av ERIK ÅKERLUND
– Apropå en dokumentär om Darwin, darwinismen och Gud.
Axess TV visade nyligen den definitiva 60-minutersdokumentären om Darwin, darwinismen och Gud.
Dokumentären bär namnet Did Darwin kill God? och producerades av BBC redan 2009. Presentatör och ciceron i programmet är Conor Cunningham, verksam vid Centrum för teologi och filosofi vid Nottinghams universitet. Han har skrivit boken Darwin’s Pious Idea och framställs i programpresentationen som ”en övertygad anhängare av evolutionsteorin, men också en kristen”.
Cunningham visar under programmets första 15 minuter hur det vi i dag känner som den ”bokstavliga” läsningen av Bibeln, och särskilt av Första Moseboken, var okänd i fornkyrkan. Visserligen hade Bibeln och dess texter en bokstavlig mening, men med denna följde också en än viktigare allegorisk betydelse. Man förstod det alltså då som att Bibeln, och framför allt Gamla testamentet, hade olika ”lager” eller tolkningsnivåer. Frågan ”är Bibeln sann?” var helt oförståelig, enligt Cunningham; snarare var frågan ”vad vill Gud kommunicera genom detta?”
Som ett exempel tar Cunningham upp Filon av Alexandria (ca 20 f. Kr.– ca 50 e. Kr.), en judisk lärd, verksam under det första århundradet. Filon menade att en allegorisk tolkning av Bibeln var särskilt påkallad i fall där Bibeln motsäger sig själv. Ett utmärkt exempel på detta är just början av Första Moseboken, där man finner två olika, sinsemellan oförenliga skapelseberättelser. Här ska man alltså, enligt Filon, inte så mycket fästa vikt vid vad som bokstavligen sägs, utan snarare vad respektive berättelse vill säga. (Den första handlar främst om världens skapelse och mening, medan den andra behandlar människans uppkomst och bestämmelse.)
En annan tänkare som Cunningham tar upp är Augustinus (354–430). I en känd passage i dennes Bekännelser, som dock inte tas upp av Cunningham, skildrar Augustinus hur den allegoriska läsningen av Bibeln, och mer specifikt av Gamla testamentet, blev ett viktigt steg i hans konversionsprocess. Augustinus lärde sig denna läsart av biskopen av Milano, Ambrosius (omkring 340–397), och det gjorde att Augustinus kunde ta till sig det som tidigare, med en bokstavlig läsning, hade ”dödat” honom ”andligen”.
Något som nämns av Cunningham är den varning som Augustinus utfärdade om att dåliga utläggningar av Bibeln, och särskilt av Första Moseboken, skrämmer bort icke-troende från den kristna tron. Cunningham nämner också uppfattningen hos Augustinus och andra kyrkofäder att livet utvecklas eller stegvis realiseras över tid. Även om man inte hade något begrepp om till exempel naturligt urval gissar Cunningham att Augustinus inte skulle ha några problem med att få ihop modern evolutionsteori med sin syn på livet och naturen i stort.
I allt detta står Gud utanför tiden. Men Gud står inte utanför på så sätt att Han är som en frånvarande mekaniker, som ”efter” (vad det nu skulle betyda) skapandet av världen lämnar den åt sitt öde. Att Gud överskrider tiden och rummet betyder tvärtom att Han är allestädes närvarande, närvarande i och för allt, alltid och överallt, även i allt som lever och i dess utveckling. Klassisk kristen tro, med andra ord.
Men i och med detta återstår det för Cunningham att redogöra för hur vi då har kommit till dagens situation, där evolution och kristen tro av vissa ses som två ömsesidigt uteslutande storheter. Det är om detta som huvuddelen av programmet handlar.
Svaret ligger, enligt Cunningham, i utvecklingen av den anglikanska kyrkan från 1500-talet och framåt, samt i de ”kulturkrig” som rasat i USA under de senaste cirka 100 åren. De kreationister som under 1920-talet motsatte sig evolutionsläran var exempelvis främst motståndare till extrema former av socialdarwinism, där man anser att principen om survival of the fittest (ungefär ”överlevnaden av de mest lämpliga”) också skulle gälla i samhället.
Till och med då var ändå kreationismen mer sofistikerad än att den räknade med att världen skapades på sex bokstavliga dagar; denna tanke växte, i sin moderna form, fram först under 1960-talet i USA. På ett övertygande sätt visar alltså Cunningham hur tider av starka förändringar av offentlig moral i USA – 1920-talet och 1960-talet – framkallar en motreaktion från politiskt, moraliskt och religiöst mer konservativa krafter. De stora förändringarna i allmän moral tolkas som ett straff för att man avfallit från Bibelns sanna lära, och följden blir ett för varje gång alltmer uppskruvat krav på bokstavlighet i bibeltolkningen.
Så har alltså dagens bibelfundamentalism kommit till. Som en spegelbild av detta har man fått ultradarwinister, som menar att allt – i naturen likaväl som i kulturen – kan förklaras uttömmande av evolutionära urvalsprinciper. Richard Dawkins är gruppens kanske mest kände företrädare, men det finns också mer sofistikerade tänkare som Daniel Dennett som kan räknas in i denna grupp.
Gentemot dessa ultradarwinister kommer Cunninghams filosofiska styrka fram. För, frågar han, om allt uttömmande kan förklaras med evolutionära mekanismer, kan inte även tanken på evolution förklaras på detta sätt? Att ultradarwinisterna accepterar evolutionsläran har alltså ingenting att göra med att den skulle vara sann, utan grundar sig uteslutande i att gener och memer (”kulturella gener”) söker sin överlevnad och sitt vidareförande. Ultradarwinism upphäver på detta sätt sig själv. Evolutionen, och en mer sansad och vetenskaplig form av darwinism, går dock oskadda ur detta intellektuella moras.
Programmet Did Darwin kill God? är en mycket bra historisk och systematisk genomgång av förhållandet mellan evolutionslära och kristen tro. Den kanske främsta styrkan är att den lyfter fram de teologiska – och inte bara vetenskapliga – problemen med kreationism och intelligent design. Mycket måste förstås lämnas osagt i en populär framställning av begränsad längd. Men för en 60 minuter lång introduktion i ämnet kommer den så nära en uttömmande behandling av ämnet Darwin, darwinism och Gud som möjligt är.
Programmet på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=9x3JJILFmU4