid. ”Många människor behöver inte bara ord utan framför allt någon som verkligen lyssnar. Det är svårt ibland men jag ser det som min uppgift”, menar Matthieu.
Kathpress 2024-12-06
Detta är en nyhetstext.