KOHLSCHEIN, FRANZ
En grupp judiska lärda presenterade år 2000 ett ställningstagande i åtta punkter till kristendomen. Vilka är deras viktigaste synpunkter och hur kan dialogen fortsätta mellan företrädare för judendom och kristendom?
\”Chockerade” är det ord som K. Hannah Holtschneider använder för att beskriva hur engagerade deltagare i den judisk-kristna dia-logen i USA reagerade på det upprop som publicerades som en annons i New York Times och Baltimore Sun den 10 september 2000 under rubriken ”Dabru Emet – tala sanning” (Se Signum 9/2000). I åtta teser framställs här nya ansatser för hur man från judisk sida ska kunna tolka kristendomen. Uppropet är resultatet av en samtalsprocess som pågått under flera år inom en liten grupp judiska forskare med erfarenhet från den judisk-kristna dialogen. Vid det här laget har antalet undertecknare utökats med ytterligare 300 namn. Texten har väckt en livlig diskussion bland judar, men den vänder sig också till kristna. I två samlingsvolymer, återfinns de första reaktionerna från judiskt och kristet håll: Dabru Emet – Redet Wahrheit. Eine jüdische Herausforderung zum Dialog mit den Christen (utg. R. Kampling och M. Weinrich, Gütersloh 2003) och Redet Wahrheit – Dabru Emet. Jüdich-christliches Gespräch über Gott, Messias u. Dekalog (utg. E. Dirscherl och W. Trutwin, Münster 2004).
Som en jämförelse ska här också diskuteras den samlingsvolym som utkom 2003 med texter av Jean Marie Lustiger, tidigare ärkebiskop i Paris: J.-M. Lustiger, Die Verheissung. Von Alten zum Neuen Bund, (Augsburg 2003). Här kan man för första gången notera att en katolsk biskop som ser sig både som jude och kristen vunnit gehör också bland judar. Lustiger stöder sig på Johannes Paulus II. Denne påve var den förste som själv ”med egna ögon sett de judiska församlingarna i Centraleuropa, som i dag inte längre existerar, och som tagit flera initiativ med utomordentligt stor symbolisk räckvidd som till exempel besöket i den stora synagogan i Rom och bönen vid Klagomuren i Jerusalem”. Dessa texter kommenteras här alltså utifrån sina tyska utgåvor. Signums redaktion har i den svenska översättningen valt att inte hänvisa till den mycket detaljerade notapparaten. På begäran kan den tillhandahållas från den artikel i Stimmen der Zeit nr 6/2005, där artikeln först publicerades.
De åtta teserna i Dabru Emet
För första gången i modern tid presenteras här ett ställningstagande till kristendomen av en grupp judiska lärda personer av skilda inriktningar, som visserligen bara talar för sig själva, vilket de också betonar, men som ändå väckt stor uppmärksamhet både i den amerikanska och den europeiska judendomen.
Som utgångspunkt slår man fast att det skett en ”enastående förändring av de judisk-kristna relationerna” genom en remarkabel omsvängning av den kristna attityden. De kristna erkänner numera att Guds förbund med det judiska folket har en oföränderlig giltighet och de uppskattar judendomens bidrag till världskulturen och till den egna kristna tron. Författarna känner sig uppfordrade att som judar reflektera över vad judendomen kan ha att säga kristendomen. I följande åtta punkter, här väsentligt förkortade, belyser de detta:
1. Judar och kristna tillber samme Gud […] Även om den kristna gudstjänsten inte är något acceptabelt alternativ för judar, gläder vi oss som judiska teologer åt att miljontals människor genom kristendomen träder i förbindelse med Israels Gud.
2. Judar och kristna stöder sig på auktoriteten i en och samma bok, bibeln […] och utifrån denna lär man det samma, nämligen att Gud har skapat och uppehåller universum; Gud har ingått ett förbund med Israels folk och det är Guds ord som leder Israel till ett liv i rättfärdighet; till slut kommer Gud att rädda Israel och hela världen. Trots detta tolkar judar och kristna bibeln olika på många punkter. Dessa skillnader måste alltid respekteras.
3. De kristna kan respektera det judiska folkets anspråk på landet Israel.
4. Judar och kristna erkänner varje människas oförytterliga helighet och värde. […] (Detta) […] kan utgöra en princip för ett bättre förhållande mellan våra båda gemenskaper […] (och) också utgöra grunden för ett vittnesbörd för hela mänskligheten.
5. Nazismen var inte något kristet fenomen och följde inte per automatik som ett resultat av kristendomen […] Om nationalsocialisterna hade lyckats förinta judarna fullständigt skulle deras mördande raseri säkert omedelbart ha riktats mot de kristna.
6. De enligt mänskligt sätt att se oövervinnerliga skillnaderna mellan judar och kristna kommer inte att undanröjas förrän Gud kommer att rädda hela världen […] Så som judarna erkänner de kristnas fasthållande vid sin uppenbarelse så förväntar vi oss också av de kristna att de respekterar vår trohet mot vår uppenbarelse.
7. Ett nytt förhållande mellan judar och kristna kommer inte att leda till någon oönskad synkretism mellan judendom och kristendom. Vi respekterar kristendomen som en tro som uppstått inom judendomen och som fortfarande har väsentliga beröringspunkter med den.
8. Judar och kristna måste engagera sig gemensamt för rättfärdighet och fred. […] Även om rättfärdighet och fred sist och slutligen ligger i Guds hand ska våra gemensamma ansträngningar […] hjälpa till att upprätta Guds rike.
Diskussionen i judiska kretsar
En överblick och en kritisk sammanfattning av hur teserna har tagits emot – främst inom amerikansk judendom – erbjuder K. Hannah Holtschneider. Författarna och flertalet av undertecknarna kan alltså räknas till den reformjudendom och den konservativa judendom som utmärktes av nya initiativ och som huvudsakligen uppstod före 1933 i Tyskland. Att även ortodoxa judar ställt sig bakom publiceringen har väckt stort rabalder och till och med lett till anklagelser om förräderi. Något ställningstagande från representativa företrädare från de ortodoxas sida finns ännu inte.
Samtliga teser, bortsett från den åttonde som manar till samarbete på det sociala planet och som visat sig vara oproblematisk, har stött på kritik. Ett urval av de framförda argumenten följer här.
Mot den första tesen riktas skarpa invändningar. ”Judar och kristna tillber samme Gud.” Detta bestrider man med hänsyn till Jesu gudomliga natur och den kristna dogmen om Treenigheten. Men det finns exempelvis en ortodox rabbin, David Berger, som i princip instämmer i tesen men med inskränkningen att Jesus dyrkas som en inkarnation eller en del av Gud, vilket för judar är avgudadyrkan, dock inte för de kristna. På det hela taget kommer de positiva ståndpunkterna från icke-ortodoxa fackteologer. De få uppskattande kommentarerna från de ortodoxa stammar från vänsterkanten och bygger på erfarenheter från den judisk-kristna dialogen. På liknande sätt hänvisas här till att tesen i fråga är självklar för de kristna. Den tyska katolska biskopskonferensen fastställde år 2001 i sina riktlinjer för multireligiöst gudstjänstbruk att judar och kristna inklusive muslimer tillber en och samme Gud, men på grund av avgörande skillnader i gudsbilden skulle dock inga sammankomster benämnda gudstjänster kunna firas och man skulle inte be tillsammans med varandra, på sin höjd inför varandra och i tur och ordning efter varandra.
Med stort engagemang har judiska kritiker opponerat sig mot den femte tesen om att nazismen […] inte per automatik var ett resultat av kristendomen. Dessa kritiker menar att ett sådant påstående leder till en bristande skärpa i kritiken mot den djupt förankrade kristna antisemitismen vilken haft så förödande effekter under historiens lopp. Dessutom utplånar ett sådant påstående den principiella skillnaden mellan judiska offer och kristna som fick sätta livet till i motståndet mot nazismen. Formuleringen ”inte per automatik var ett resultat” innefattar dessutom absolut att det finns ett samband. Men för kritikerna är detta inte nog. Det är uppenbart att det i ortodoxa judiska kretsar ännu råder uppfattningar som historiskt initierade kristna bara kan förundras över men lika fullt måste räkna med. Desto viktigare är det att detta tema nu kommer upp till diskussion.
Ett nytt teologiskt initiativ
Det förefaller som om Dabru Emet till att börja med framkallat en viss identitetskris. Dokumentet avser ju att övervinna judars gängse demons-trerade ointresse för kristendomen men det ifrågasätter också de vanliga gränsdragningarna. Bakom kritiken finns en rädsla för att den judiska traditionen skulle urvattnas genom judisk-kristna kontakter som man kan konstatera i USA, till exempel genom de många blandäktenskapen.
Författarnas mål är utan tvekan att initiera en teologisk nyansats i den judiska förståelsen av kristendomen och att komma närmare ”sanningen” enligt mottot ”tala sanning”. Detta är en provokation för många judar och likaledes en utmaning för de kristna.
Här kan Josef Wohlmuth, dogmatikprofessor emeritus från Bonn, citeras, när han tar ställning till punkt sex i Dabru Emet och säger sig sakna kristologin. När allt kommer omkring är bönen per Christum (genom Kristus) som den lyder i liturgin den egentliga orsaken till att den kristna gudstjänsten inte kan accepteras av judarna. Enligt hans uppfattning måste den judisk-kristna dialogen ta upp kristologin för att påvisa var det finns möjligheter till förståelse och var det inte finns några sådana.
Trots det betydelsefulla som ligger i att alla är eniga om att judar och kristna gemensamt måste engagera sig för rättvisa och fred räcker det inte att reducera detta till en social praxis. Intressanta i detta sammanhang är de frågor som den gemensamma kommissionen från Vatikanen och överrabbinatet för Israel behandlat. Deras senaste möte ägde rum den 17–19 oktober 2004 i Rom. Här rörde det sig om det mänskliga livets helighet och familjens värde. Centrala religiösa värden får sin betydelse utifrån de heliga skrifter som vi har gemensamma i det samtida och framtida samhället och i en gemensam vision av social rättvisa och ett etiskt förhållningssätt, vilka alla återfinns under punkt åtta.
Kardinal Jean-Marie Lustigers ståndpunkt
Jean-Marie Lustiger föddes 1926 i Paris. Han är son till två judar som invandrade från Polen 1918. Då han var 14 år lät han döpa sig i den katolska kyrkan i Orléans, [där han hade omhändertagits av en katolsk familj] och började därefter studera teologi och blev präst. Genom ett svekfullt utlämnande tillfångatogs hans mor 1940 och deporterades till Auschwitz där hon dog. Själv anslöt sig Lustiger till motståndsrörelsen och gömdes av jesuiter ända fram till befrielsen. Åren 1981 till våren 2005 var Lustiger ärkebiskop i Paris. I Pariskardinalens samlade verk, som givits ut i tysk översättning med titeln Die Verheissung. Vom Alten zum Neuen Bund (Augsburg 2003), är det i detta sammanhang speciellt intressant att läsa de tal som han hållit vid olika judiska institutioners sammankomster. Ett exempel är det anförande som han framförde vid universitetet i Tel Aviv 1995, ett annat vid den judisk-europeiska kongressen i Paris 2002, ett tredje vid den amerikanska judiska kongressen i Washington 2002. Lustiger kunde inte använda sig av de åtta teserna i Dabru Emet men dessa kan ändå anföras som en jämförelse.
För att på nytt fastslå det som är gemensamt för judar och kristna och vad som skiljer dem åt erinrar Lustiger först om ett fördjupande i den heliga skrift, för judarna den hebreiska bibeln och för de kristna det första eller Gamla testamentet som en förutsättning för Nya testamentet. Han betonar att bibeln i första hand tillhör det judiska folket som en urkund för förbundet, men i andra hand också de kristna. För dem båda gäller skilda läsarter med provocerande olikheter.
Bristande medvetenhet hos de kristna visar sig i följande pressmeddelande från oktober 2004. I en diskussion mellan universitetsledningen i Hamburg och den teologiska fakulteten vid universitetet där om indragningar vid fakulteten frågade universitetsledningen varför man fortfarande behövde upprätthålla Gamla testamentet som ämne när man hade Nya testamentet.
Lustiger citerar Symeons lovsång (Luk 2:32) enligt vilken det om Jesus sägs att han är ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet (åt ditt folk) Israel”. Det är judar som samlas omkring Jesus och kommer till tro på att han är Messias. Till dessa judar räknar sig också Lustiger. ”Aldrig någonsin handlade det för mig om att förneka min judiska identitet […] I Kristus kände jag igen Israels Messias (och)[…] med stor glädje började jag ta i besittning det arv som jag fått löfte om.” Lustiger erfor själv det som gäller alla kristna. När hedningar blir kristna tar de del i Israels utkorelse och får del i den nåd som den ende Guden lovat alla människor. På samma sätt som stjärntydarna från det hedniska österlandet måste de ge sig av till Jerusalem för att finna Messias i Betlehem.
När de tolv läsningarna om Guds löften och hans väldiga gärningar radas upp under påsknattsgudstjänsten som en enda frälsningshistoria och denna når sin kulmen i påskmysteriet i Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse, framstår det med all önskvärd tydlighet vad som är gemensamt och vad som är särskiljande. De kristna måste inse att frälsningshistorien, uppfattad i ljuset av den kristna påsken, ur judisk synvinkel är en irrlära.
Främlingskapets yttersta grund
Främlingskapet mellan judar och judekristna börjar – som Lustiger framhåller – redan under den första generationen och uppstår i och med att man endera avvisar eller erkänner Jesus Kristus som Messias. Alltsedan dess har det alltid funnits kristna som försökt att förkasta det judiska arvet eller ansett det oviktigt och velat distansera sig från det. Redan år 144 e.Kr. dömdes helt konsekvent den kristne Markion som heretiker eftersom han ville avlägsna den hebreiska bibeln ur det kristna arvet.
Kristendomen löpte ofta faran att skära av sina judiska rötter och sålunda vanställa Jesu person och maskera honom med attribut som tillhörde hedniska gudar. Det mest framgångsrika försöket att förneka de judiska rötterna är den kristna antijudaismen som otillbörligt lägger beslag på Israels utkorelse vilket blint strider mot hela evangeliet. Denna tendens fortsätter än i dag i västvärlden, som nu utvecklas från en kristen till en sekulariserad civilisation men samtidigt hävdar att den fortfarande är kristen och därmed ger en falsk beskrivning av kristendomen.
Att nazismen ”inte var något kristet fenomen […] och inte per automatik en konsekvens av kristendomen”, som den femte punkten av Dabru Emet säger, har kommenterats av Lustiger på följande sätt: ”Antijudaismen i kyrkan har alltid handlat om en arvstvist och inte – som den moderna antisemitismen – ett avvisande av arvet. […] De kristna har anklagat judarna för att ha förrått Israels tro och den tradition som är erkänd som gudomlig. Nazisterna däremot hatade det judiska folket samt deras tro och tradition. […] Mörkläggande av den nära samhörigheten mellan de båda testamentena och förakt för judarna utgör för de kristna alltid ett tecken på att det finns en grov överträdelse.”
Lustigers tolkning av den moderna antisemitismen sådan den existerar bland folk som präglats av kristendomen är att den bottnar i ateismen: ”Ateismen kan inte fördra föreställningen om det absolutas närvaro i historien […] Och en jude är trovärdig (i antisemitismens/ateismens föreställningsvärld) bara om han bekänner sig som ateist.” Troende kristna som snärjt in sig i antisemitismen ”begår en synd vars ohygglighet karaktäriseras av en fundamental trolöshet mot Kristi nåd”.
Margarete Sommer, som modigt hjälpte förföljda judar i Berlin, stöder med sin erfarenhet från nazitiden denna uppfattning. Nazisternas antisemitism var rasism, vilket beläggs av att den även omfattade judar som döpts och kristna av judisk härkomst: ”Avkristnandet av den tidens människor var det som främst möjliggjorde förföljelsen.”
Att stå ut med bestående skillnader
Den fundamentala bestående skillnaden enligt kristen övertygelse är att det nya testamentet genom Messias ankomst i Jesu gestalt utgör fortsättningen på Israels historia och att Israel avvisade detta. Därför är den grundläggande frågan hur kristna och judar ska kunna hantera denna smärtsamma skillnad utan att undvika varandra eller på ett fientligt sätt ta avstånd från varandra.
Vad Lustiger ser som förutsättning för kyrkans dialog är att hon ödmjukt kommer till insikt om att hon till följd av sin ofullkomlighet inte kan jämställas med Guds rike utan att hon är en gemenskap av syndare och helt och hållet hänvisad åt den fulländning som ännu återstår att invänta. På samma sätt gäller att Israel är berett att bekänna sina synder som förhindrar Guds handlande. Det kommer att genomföras men först i den yttersta tiden.
Även om judar och kristna är eniga om att Guds syfte är att alla folk ska förenas i en mänsklighet, i en och samma familjegemenskap i kraft av den välsignelse som Abraham mottog, finns det enligt Lustiger två frestelser. För de kristna består frestelsen i att avvisa eller bortse ifrån att Israels judiska kallelse fortfarande består. För judarna ser Lustiger en frestelse i att inte erkänna att den kyrka som består av judar och hedningar är ett faktiskt inlemmande av den icke-judiska mänskligheten i Guds förbund. Han är övertygad om att ”juden skulle vara mer autentisk som jude, om han skulle erkänna den gåva som Gud gett åt alla folk”. Detta ömsesidiga erkännande av vars och ens kallelse är en uppgift för dialogen. Det som Lustiger hoppas på förverkligas av teologen David Flusser i Jerusalem, när han konstaterar följande: ”I judisk reli-gion kan man uppfatta kristendomens existens som ett uppfyllande av Guds löfte till Abraham om att göra honom till fader för många folk.” Lustiger instämmer i den sjätte tesen, som hävdar att skillnaden mellan judar och kristna ”enligt mänskligt sätt att se är omöjlig att övervinna” men ”det gemensamma hoppet om en eskatologisk räddning gör det möjligt att uthärda denna oenighet”.
Som en konsekvensen för både judar och kristna gäller att de bör umgås respektfullt, ja förtroendefullt med varandra utan ”någon oöns-kad synkretism”. Det gör det möjligt att föra en positiv och tillmötesgående dialog som har som mål att noga reflektera över parternas respektive övertygelser både när det gäller samsyn och skillnader. Dessutom kan missförstånd klaras ut och undvikas genom nya formuleringar. Som ett känt exempel på praktiskt tillmötesgående där man inte ger upp den egna traditionen kan anföras, att de tyska benediktinerna i abbotklostret i Jerusalem, av hänsyn till judar och muslimer, har förtydligat doxologin i sin tidegärd. I stället för ”Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande” börjar man i stället med ”Ära vare den ende Guden, Fadern, Sonen och den helige Ande.”
Gemensamma insatser för rättvisa och fred
Den åttonde tesen i Dabru Emet är helt i Lustigers anda: ”Judar och kristna måste verka tillsammans för rättvisa och fred.” Judar såväl som kristna, anser Lustiger, har förpliktelsen att uppfylla ”de tio orden” eller ”de tio buden” (2 Mos 20:1 –17) som en sammanfattning av lagen. Han finner det fascinerande att den etiska och andliga basen i så stor omfattning är gemensam för judar och kristna. Varken judar eller kristna får falla offer för frestelsen att för egen del lägga beslag på den skatt som buden och lagen utgör. Alla människor i alla folk kan göra anspråk på dem och alla förväntar sig Israels och kyrkans vittnesbörd. Här finns anledning att hänvisa till det tidigare nämnda mötet mellan den gemensamma kommissionen för Vatikanen och för Israels överrabbinat, då företrädarna för båda religionerna uppmanade de troende att över allt ”intensifiera bön och arbete för att främja fred och sämja”.
Lustiger noterar tacksamt att judar och kristna gemensamt utforskar och bearbetar det förflutna ”så att Auschwitz inte får historien att göra halt”. En sådan dialog kommer inte att upphäva vare sig motsatser eller skillnader mellan judar och kristna. Men alla konfrontationer ska nu inte längre kunna dölja hur nära de båda parterna står varandra om de inriktar sig på den ende Gudens vilja.
Att bearbeta fiendebilder
Den historiska vanan att upprätta fiendskap mellan judar och kristna bygger på fiendebilder och har fått osannolikt destruktiva konsekvenser. Nu handlar det först och främst om att steg för steg tålmodigt och ömsesidigt bli varse dessa fiendebilder och riva ner dem. Här föreligger en svår uppgift eftersom de konstruerats av föreställningar och känslor som går emot förnuftet och därför förhindrar en realistisk varseblivning. En notis från Jerusalem den 22 oktober 2004 illustrerar detta: en ultraortodox talmudstudent ursäktade sig inför en armenisk ärkebiskop för att ha spottat på honom och förstört hans biskopskors. Som motivering framförde ynglingen att han fått lära sig att kristna var avgudadyrkare och att man inte fick tolerera att de vistades i landet Israel. De ansvariga rabbinerna lovade till följd av detta att fostra sina elever till mer tolerans. Motsvarande exempel på fiendebilder av judar är det säkert lätt att finna i europeiska länder.
Journalisten och författaren Sebastian Haffner (1907–1999) fastslog redan 1938 de fruktansvärda följderna av den nationalsocialistiska nazismen ”som släpper loss den sadistiska instinkt som hållits nere och död tack vare en mångtusenårig civilisationsprocess”. Nazismens antisemitism skapade den grogrund som gjorde det möjligt att folk blev beredda att döda älskvärda medmänniskor. Än idag är det mycket svårt att motverka sådana onda följder. Men ett fredligt och fruktbart möte mellan judar och kristna erbjuder mänskligheten en positiv motbild, som skulle kunna bli en inspirationskälla till fred och låta en försonad tolerant olikhet råda mellan alla folk och religioner.
I och med Dabru Emet föreligger för första gången en inbjudan från judiska rabbiner och fackfolk till att föra en dialog om innehållet i kristendomen. Texten rör sig först och främst i en inomjudisk tankesfär, men i den kan också kristna med glädje träda in. I kardinal Lustigers skrift Jude och kristen har den kristna sidan funnit en företrädare, som på ett engagerat, respektfullt och restriktivt sätt praktiserar denna dialog och som också förefaller trovärdig för den judiska partnern.
En av författarna till Dabru Emet, Michael A. Signer, har formulerat följande motto: ”Vi måste vara på det klara med att det på båda sidor finns väsentliga element som under inga omständigheter kan bli föremål för medling. Därför måste man i en ansvarsfull relation acceptera både det som man kan komma överens om och stå ut med att det finns oenigheter. I en relation som denna finns ingen kompromiss som kan klara ut allt och heller inte någon seger över den ena parten. Resultatet är endera ’ja’ eller ’nej’; under processens gång finns tillfälle att göra uppehåll vid de punkter där man kan konstatera samsyn och gemenskap eller där man står främmande inför varandra.”
Fastän det förhåller sig så är Michael Signer övertygad om att kristna och judar har en gemensam framtid som ska bli till välsignelse för världen. Han menar att judar tillsammans med kristna kan upptäcka hur Gud verkar i våra liv och hur våra traditioner förpliktigar oss att hjälpas åt att verka för att Guds herravälde upprättas.
På ett liknande sätt uttrycker sig också den tyske kuriekardinalen Walter Kasper. Dialogen mellan judar och kristna är ”ett fenomen av det mest överraskande slaget under 1900-talet. Dess mål är inte en slutgiltig konsensus. Judar och kristna är och förblir olika. Men de har ett gemensamt arv och detta går så mycket på djupet att vi kan samarbeta.”
Översättning: Anna Maria Hodacs
Artikelförfattaren är professor vid den katolska teologiska fakulteten vid universitet i Bamberg.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 6/2005.
Publicerad 2005 i nummer 6