av LOVISA BERGDAHL
– Om de livsnödvändiga små handlingarna i vardagen som inte kan laddas upp på sociala medier (eller proklameras i offentligheten) men som gör samhället lite godare.
Ett seminarium om det onda drar fulla hus under en Kulturnatt i Stockholm, och radions morgonpass diskuterar ondska, helvete och exorcism. Det onda känns spännande och lockande, men skulle det goda kunna attrahera lika mycket?
Under vintern 2016 är godhet ett återkommande ämne i samhällsdebatten. Det gäller flyktingpolitiken och en ”godhetsapostel”, sägs det, är en dumsnäll och politiskt korrekt person som förespråkar öppna landsgränser och som vill ta emot fler migranter än vad staten och samhället orkar bära. Ordet avser en person som inte är riktigt vid sina sinnen: en godhetsapostel är naiv, känslostyrd, och saknar realism i viktiga politiska och ekonomiska beslut.
Ett annat sammanhang där det goda ibland dyker upp är i diskussionen om tro (religion) och vetande (vetenskap) mellan kristna apologeter och ateistiska humanister. ”Ingen kan vara god utan Gud”, säger apologeterna och vill med detta anföra moraliska bevis för att Gud finns. Guds existens är en garant för objektiva moraliska värden, utan Gud finns det ingen moral och därmed ingen godhet. Men eftersom godhet finns, så finns Gud.
Den tysk-judiska tänkaren Hannah Arendt är inte främst känd för sitt tänkande om godhet utan för begreppet ”den banala ondskan”. Dock finns det, i början av hennes stora politiska verk Människans villkor några intressanta men sällan refererade sidor om godhet som är värda att stanna upp inför, i synnerhet i vår tid. Två aspekter som är av särskild relevans handlar om vad godhet är och var godhet har sin plats eller sin lokalisering i samhällslivet.
För Arendt är godhet handling. Godhet är alltså inte en idé eller en abstrakt princip utan en aktiv kraft. Godhet är vad godhet gör, och utan att omsättas till handling finns det goda inte. ”Den enda verksamhet som Jesus bevisligen lärde i ord och handling”, skriver hon, ”är aktiv godhet”. Enligt Arendt har det goda i denna aktiva form sin grund i Jesus och kristendomen, och det är sedan kristendomens uppkomst som vi är medvetna om att goda gärningar är en av det mänskliga handlandets viktigaste möjligheter, något som ska ses i ljuset av att Arendt genom hela sitt politiska verk är på jakt efter människans handlingsvillkor och den plats olika verksamheter och handlingar ska ges. Så när Arendt skriver om godhet är hon inte intresserad av godhet som idé utan som konkret handlande i världen.
Var har då det goda handlandet sin plats? Mycket av Arendts tänkande tar sin utgångspunkt i distinktionen mellan privat och offentligt, eftersom det är i förhandlandet mellan dessa två sfärer som samhällen skapas. Uppkomsten av den sociala sfären har kommit att komplicera denna distinktion, något som vi ska återkomma till, men i korthet handlar distinktionen mellan offentligt och privat om att det finns saker som ska förbli dolda och andra som ska göras till offentligt beskådande. Var placeras då godheten? I det fördolda, men inte i det privata. Intressant nog har godhet med det offentliga att göra men bara på ett indirekt sätt. Goda gärningar kan inte exponeras för offentligheten om de ska fortsätta att vara goda. ”Ty så snart en god gärning blir offentligt känd”, skriver hon, ”förlorar den sin speciella karaktär av godhet”.
Eftersom godhet är ett verb och inte en livsform (som en människa lever och en annan inte) eller en egenskap (som någon kan besitta eller inte besitta) betyder godhetens placering i det fördolda, enligt Arendt, att det goda handlandet inte kan sättas i system. Det goda kan inte exponeras, det kan inte institutionaliseras och det kan inte omfattas av minnet om det ska behålla sin karaktär av godhet. Hon skriver vidare: ”Godheten som konsistent livsform är därför inte bara omöjlig innanför den offentliga sfärens gränser utan rentav destruktiv när man försöker praktisera den.”
De flesta av oss kan nog hålla med om att godhet som exponeras, institutionaliseras eller offentliggörs lätt förvandlas till högmod, korruption eller manipulation. När vi tänker efter så skulle nog de flesta av oss reagera med misstänksamhet mot någon som frikostigt skyltar sina goda gärningar på Instagram eller Facebook. Men välgörenhet då, eller sådant som görs i och genom samhället och som vi normalt anser vara gott? För Arendt är detta nyttigt, meningsfullt och värdefullt, men det är inte gott.
Vi kan alltså konstatera att godhet är något som måste göras lite med ena handen – lite oplanerat, lite i förbifarten, lite osystematiserat – eller, om vi refererar till Matteusevangeliet, ”som om den vänstra handen inte vet vad den högra gör”.
Relaterat till det offentliga livet men samtidigt lokaliserat till det fördolda utgör det goda handlandet alltså ett slags oreglerad förutsättning för det gemensamma livet i samhället som, utan att ha sina rottrådar i det fördolda och möjligheten till det goda, skulle bli omänskligt och obeboeligt.
Om då det goda måste bli handling men samtidigt inte får exponeras om det ska förbli gott – vad innebär detta för vår tid? Vad återstår?
Kanske återstår bara detta: att ta på allvar alla de små, vardagliga och till synes banala saker som inte kan läggas ut på Instagram eller Facebook men som gör det gemensamma livet i offentligheten lite varmare, lite lättare, lite roligare, lite vänligare, lite mjukare, lite mer spontant. Det banalt goda, möjligen. Saker som att le mot kassörskan i butiken, att ta ett extra steg åt sidan på den smala trottoaren, att säga tack, att bereda plats på sätet bredvid för en medresenär utan att denne bett om det, att visa hänsyn, att säga ett uppskattande ord, att hålla upp en dörr.
Men kanske är detta ändå inte så lite, och kanske är det nog så utmanande i en tid som är så medialt exponerad som vår och där så gott som alla sociala förehavanden oss människor emellan läggs ut på sociala medier. Vad gör vi när inte Facebook ser oss? Vad gör vi och hur beter vi oss mot varandra i det vanliga och vardagliga samspelet? Kanske är det ändå det banalt goda, det vill säga, alla dessa små och till synes oviktiga saker som till syvende och sist avgör huruvida det samhälle vi lever i växer i humanitet och mänsklighet eller om det inte gör det. Ett samhälle, sägs det ju, är inte starkare än dess minsta beståndsdel.
Eftersom det inte går att söka bekräftelse för det goda i andra människors ögon medför det goda handlandet en viss ensamhet. I viss mening har alltså apologeten rätt – ”ingen kan vara god utan Gud” – men detta betyder nu bara detta: ingen som gör det goda gör det Gud förutan. Eller, annorlunda uttryckt, det goda vi gör som kanske ingen ser, det görs i Guds sällskap.
Lovisa Bergdahl är fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.