av LAPO LAPPIN
Den franske teoretikern René Girards (1923–2015) favoritställe i litteraturen var slutscenen i Voltaires Candide (1759). Den slitna protagonisten Candide lämnar till slut sina äventyr i den stora världen bakom sig och bosätter sig på en liten gård. Boken slutar med de kända orden: Il faut cultiver notre jardin – ”vi måste odla vår trädgård”.
Om det är något som de flesta som kände Girard brukar anmärka på, så var det hans fullständiga ointresse för världslig framgång. Pengar, status och karriär tycktes likgiltiga för honom. Girard levde som han lärde: han tyckte att nästan alla våra begär i själva verket är meningslösa. Vi har få verkliga behov: mat, dryck, sömn, skydd. Allt därutöver är tomma begär. Precis som Candide vände han ryggen till den stora världen – där otyglade drifter oundvikligen mynnar ut i våld – och nöjde sig med att odla sin trädgård.
Det är därför ironiskt att Girard har blivit en husgud för världspolitikens storspelare. Bland den franske katolikens lärjungar finner vi USA:s vicepresident J D Vance, samt ett antal inflytelserika tech-miljardärer i Silicon Valley.
Girard-lärjungarna i Vita huset
Med detta i åtanke kan man undra huruvida deras intellektuella beroende av Girard har lämnat konkreta avtryck i samtiden. Världen var inte helt förberedd på de snabba vändningarna som Trump-administrationen genomförde som sitt öppningsdrag: det transatlantiska bandet med Europa så gott som kapades, man backade i fråga om att stödja Ukraina, smällde upp tullar och eskalerade handelskriget mot Kina. Det har luftats många förklaringar till denna utveckling. Men en har hittills inte blivit undersökt, och det är René Girard.
Att Girard har påverkat viktiga spelare i amerikansk politik är välkänt. Vicepresident J D Vance har varit öppen med att Girards tänkande har format honom. Han har exempelvis nämnt Girard som en stark orsak till sin konversion till den katolska kyrkan 2019.
Girards plötsliga popularitet bland den amerikanska högern kan spåras tillbaka till tech-entreprenören Peter Thiel. Thiel har varit ett slags mentor och mecenat till Vance, som beskrev mötet med entreprenören som ”det viktigaste mötet i mitt liv”. Det var Thiel som värvade Vance till sin investeringsfond Mithril (döpt efter alvernas magiska silver i Tolkiens trilogi The Lord of the Rings), och gick vidare till att investera i Vances egen investeringsfirma Narya (uppkallad efter en av alvernas magiska ringar i Tolkiens epos). Men Thiels viktigaste satsning kom att bli en rekordsumma på 15 miljoner dollar till Vances kampanj till Senaten. En större summa har aldrig donerats till en enskild kandidat. Det var också Thiel som, inför valet 2024, rekommenderade Vance som vicepresidentkandidat till Donald Trump.
Thiels väg till att bli den amerikanska högerns gråa eminens började på 2000-talet med företaget PayPal. Därpå följde lyckade investeringar i Facebook och grundandet av Palantir, ett företag inriktat på försvarsteknologi uppkallat – för ovanlighetens skull – efter de magiska kristallkulorna i Tolkiens mytologi. Thiels investeringar har alltid haft en filosofisk slagsida. Det uttalade målet med PayPal var att ”fasa ut nationalstaterna”, genom att introducera en valuta som inte hade backning av en statlig bank. Palantir grundades för att bekämpa terrorism och skydda västerländska värderingar i civilisationernas kamp.
Vid sidan av sitt imperium har Thiel knutit till sig en krets av uttalat antidemokratiska intellektuella. Dessa tänkare, såsom den numera välkända bloggaren Curtis Yarvin, kallar sig själva för ”nyreaktionärer”, eller förespråkare för ”den mörka upplysningen”. Thiel själv företräder en något mildare form av antidemokratisk ideologi: han menar att ”demokrati och frihet är inkompatibla” och har satsat på ett antal libertarianska projekt som på ett eller annat sätt vill skapa en värld befriad från nationalstaternas intrång.
Thiels radikala politiska vision kan inte omedelbart spåras tillbaka till René Girard, vars tillbakadragna svar på samtidens politiska utmaningar var enbart: ”Börja gå i kyrkan.” Det är därför öppet för diskussion i vilken grad Thiels tolkning av Girard skulle delas av Girard själv. En viktig skillnad som pekats ut är att Thiels världsbild utgår från att människan är en rakt igenom ond, våldsam varelse. Denna tolkning av Girard kan spåras tillbaka till den metodistiske teologen Robert Hamerton-Kelly, som smälte samman Girards filosofi med en kalvinistisk människosyn. I kontrast till detta var katoliken Girard alltid medveten om att människan, trots att hennes fallna natur gör henne benägen till våld, alltid är orienterad mot det goda.
Med detta sagt är det uppenbart att Thiels intellektuella beroende av Girard inte kan viftas bort. Alla sidor av Thiels världsbild bär på ett eller annat sätt spår av Girard. Thiel träffade Girard under sina studier i filosofi vid Stanford, där fransmannen var professor. Lockelsen som Girard utövade på Thiel kan förklaras delvis av entreprenörens dragning till det konträra. Girard hade rykte om sig att kunna gå mot strömmen. I en tid av överspecialisering, där vetenskapen inte längre ägnade sig åt att måla den stora bilden utan koncentrerade sig på en myriad småfrågor, uppfattades Girards allomfattande teoribygge som något radikalt.
Girards ambitiösa system har gjort honom förtjänt av smeknamnet ”den sista igelkotten” – efter Isaiah Berlins omtolkning av fabeln om räven och igelkotten, där världen delas in i två typer av tänkare. ”Rävarna” är spänstiga pluralister som kan hoppa mellan olika tolkningsramar från problem till problem; ”igelkottarna” klamrar sig fast vid en enda, bärande idé, som alla fenomen tolkas utifrån. Girard hör onekligen till den senare kategorin. Hans tänkande kretsar kring en fast idé, eller snarare två. Han kallar dessa för det ”mimetiska begäret” och ”syndabocksmekanismen”. Alla kulturella yttringar i mänsklighetens historia, påstår Girard, kan spåras tillbaka till dessa mekanismer.
Det härmande djuret
Grundbulten i Girards systembygge är att människan, till sitt djupaste väsen, är ett ”mimetiskt” djur (efter grekiskans mimesis, imitation). Människan härmar, hon efterapar. Det är det första vi gör som barn: hela vårt sätt att ta till oss världen är genom att imitera andras beteende.
Människans imitativa förmåga härmar inte bara beteenden utan avgör också våra innersta önskningar och begär. Enligt Girard vet inte människan vad hon i själva verket vill. Vi har alla vissa grundläggande behov (som Girard kallar för ”fysiska behov”), som mat och dryck och sömn. Men utöver detta är vi vilsna i vart vi ska ta vägen.
Då gör människan det som hon gör bäst: hon tittar sig omkring och imiterar det som andra runt henne gör. Om jag till exempel undrar vilken bil jag bör köpa, så kommer jag att titta på vad mina vänner kör för bil. Alla begär utöver de fysiska har en mimetisk dimension. Girard kallar dessa för ”metafysiska begär”, det vill säga begär att vara någon. Anledningen till att jag till slut köper en Volvo är inte på grund av att det är den bästa möjliga bilen; det är på grund av vad jag tror bilen säger om mig. Jag vill vara någon som kör en Volvo – stabil, skötsam, smakfull. Men begäret att vara någon är alltid också ett begär att vara som någon: jag vill vara som de andra Volvoägarna.
Det mimetiska begäret har också en baksida. Eftersom begär smittar av sig leder imitationen oundvikligen till att stora delar av befolkningen begär ett och samma objekt. Detta leder i sin tur till ”mimetiska rivaliteter”, som uppstår när man måste tävla med varandra för att uppnå det önskade målet. I folkmun går fenomenet som Girard skildrar under ett annat namn: avundsjuka. Att man själv önskar sig det andra redan besitter leder oundvikligen till aggression, vilket leder (nästan lika oundvikligen, enligt Girard) till våld. Det finns intressant experimentellt stöd för Girards teori: ett barn leker med en leksak i ett rum fyllt med många exakt likadana leksaker. Därpå kommer ett till barn in i rummet. Vilken av de identiska leksakerna kommer det nya barnet vilja leka med? Barnföräldrar känner till denna dynamik väl. De vet också att den sortens situationer sällan slutar bra.
Vance och Thiels tillämpade mimetik
Samma universella mönster som utspelar sig bland småbarn finns än mer påtagligt i samhällets mest otillgängliga rum. Det mimetiska begäret är en perfekt beskrivning av de psykologiska lagar som råder bland eliten, något som J D Vance insåg i sitt Girardiska uppvaknande. På de amerikanska elituniversitet där Vance studerade rådde en hänsynslös jakt på framgång – men inte för framgångens frukter i sig utan för vad framgången säger om en själv till ens medmänniskor. En generation unga girardianer brukar beskriva sina upplevelser med hänvisning till ett känt citat från filmen Fight Club (1999): ”Vi arbetar på jobb vi hatar, för att köpa saker vi inte behöver, för att imponera på folk vi inte gillar.” Vance och hans meningsfränder välkomnade Girards råd att i stället söka efter något mer meningsfullt.
Även Thiel upplevde samma sak när han, efter sina studier i juridik, försökte arbeta på en advokatfirma. Inspirerad av Girard hoppade han av statusjaktens ekorrhjul. Han gav sig in i företagsvärlden, där han använde sina insikter om det mimetiska begäret – något cyniskt – som ett sätt att få fördelar. Det var på grund av Girards filosofi som Thiel stod för den första externa investeringen i den sociala plattformen Facebook. Där andra bara såg en webbplats som många andra, såg Thiel ett slags evighetsmaskin som livnär sig på människans djupaste drivkraft: att ständigt jämföra sig med andra.
Medan Facebook har släppt ut det mimetiska begäret ut i världen, anstränger sig Thiel att hålla den ute från sina företag. Girards grundläggande insikt är att rivaliteter, till skillnad från det vi intuitivt tänker, inte främst uppstår på grund av människors olikheter. Anledningen till att exempelvis högerextremister och vänsterextremister drabbar samman, tänker vi, är på grund av att de är varandras motsatser. Men Girard menar att rivaliteter uppstår för att människor egentligen är för lika, för att de vill ha samma objekt. Familjefejden mellan Capulets och Montagues i Shakespeares drama Romeo och Julia (1597) uppstår i själva verket för att det inte finns någon skillnad dem emellan. Thiel tillämpar denna insikt på företagsgolvet: de olika posterna i företaget görs så diversifierade som möjligt, så att det knappt finns någon överlappning mellan de anställdas olika uppgifter. På så sätt – det är tanken – kommer inte fler att vilja ha exakt samma sak, och mimetiska rivaliteter kommer inte att uppstå.
Thiels mest intressanta appropriering av det mimetiska begäret är hans teori om vad kapitalismen är. Många förväxlar kapitalism med konkurrens. Men detta, menar Thiel, stämmer inte. ”Vill man ha konkurrens kan man öppna en restaurang”, är en av Thiels återkommande one-liners. Restauranger finns det gott om, och de har alla svårt att gå runt. Thiel brukar påpeka att det fanns fler anställda i den italienska restaurangen där PayPal-ledningen åt sina luncher än det var i hela PayPal. Men PayPal drog in miljoner och åter miljoner mer. Skillnaden? PayPal hade monopol på sin marknad. Enligt Thiel är det just detta kapitalism i själva verket är: monopol.
För att lyckas måste företag lösgöra sig från huvudfåran, där de mimetiska lagarna hämmar all framgång, och i stället hitta en alldeles egen och unik nisch där de kan råda ostört. De allra största bolagen under de senaste decennierna har kunnat utöva ett sådant monopol över var sin nisch: PayPal för digitala valutor, Facebook för sociala medier och Google för sökmotorer.
Syndabocken
Den andra grundbulten i Girards allomfattande teoribygge är tanken om ”syndabocksmekanismen”. Genom att studera antika och ”primitiva” samhällen hittade Girard en sorts krishanteringsmekanism som går igenom alla mänskliga civilisationer. Det mimetiska begäret riskerar alltid att spilla över i våld, något som hotar samhällets stabilitet. För att hindra att sådana upptrappningar av våld förgör hela samhället brukar gemenskapen gå ihop och peka ut en enda individ (eller ett djur) som ansvarig för krisen. Därefter stöter samhället ut denna individ, genom att fördriva den eller, desto oftare, mörda den.
Genom det kollektiva våldsdådet riktar sig hela samhället i en enda riktning och på så sätt stoppas den mimetiska upptrappningen: alla vill samma sak, avundsjukan och våldsspiralen upphör. Samhället återgår till stabilitet. Gruppen tolkar detta som en magisk konsekvens av det kollektiva mordet, som ett bevis på att syndabocken var skyldig och att förbannelsen har lyfts. Girard menar att harmonin faktiskt återställs i samhällskroppen: offret funkar på riktigt – men inte genom magi utan på grund av en socialpsykologisk mekanism.
Enligt Girard kan vi fortfarande se kvarlevor av syndabocksmekanismen runt omkring oss. Peter Thiel illustrerar detta i sin studie av techgrundares uppgång och fall i boken Zero to One (2014), hur Steve Jobs eller Mark Zuckerberg går från att höjas till skyarna till att bli syndabockar när problem med deras respektive skapelser uppstår.
Upptäckten av Girards tankar om syndabocken blev en chock för J D Vance, som såg det som en spegel av hans generation. ”Fastkörda i de sociala mediernas träsk spanade vi efter syndabockar och överföll dem digitalt”, skriver Vance i det katolska magasinet The Lamp. ”Vi krigade i kommentarsfält på Facebook och Twitter”, fortsätter Vance, ”men var helt blinda för våra egna problem.” Det var specifikt Girards insikt om hur syndabockar blir till som ledde J D Vance att konvertera till katolicismen. Enligt Girard är syndabocksmekanismen allenarådande i samtliga antika samhällen fram till kristendomens ankomst. I och med Kristus vänds synen på syndabockar upp och ned. Kristus är ett exempel på en syndabock, ett offer för ett kollektivt mord. Men han är fullständigt oskyldig. Det är snarare samhället som bär skulden. Jesu död blottlägger det orättvisa i offrandet av syndabockar, vanligtvis en någorlunda oskyldig och redan utsatt medlem av gemenskapen. I den kristna berättelsen blir Gud själv en oskyldig syndabock för att göra syndabocksmekanismen verkningslös.
Konsekvensen av detta omvälvande historiska skede är att syndabocksmekanismen numera är trasig. Detta är, på ett sätt, något gott: genom kristendomens kulturella hegemoni bygger inte samhällets stabilitet längre på offret av oskyldiga syndabockar. Vi förmår inte längre att stå på förövarnas sida mot offret – att identifiera oss med folkhopen som avrättar syndabocken – utan ser saker från offrets perspektiv. Men det har också en baksida: syndabockmekanismen är det enda som kan hejda upptrappningen av mimetiskt våld. Kristendomens omsorg om människor på samhällets utkant – det vill säga, de traditionella syndabockarna – omöjliggör väloljade syndabocksprocesser i antik stil. Vår moderna medvetenhet om psykologiska mekanismer gör det också svårt för dagens människa att tillskriva magiska eller gudomliga krafter syndabockens återställande av ordning. Visserligen ser vi fortfarande glimtar av mekanismen då och då, men dessa är bara spillror, fragment, som inte längre förmår att bära upp samhällsbygget.
Satan och Antikrist
Kristus kom till jorden för att frälsa oss från syndabocksmekanismen. Men världen kände inte igen honom.
Så kan man sammanfatta det Girardiska evangeliet. Kristus uppenbarar sin gudomlighet först och främst genom att han slår sönder syndabocksmekanismen. Kristendomens arv försvårar stigmatiseringen av oskyldiga offer. Men samtidigt har världen inte tagit emot det kristna svaret på hur man löser upp mimetiska rivaliteter genom förlåtelse och försoning. I vår postkristna värld finns alltså mer rivalitet än någonsin, fast nu utan mekanismen som hittills har räddat civilisationen från att eskalera i en världsvid, ”apokalyptisk” våldsupptrappning.
Vid sidan om Kristus finns det två andra alternativ som den postkristna människan kan vända sig till, två motsatta diken, som Girard betecknar genom att använda två figurer från den kristna teologin. Dessa är Satan och Antikrist.
Det sataniska svaret på den kristna uppenbarelsen motsvarar totalitära rörelser som fascismen och nazismen, som på ett sätt utgör en fortsättning av den arkaiska religionen. Man pekar ut en syndabock, vars ”utdrivning” ses som lösningen på samhällets problem. Men eftersom kristendomen har upplöst den rituella syndabocksmekanismen – där en individ på ett magiskt eller gudomligt vis blir bäraren av samhällets åkommor – så måste nu en hel grupp människor offras, på en skala tidigare aldrig skådad i historien. Det är så Girard förklarar nazismens försök att utrota judar, romer, homosexuella och så vidare.
Den andra sortens totalitära rörelse, kommunismen, identifierar Girard med Antikrist. Antikrist, den dunkla gestalten i Uppenbarelseboken som påstår sig vara gud, är för Girard någon som företräder en etik som påminner om kristendomens. Den står på de svagas och utsattas sida. Men i själva verket går den längre än kristendomen: det blir ett slags ultra-kristendom som, till slut, blir en anti-kristendom. Kommunismen och andra ”antikristliga” ideologier står på de förföljda och förtrycktas sida, de tar på sig rollen att vara dessa människors beskyddare. De använder dock detta mandat för att utöva våld mot förtryckarna; i de förföljdas namn inleder de en ny förföljelse. De hittar nya syndabockar att rikta sitt våld mot.
I Girards analys kan Satan fortfarande utöva en viss lockelse i vår tid (möjligen mer i dag än när Girard skrev, med tanke på att radikalt anti-egalitära tänkare som Nietzsche på nytt börjat vinna mark, inte minst just inom Thiels och den amerikanska högerns kretsar). Men Girard menar att trots det är kristendomens omsorg om offren djupt inpräntat i vår kultur. Det verkliga hotet är därför Antikrist. I en intervju säger Girard: ”Det går att utröna vilken skepnad Antikrist kommer anta i framtiden: en maskin som hyllar offer och kommer fortsätta att förfölja och offra andra i offrens namn.” För att plocka poäng i dag måste man ta på sig offerkoftan, eftersom så gott som alla delar kristendomens uppvärdering av offrets perspektiv.
Detta motiv hos Girard har plockats upp av Peter Thiel i det pågående amerikanska kulturkriget. Tankegodset som slappt kallas för woke definieras av Thiel som en ”ultra-kristendom” eller ”hyper-kristendom”. För Thiel tar Girards Antikrist också på sig en annan gestalt, inspirerad av den ryske filosofen Vladimir Solovjovs Fabel om Antikrist (1900) samt den katolske författare Robert Hugh Bensons Lord of the World (1907). Thiels Antikrist är en världsstat som lovar räddning och trygghet.
Räddning från vad? Enligt Thiel är det enda som kan få människor att vända sig till Antikrist rädslan för apokalypsen, för världens och civilisationens undergång. Därför menar Thiel att Antikrists tecken syns på ett speciellt sätt i en person som Greta Thunberg, som lovar frälsning från den ekologiska undergången, bara man slutar flyga. Här återknyter Thiel till Girard, för vilken den apokalyptiska rädslan är fullständigt befogad. Eftersom syndabocksmekanismen är trasig finns det inget som kan sätta stopp för en mimetisk våldsspiral. Det betyder att konflikter i dag kan trappas upp utan gräns. Någon av parterna i en global konflikt – om inte båda – kommer då att ta till den slutliga lösningen: att släppa atombomben. För Girard var kärnvapnens uppfinning uppfyllandet av profetiorna i Uppenbarelseboken, som han tolkade i form av en förespegling av det världsförgörande våldet som människans mimetiska konflikter kan utlösa. Han menade att det var 50 procents sannolikhet att mänskligheten överlevde det innevarande århundradet, och 50 procents sannolikhet att mänskligheten frambringar en kärnvapenapokalyps.
Världsordningens mönster
Girard ansåg att det mest sannolika sättet som denna apokalyps skulle inträffa på var genom en eskalering mellan stormakterna USA och Kina. Fransmannen var tidig med att motsäga det liberala narrativet om Kinas utveckling, som sade att om bara Kina ingick handelsavtal med USA så skulle friheten och demokratin oundvikligen följa, och harmoni skulle råda i den liberala världsordningen. Girard menade tvärtom att ju mer USA och Kina började likna varandra, desto mer rivalitet skulle uppstå dem emellan. Girard var tidig med att förutspå en konflikt mellan Kina och USA under kommande decennier, en som inte skulle börja på det militära planet utan först på det ekonomiska.
Girard såg detta 2009. I dag, 16 år senare, har handelskriget mellan USA och Kina börjat ta fart på riktigt.
Man kan dock undra om Girard främst var profetisk, eller om han, på något sätt, oavsett hur lite, har haft ett finger med i spelet. Den franska mästarens lärjungar i Vita huset med omnejd har trots allt studerat Girards texter noggrant. Man skulle därför kunna tolka Trump-administrationens ekonomiska politik inte främst som ett sätt att eskalera spänningarna i världssamfundet, utan att trappa ner dem. Det finns trots allt något Girardiskt över den inåtblickande vändningen i amerikansk ekonomisk politik. I Girards fotspår har Thiel under lång tid anbefallt införandet av tullar mot Kina, som han beskriver som USA:s ”främsta fiende”. Samma mönster syns också i den nya administrationens utrikespolitik. Vita husets hållning i Ukrainafrågan gav en glimt av en ny världsordning, där USA tar av sig ledartröjan och drar sig tillbaka. Trumps handlingsplan har kallats för en ny Monroedoktrin, där världen styckas upp i olika intressesfärer: USA får Nordamerika (och får då ta sig friheter med närliggande stater som Kanada, Panama och Grönland); Ryssland får liknande rättigheter över Östeuropa, medan Kina tilldelas Östasien.
Girard är långt ifrån den enda tolkningsnyckeln till USA:s nyckfulla beteende på världsarenan. Men inte heller kan den avskrivas direkt. girardianer som J D Vance och den inflytelserika Peter Thiel tror uppriktigt att slutet är nära, och tycker sig i sin mästares verk skönja en smal väg för att undvika en kärnvapenapokalyps – att USA tar ett steg tillbaka från den stora världen, och fokuserar på att odla sin egen trädgård.
Lapo Lappin är fil. kand. vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 4/2025, s. 36–41.