WEIS, SANDRA
Dilma Rousseff framträder i januari som den första kvinnliga presidenten i Brasiliens historia. Det möts med stora förväntningar, men valrörelsen har också påmint om de politiska motsättningar som finns i landet. Ideologiskt har det inte funnits mycket att debattera. Med tanke på Brasiliens blixtsnabba utveckling på senare år och den sydamerikanska gigantens utveckling till den åttonde ekonomiska makten i världen har de båda huvudkonkurrenterna i princip varit ense om den aktuella modellen. Omkring 28 miljoner människor har under Lula höjt sig från fattigdom till lägre medelklass. ”Framåt!” lyder hans motto som helt passar till väljarnas förväntningar. Man har därför bara kunnat poängsätta partierna med ”svaga” teman som aborter och korruptionsbekämpning. De 13 tv-debatterna mellan kandidaterna var alla lika tröga. Endast de båda oberoende kandidaterna, Marina Silva och socialisten Plinio de Arruda, sörjde för att de fick lite omväxling och originalitet.
Det är då inte förvånansvärt att många brasilianer nu andas lättare. Att vara president i detta väldiga land kan tyckas vara en alltför stor uppgift för dottern till en bulgarisk företagare. Men hennes politiske fosterfar Lula är övertygad om att hon redan nu kan bemästra problemen. ”Hon är en kämpe” hette det i hans lyckönskan då valsegern firades i presidentpalatset i Brasilia.
Katolsk osäkerhet
Men valrörelsen avslöjade ännu en gång den splittring som finns inom den katolska kyrkan mellan de progressiva basförsamlingarna och några konservativa biskopar. Också påven blandade sig i denna kontrovers. Några dagar före den avgörande valomgången riktade Benedictus XVI ett brev till de brasilianska biskoparna som ännu en gång blåste liv i abortdebatten. Påven uppmanade biskoparna att fördöma aborter och eutanasi och påminde väljarna om att deras röst kunde användas fritt ”till förmån för det allmänna bästa”. Valrörelsens heta fas handlade nu inte i första hand om katolikerna och inte heller fanns någon principiell motsättning om detta tema. I stället gav abortdebatten den socialdemokratiske utmanaren José Serra ammunition för att ta upp ett par punkter i kampen om presidentämbetet gentemot Dilma Rousseff.
Som nyvald ordförande för Arbetarpartiet (PT) har Rousseff gynnat aborter och uttalade sig för tre år sedan för fri abort – påstod José Serra. Han riktade sig inte då i första hand till katolikerna – som i synnerhet i basförsamlingarna snarare sympatiserar med PT – utan till de protestantiska väljarna. Det handlar här om en grupp som utmärker sig för fundamentalistiska ställningstaganden i moralfrågor. De har ingen fast politisk åskådning utan tillhör marginalväljarna, och under de senaste åren har de vunnit allt större inflytande.
Nära 20 procent av brasilianerna hör till de evangelikala pingstkyrkorna. De var en avgörande faktor när den tidigare miljöministern Marina Silva, som hör till kyrkan Asambleia de Déus, snabbt förlorade sin tredjeplacering i presidentvalet. Tack vare de evangelikala rösterna fick hon i den första rundan 19 procent. Inför den avgörande omgången hade hon inte uttalat sig – hon förlorade sympati och fick böta med minskat röstetal.
Dilmas valstrateger gick till motattack: Dilma besökte demonstrativt religiösa religiösa sammankomster och undertecknade en likartad förpliktelse mot ledarna för de evangelikala kyrkorna. På internet och i nätverk som twitter och facebook cirkulerade ryktet om att Serras chilenska hustru en gång hade gjort abort, vilket är en allvarlig sak. Lagen föreskriver nämligen fängelsestraff för kvinnor som genomgår en illegal abort. Abort är endast tillåten i fall av våldtäkt och när det finns risk för kvinnans hälsa. Ändå tros var femte brasiliansk kvinna ha gjort abort åtminstone en gång. Enligt regeringens uppskattning dör 70 000 kvinnor varje år på grund av illegala aborter. Den ömsesidiga smutskastningen och alla dementierna efterlämnar nu bara ett olustigt minne.
Också inom kyrkan fördjupades splittringen mellan de progressiva basförsamlingarna som står nära PT och några konservativa biskopar. Biskopen av Guarolhos, en förstad till São Paolo, uppmanade de troende att inte rösta på Rousseff, eftersom hon var ”för abort”. Andra biskopar, präster och lekmän undertecknade ett brev där de stödde Rousseff. ”Påven har också talat om att rösten måste höjas för ett rättfärdigare och mer broderligt samhälle. Under de senaste åren har Brasilien gjort stora framsteg när det gäller respekt för livet och människans värdighet. Det är Guds vilja! Och människorna skall lära känna denna sanning. Vårt folk vill för första gången välja en kvinna som har satt sitt eget liv på spel i kampen för ett bättre liv för alla.” Så heter det i ett brev skrivet av biskop Luiz Carlos Eccel (Caçador).
För den 62-åriga Dilma är detta den tredje viktiga segern i hennes liv. Först besegrade hon tortyren, sedan sin cancer, och nu vann hon alltså presidentvalet. Det var den första valrörelsen i hennes liv, och den var ingen lätt uppgift. Både de socialdemokratiska motståndarna, och till en början också det egna partiet, lade åtskilliga stenar i hennes väg.
Dilma räknas som ”uppkomling” inom PT eftersom det var först år 2003 som hon anslöt sig till partiet, men som många andra av de aktuella partifunktionärerna har hon ett förflutet inom vänstern. I sin ungdom, när hon studerade ekonomi i Belo Horizonte, var hon trotskist. Hennes största kupp under militärdiktaturen (1964–1985) var då hon planerade ett inbrott hos en notoriskt korrupt politiker, då guerilleros bröt upp det välfyllda kassaskåpet och fyllde sina kassar.
Sedan satt hon tre år i fängelse, där hon torterades med elektrochocker. Efter diktaturens slut följde hon med sin likaså politiskt engagerade man till hans hemtrakt, den traditionellt progressiva förbundsstaten Rio Grande do Sul. Där uppfostrade hon deras gemensamma dotter Paula och gjorde politisk karriär. Hon omskapade sig då från vänsterrevolutionär till en måttfull socialdemokrat – i linje med Lulas PT. För sin mångsidighet, sin flit och sitt goda omdöme fick hon ofta förvaltningsuppdrag och var bland annat stadskamrer i Porto Alegre och chef för statistikverket.
Järnjungfrun besegrade machokultur och cancer
Efter Lulas valseger 2002 fick den nu frånskilda ”järnjungfrun” en plats i regeringen som gruv- och energiminister. Där verkade hon för nya megainvesteringar inom energisektorn – bland annat de just påbörjade fördämningarna i Amazonas – och inledde legendariska konflikter med miljöministern Silva. Hennes främsta manliga kolleger gjorde sig gärna lustiga över hennes föredrag, som var späckade med siffror och grafik, och kallade henne Power point-drottningen. 2005 föll halva regeringen på grund av ekonomiskt fiffel vid finansieringen av valrörelsen, och Lula utnämnde Rousseff till chef för regeringskansliet. ”Med henne gjordes något för första gången på allvar”, påminner sig en kollega. Effektivitet var det viktigaste för Rousseff, men hon visade ingen större politisk fingertoppskänsla. Flera gånger måste Lula hålla efter henne när hon råkade i luven på kolleger eller Sergio Gabrieli, chef för oljeföretaget Petrobras.
”En tillfällighetslösning” hette det i medierna när det stod klart att Lula hade utsett henne till sin efterträdare. Socialdemokraterna vädrade morgonluft inför den oerfarna kvinnan. Den socialdemokratiske expresidenten Fernando Henrique Cardoso gav en antydan om att utnämningen satte Brasiliens demokrati i fara. Också PT:s vänsterfalang vände sig mot den ”nyliberala” och ”företagarvänliga” teknokraten. ”Dilma är framplockad ur Lulas godispåse utan att han har konsulterat PT”, klagade justitieministern Tarso Genro. Men Lula satsade hela vikten av sin 80-procentiga popularitet för kandidaten i vågskålen, han höjde henne till skyarna varje gång han hade tillfälle och gjorde henne till chef för ”programmet för tillväxtfrämjande”. Rousseff fick nu inviga infrastrukturprojekt runtom i landet tillsammans med Lula. Många som irriterade åsåg denna invigningsmaraton väntade sig att Dilma snart skulle bli Lulas hustru.
En stab av experter tog sig an hennes image. Den bruna kostymen byttes mot färgglada kläder, den bruna pagefrisyren lättades upp av en flott kortklippning, rynkorna injicerades bort, glasögonen ersattes av kontaktlinser. Resultatet blev storartat: i de första opinionsundersökningarna låg hon 25 procentenheter efter Serra. Men då fick det hela en tragisk vändning: 2009 diagnosticerades Rousseff med lymfkörtelcancer. Dilma, som nu var 62 år, mötte sjukdomen tappert, och efter en framgångsrik kemoterapi trädde hon slankare och med peruk inför kamerorna – och utlöste en våg av sympati.
En ny stil för Brasilien
Dilma, som nu är mormor, har gjort sig känd i valrörelsen som förvaltare av arvet från Lula. Hennes glamour och charm måste däremot brasilierna avstå från – det framgick redan under valnatten. Riktigt känsloladdat blev Rousseffs upplästa segertal först när hon talade om sin mentor: ”Jag är säker på att en sådan som Lula aldrig skall vara långt ifrån sitt folk”, sade hon, men rösten svek henne och hon måste få ett glas vatten innan hon kunde avsluta meningen. Hennes anhängare jublade där de var samlade på ett hotell i Brasilia: ”Jag skall inte dröja med att bulta på hans dörr när det behövs, och jag är säker på att den alltid kommer att öppnas.”
Klockan 22 stod hon som segrare i det avgörande valet. 56 procent av rösterna tillföll henne, Serra hade enligt den högsta valdomstolen fått 44 procent. Ute på esplanaden framför ministeriet firade omkring 10 000 människor med hornblåsare och röda fanor att PT hade segrat – men på sin nya statschef fick de vänta förgäves.
Rousseff vill flytta in i presidentpalatset tillsammans med sin mor och moster och få in fler kvinnor i regeringen. Vad ”kvinnomakten” innebär får klarna under de kommande fyra åren. Rousseff har stora utmaningar framför sig. Till de största kortsiktiga problemen hör uppvärderingen av valutan real som påverkar exporten, och kontrollen över den urspårade statsbudgeten. Under tiden väntar organisationen för VM i fotboll 2014 och olympiaden 2016 på henne. Redan nu får Brasilien kritik från Världsfotbollsförbundet och FIFA för att tidsplanen har blivit fördröjd.
Ett annat mammutprojekt är exploateringen av de väldiga oljefyndigheterna utanför Rio de Janeiros kust. Ännu har det inte kommit en droppe olja, och redan strider randstaterna om den väntade ekonomiska vinsten och begär sin andel av profiten. Andra megaprojekt inom infrastrukturen, bland annat en ändring av São Franciscoflodens lopp och en serie uppdämningar i Amazonas, måste hon genomföra under häftigt motstånd från miljövårdare, kyrka och samhälle.
Fingertoppskänsla behövs
Det finns också långsiktiga strukturreformer som ingen regering hittills har vågat ta itu med. Dit hör den politiska reformen som är ytterst komplicerad på grund av det federativa systemet men som brådskar för att man skall kunna minska korruptionsträsket som så misskrediterar den brasilianska politiken i befolkningens ögon. En utbildningsreform är nödvändig, ty bara en tredjedel av brasilianerna har avslutad skolgång, något som befäster marginaliseringen av miljoner invånare. ”Det finns inget land som har tagit språnget till industrination utan en massiv investering i utbildningen”, säger rektorn för landsuniversitetet i Campinas, José Taden Jorge.
Väldiga ansträngningar fordrar likaså brottsbekämpningen. Med 26 mord per 100 000 invånare är Brasilien ett av de mest våldsdrabbade länderna i Latinamerika. I ett säkerhetsindex som gjorts av FTI-Consulting får Brasilien näst sista platsen på listan: lägre ligger bara Honduras, Venezuela och Haiti. Företagare fordrar ständigt att skattesystemet och arbetsrätten skall förenklas. Med en skattebörda på omkring 40 procent av bruttonationalprodukten står Brasilien nästan på europeisk nivå.
Det står ändå klart att Rousseff för varje reform måste hålla långdragna förhandlingar med sin koalitionspartner PMDB, ett parti som traditionellt företräder de mäktiga regionalfurstarnas intressen. Bland dem finns så problematiska företrädare som familjen Sarney från den nordliga förbundsstaten Maranhão. I koalitionsfredens namn såg Lula genom fingrarna med deras korrupta manipulationer. Kan Dilma också hantera detta? Hon har inte något stort spelrum, ty det oppositionella PSDB och dess partner DEM kontrollerar nyckelstater som industrikorridoren kring São Paolo, och de regerar tillsammans över omkring hälften av Brasiliens 185 miljoner invånare.
Också inom PT undrar man hur hon kommer att klara av tunga namn som Antonio Palocci och framför allt partiets vänsterfalang, som under Lula satte sig på tvären vid flera tillfällen men alltid knäcktes inför den oomstridde ledarens charm. Också om Lulas roll finns vilda spekulationer. Kommer han att blanda sig i det politiska vardagsarbetet, och kommer Dilma att fatta något beslut tvärtemot sin mentors råd i en avgörande fråga? Om man kommer att önska en ny president vid valet 2014 återstår att se.
Internationellt har Rousseff hittills inte visat någon profil, ty traditionellt spelar utrikespolitiken ingen roll i Brasilien i valrörelsen. Att Brasilien skall bli en världsmakt och få en ständig plats i FN:s säkerhetsråd är man allmänt överens om i politiska kretsar. Men kommer hon att bemöta diktatorer som Mahmud Ahmadinejad lika hjärtligt som Lula? Kommer hon och hennes argentinska kollega Cristina Kirchner att återuppliva den sydamerikanska marknaden (Mercosur), som Lula inte har visat stort intresse för? Hur skall hon utforma sin relation till den socialistiska axeln, det vill säga Venezuela, Kuba, Bolivia, Nicaragua och Ecuador?
Ficha limpa – en milstolpe för basrörelserna
”Välkommen i klubben” hälsade henne Venezuelas president Hugo Chávez som vill införa 2000-talets form av socialism. Om nu det projektet också kan förföra Rousseff är tveksamt. Det är tydligt att hon känner mindre nostalgi inför gammalvänstern än sin mentor. Nyligen förlorade han all fingertoppskänsla då han jämförde de hungerstrejkande dissidenterna med vanliga kriminella. Kommer Dilma, med sina bulgariska rötter, att visa Europa större intresse än Lula? De första antydningarna om något sådant kom kanske till synes under det maraton som Dilma stod inför i mitten av november. Lula ville släpa henne runt från G20-mötet via Moçambique till klimatkonferensen i Cancún och till Mercosurmötet i Foz de Iguaçu för att visa upp henne på den internationella scenen.
Biskopskonferensen lyckönskade Rousseff till hennes seger men påminde henne samtidigt om de löften hon gett under valrörelsen. Det innebär konkret en garanti för religionsfrihet – en föga kontroversiell punkt som Rousseff också betonade i sitt segertal – och förpliktelsen att inte införa någon lag som legaliserar abort. Det skulle å andra sidan kunna ge henne svårigheter med PT.
Helt tyst blev det om en lag som antogs kort före valet under press från kyrkans och det civila samhällets sida, och som sannolikt är en milstolpe: lagen om ett fläckfritt förflutet, ficha limpa, som utesluter en som är straffad eller anklagad för korruption från att kandidera till ett politiskt uppdrag. Det kunde innebära slutet för tungviktare som den förre guvernören för São Paulo, Paulo Maluf, generalguvernören för Maranhão, Roseanna Sarney eller exguvernören i Rio, Anthony Garotinho. Det förutsätter naturligtvis att lagen kan tillämpas. Under det aktuella valet stötte den på starkt motstånd, särskilt från den regionala valtribunalen.
En strategi för Brasiliens utveckling?
Befrielseteologen Leonardo Boff har knutit an till PT:s och basförsamlingarnas ganska vänsterinriktade agenda. Rousseff, säger han, måste nu slutföra den av Lula inledda övergången från en privatiserad, nyliberal ekonomi till en social folkekonomi och då ta hänsyn till nya problem som klimatförändringarna. ”Men särskilt kommer Dilma att sätta sin egen stämpel på regeringen om hon satsar på etiken. Det fordrar en fullständig transparens för det politiska handlandet, och det måste bli ett slut på merkantiliseringen av det politiska vardagsarbetet där monetärt utbyte av fördelar står i förgrunden. Denna strukturella reform är en skuld som Lula har efterlämnat”, skrev han i publikationen Carta Maior.
För José Haring, biskop av Limoeiro do Norte är den brasilianska politikens huvudproblem alltid detsamma. ”Staten tar hänsyn till industrin, till de makroekonomiska ramarna. Det är inte obetingat något som kommer att bestå och kan få dramatiska följder för de enskilda människorna.” I sitt stift i den förtorkade nordöstra delen av landet har han ofta nog fått se detta, nu särskilt i förändringen av São Franciscoflodens lopp. ”Småbrukarna, som får sitt uppehälle av jordbruk och nu skall förflyttas, har överhuvudtaget inte blivit tillfrågade eller medräknade i planeringen. De luras med löftet att de skall få det bättre, men för politikerna handlar det inte om dem utan om att inrätta plantager för exportmarknaden. Vatten har alltid varit en maktfaktor i den torra nordöstprovinsen.”
Tidigare kontrollerades bevattningskanaler och cisterner av coroneis, de stora jordägarna som samtidigt hade den politiska makten. I dag blir de efter hand ersatta av globalt agerande storföretag. Trots all popularitet och eufori som omger Lula och hans tronföljare frågar sig Haring om den ekonomiska strategi man har valt kommer att föra Brasilien till en hållbar utveckling.
Översättning och redigering: Per Beskow
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2010.
Artikelförfattaren är statsvetare och frilansjournalist bosatt i Mexiko och verksam inom olika katolska hjälporganisationer, bl. a. Adveniat.
Publicerad 2011 i nummer 1