Det kristna livet går inte ut på att ge upp sin frihet

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
I en intressant, uppriktig och välskriven text i DN berättar kulturjournalisten Kristina Lindquist om den kristna tro som präglade hennes liv under några år i ungdomen, men som hon ganska snart kände sig tvungen att ge upp. Varför? För att hon tog den på allvar. Det radikala budskapet om att ”förneka sig själv”, om att ”rädda sitt liv” genom att ”mista det” – gick det att tolka det på något annat sätt än ett totalt uppgivande av det egna jaget, ett slags utplåning av den egna rösten och identiteten? ”Det sades att Gud hade en plan för mitt liv”, skriver Lindquist, ”men jag ville inte ha hans plan.”

Bakgrunden till artikeln är den kristna kulturtrend som flera medier rapporterade om tidigare i år. Allt fler svenska författare och kulturskribenter förhåller sig till och redovisar öppet den kristna tradition som de står i. Men går det verkligen, frågar sig Lindquist, att värna och upprätthålla en intellektuell frihet och en egen röst för den som valt den kristna underkastelsens självförnekelse?

Den radikalitet som Lindquist pekar på finns förvisso som ett tydligt spår i den kristna traditionen. Formulerat av Jesus själv i evangelierna. Men den något ensidiga bild av den kristna friheten som ges i Lindquists artikel förtjänar att nyanseras en aning. För frågan är om inte relation och delaktighet är bättre nyckelord för att förstå den kristna spiritualiteten än underkastelse och självutplåning?

För att uttrycka det kort: Det kristna livet går inte ut på att ge upp sin frihet, utan om att maximera den. Det är dock inte en individualistisk form av frihet, där jag skapar mig själv i total gränslöshet och isolation. Tanken är att sann frihet och identitet uppstår i relation till andra. Och, framförallt, i relationen, inte främst underkastelsen, till Gud. Denna relation är ett spel mellan två friheter: Människans begränsade frihet och Guds oändliga frihet.

En grundläggande idé i den kristna teologin handlar om delaktighet. Bara genom att existera står människan i relation till Gud. Endast genom att vara till deltar människan i Guds vara. Men genom inkarnationen, att Gud blir människa, drar Gud in människan i sitt eget inre liv; ger henne del av sitt eget väsen. Människans frihet deltar i den frihet som är så oändlig att den ur ingenting, ex nihilo, frambringat hela världsalltet. I denna tolkning handlar det alltså inte om att avsäga sig sin frihet, utan låta den blomma ut och befruktas i mötet med existensens och frihetens själva källa. Den verklighet som vi i brist på bättre ord brukar kalla Gud.

Allt det där kan låta hopplöst abstrakt. Men blir kanske lite mer påtagligt om man jämför med mänskliga relationer. Är det verkligen så att vi blir fria genom oberoende av andra? Är det inte snarare så att vi upplever en stor inre frihet när vi går in i djupa och meningsfulla relationer till andra människor? Och gäller inte det även på det intellektuella området? Det är när man går in i en dialog med en intellektuell tradition större än en själv som tanken vinner sin rörlighet. Ingen bestående och betydelsefull tanke tänks från noll och helt på egen hand. Allt tänkande sker alltid i förhållande till de som gått före, i relation till en tradition. All sann intellektuell verksamhet är dialogisk.

Lindquist skriver att hon i stället för ”kristendomens totala världsbild” hellre blir kvar ”i tillblivelsen”. Jag tänker att det är just tillblivelsen som kristendomen, läst ur ett relationellt perspektiv, handlar om. Det är inte den statiska underkastelsen som är målet. Det handlar snarare om att ständigt växa in i relationen till Varat självt och genom denna relation få ta del av mer och mer vara, mer tillblivelse, större och större frihet, bli mer och mer sig själv. Och genom denna process finna sin mest autentiska röst.

John Sjögren 2022-12-05

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
I en intressant, uppriktig och välskriven text i DN berättar kulturjournalisten Kristina Lindquist om den kristna tro som präglade hennes liv under några år i ungdomen, men som hon ganska snart kände sig tvungen att ge upp. Varför? För att hon tog den på allvar. Det radikala budskapet om att ”förneka sig själv”, om att ”rädda sitt liv” genom att ”mista det” – gick det att tolka det på något annat sätt än ett totalt uppgivande av det egna jaget, ett slags utplåning av den egna rösten och identiteten? ”Det sades att Gud hade en plan för mitt liv”, skriver Lindquist, ”men jag ville inte ha hans plan.”

Bakgrunden till artikeln är den kristna kulturtrend som flera medier rapporterade om tidigare i år. Allt fler svenska författare och kulturskribenter förhåller sig till och redovisar öppet den kristna tradition som de står i. Men går det verkligen, frågar sig Lindquist, att värna och upprätthålla en intellektuell frihet och en egen röst för den som valt den kristna underkastelsens självförnekelse?

Den radikalitet som Lindquist pekar på finns förvisso som ett tydligt spår i den kristna traditionen. Formulerat av Jesus själv i evangelierna. Men den något ensidiga bild av den kristna friheten som ges i Lindquists artikel förtjänar att nyanseras en aning. För frågan är om inte relation och delaktighet är bättre nyckelord för att förstå den kristna spiritualiteten än underkastelse och självutplåning?

För att uttrycka det kort: Det kristna livet går inte ut på att ge upp sin frihet, utan om att maximera den. Det är dock inte en individualistisk form av frihet, där jag skapar mig själv i total gränslöshet och isolation. Tanken är att sann frihet och identitet uppstår i relation till andra. Och, framförallt, i relationen, inte främst underkastelsen, till Gud. Denna relation är ett spel mellan två friheter: Människans begränsade frihet och Guds oändliga frihet.

En grundläggande idé i den kristna teologin handlar om delaktighet. Bara genom att existera står människan i relation till Gud. Endast genom att vara till deltar människan i Guds vara. Men genom inkarnationen, att Gud blir människa, drar Gud in människan i sitt eget inre liv; ger henne del av sitt eget väsen. Människans frihet deltar i den frihet som är så oändlig att den ur ingenting, ex nihilo, frambringat hela världsalltet. I denna tolkning handlar det alltså inte om att avsäga sig sin frihet, utan låta den blomma ut och befruktas i mötet med existensens och frihetens själva källa. Den verklighet som vi i brist på bättre ord brukar kalla Gud.

Allt det där kan låta hopplöst abstrakt. Men blir kanske lite mer påtagligt om man jämför med mänskliga relationer. Är det verkligen så att vi blir fria genom oberoende av andra? Är det inte snarare så att vi upplever en stor inre frihet när vi går in i djupa och meningsfulla relationer till andra människor? Och gäller inte det även på det intellektuella området? Det är när man går in i en dialog med en intellektuell tradition större än en själv som tanken vinner sin rörlighet. Ingen bestående och betydelsefull tanke tänks från noll och helt på egen hand. Allt tänkande sker alltid i förhållande till de som gått före, i relation till en tradition. All sann intellektuell verksamhet är dialogisk.

Lindquist skriver att hon i stället för ”kristendomens totala världsbild” hellre blir kvar ”i tillblivelsen”. Jag tänker att det är just tillblivelsen som kristendomen, läst ur ett relationellt perspektiv, handlar om. Det är inte den statiska underkastelsen som är målet. Det handlar snarare om att ständigt växa in i relationen till Varat självt och genom denna relation få ta del av mer och mer vara, mer tillblivelse, större och större frihet, bli mer och mer sig själv. Och genom denna process finna sin mest autentiska röst.

John Sjögren 2022-12-05

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.