av JONAS GREN
Ett ofta förekommande bildspråk när det handlar om digitaliseringen och förlorad förmåga till koncentration är rumslig och handlar om det vertikala kontra det horisontella. Enligt en uppfattning, som till exempel kyrkohistorikern Joel Halldorf ansluter sig till i Bokens folk, riskerar människor i den digitala åldern att tappa förmåga till djupläsning. Halldorf citerar läsforskaren Maryanne Wolf: ”Att skumma är det nya normala”, vilket sammanfattar den vana av snabbläsande som skärmarna och läsning på internet uppmuntrar till.
Premissen fanns redan år 2010 i den moderna klassikern The Shallows av journalisten Nicholas Carr. Carr insåg hur djupläsande var något som människan tränade sig till när boken kom. Att avsätta tid för att under timmar i sträck tillgodogöra sig ett och samma flöde av text var inget som skedde naturligt för den från savannen härstammande människoapan, evolutionärt utvecklad i en tillvaro på vakt mot minsta förändring i landskapet. Men kanske, menar Halldorf, Wolf och Carr med flera, har människan nu lämnat denna period av djupläsning till förmån för skummande på ytan, ett slags återgång till savannstadiet men istället med ständig uppmärksamhet riktad åt vår tids rovdjur: appar och mejlkorgar?
Skärmunderlägsenhet brukar det kallas. Forskning visar att en sådan enkel sak som läsning på digital apparat kontra läsning av tryckt bok leder till både sämre förståelse av innehållet och att man minns mindre av vad som står i texten. Exakt varför vet forskarna inte, men misstanken är att det har att göra med boksidornas materialitet, hur texten så att säga finns och blir till i rummet och att minnet och förståelsen jobbar bättre med fysiska platser än digitala.
Även hos Cal Newport, ett slags guru inom digital minimalism, framställs djup som motsats till den banala ytan. I sin bästsäljande och på vissa sätt beklämmande Deep work från 2016 upprättar Newport den strikta uppdelningen av det vertikala kontra det horisontella arbetssättet. I stället för att dutta runt på ytan, som de flesta av oss enligt Newport gör, och inte få något genuint och banbrytande gjort, kan vi bli nydanande djupjobbare genom att försänka oss i brunnar av väl planlagt arbete. Då förvandlas vi till ”vinnarna” i den moderna ekonomin och kan kamma hem de största inkomsterna eller till exempel bli professorer i ung ålder, som Cal Newport.
Det tvivelaktiga i Newports hyllning av djupet handlar inte om att han har fel i analysen att vissa arbetsmoment kräver stora mått av koncentration eller att dagens samhälle på mängder av sätt motverkar sådan. Hans resonemang bottnar dock i att tillgången till djupjobb – ”det vill säga förmågan att lära sig svåra saker fort och leverera på elitnivå” – nästan helt har försvunnit och att samhället samtidigt kommer att behöva fler personer som verkligen behärskar just denna konst. Därför blir kunskapsarbetare som sitter djupt i sina brunnar rikt belönade eftersom de är unika.
Men, undrar jag, vore det inte rimligare och mer humant att längta efter ett samhälle där alla människor får bättre möjlighet att fokusera, i stället för att skapa guideböcker för hur du tjänar på andras olycka? ”För dig som individ väntar goda tider”, skriver Newport: ”Dina kollegors och arbetsgivares närsynthet ger dig ett stort personligt försprång.” Newport blir ett slags hedgefond-häxmästare i uppmärksamhet som med självhjälpsbokens alla redskap visar hur jag kan tjäna stort på folkflertalets förfall.
Men om vi slår samman djupläsandet hos Carr, Halldorf och Wolf med Newports djupjobbande och applicerar det på en annan bild, splittringen av uppmärksamheten, finns möjligheten att översätta det hela till en fråga om hur dagarna ser ut snarare än formatet på texten. Och att längta efter andra slags dagar på samhällsnivå. Detta som börjat hända när skolorna nu stoppar eleverna från att konstant bära uppkopplade datorer på fickan.
För att kunna läsa eller lära sig på djupet – kunna koncentrera sig många timmar i sträck, med pauser som blir vila – behövs osplittrad tid.
Cal Newport strösslar i sina böcker med exempel på personer som helt eller delvis skalat bort sådant som mejl och sociala medier från sina arbetsdagar och som får mycket mer gjort och mår bättre. Jag tror ändå att han har upptäckt något centralt här. Detta är samma insikter som drabbade psykologiprofessorn Gloria Mark när hon ströp mejlen hos tretton kontorsarbetare under en vecka och märkte hur de både jobbade och mådde bättre: en annan organisering av tiden spelar en avgörande roll. Absolut verkar det – som Joel Halldorf skriver i Bokens folk – finnas poänger i att återgå till tryckta böcker snarare än att läsa på skärm. Men de växande bokhögarna hos dem som förlorat tålamodet att läsa vittnar om att något har hänt med tiden – eller upplevelsen av den.
*
En människa som alltid, med en lätt handrörelse kan dra upp maskinen som ger svar – snabbaste väg, vädret om fem timmar, reaktioner på senaste inlägget, despotens nya utspel, de exakta textraderna i Waterloo – riskerar (förutom att 45 minuter senare vakna upp vid skärmen som efter trance) att berövas ”den frihet som ligger i just bristande precision”, med historikern Peter Englunds ord. Han skriver i Förflutenhetens landskap om tidens historia. Det bor ett särskilt slags frigörelse i att inte alltid veta. En sådan enkel sak som ett ur kan faktiskt hacka upp existensen i bitar. Första gången jag på djupet lade märke till det var i frånvaron av mätinstrument: en klocklös långhelg på Fulufjället. Tiden under julisolen kändes liksom frigjord. Som om den – som om jag – varit instängd i en bur.
De tidiga mekaniska uren skapades med hjälp av kugghjul, en maskin, och därmed uppfanns klocktiden, skriver Englund. Den industriella människan kan beskrivas som en manisk mätare. ”Människan gjorde sig fri från den nyckfulla tyranni som fanns i naturens växlingar, men bara för att bli fångad av maskinen”, skriver Peter Englund.
För det paradoxala var att samtidigt som människan skaffade sig ett verkligt grepp om tiden, så gled denna tid ut ur hennes kontroll. Vi tvingas leva efter mattsamma rytmer som inte är organiska eller komna ur naturen utan som skapats av maskinerna.
Med ständig uppkoppling, det vill säga: allestädes närvarande möjlighet att öppna dammluckorna till informationsmassan, skapas ett tryck att hacka sönder tiden. Splittra och härska, skulle techbolagens affärsmodell kunna sammanfattas.
Sammanhang skapar mening. Splittringens motsats är sammanhängande tid. Denna tid kommer att präglas lika lite som annat vi gör av det harmoniska och konsekventa. Men den sammanhängande tiden är annorlunda. Om vi ersätter metaforerna om djup och yta och i stället tänker på sammanhängande sjok av tid blir det hela snarast en fråga om hur snarare än vad. Javisst: jag förstår och minns något sämre när jag läser på paddan, men det viktiga är den osplittrade tiden, ron, lugnet, orken till att gå in i själva läsningen. Vara där. Stanna upp och vänta. Fortsätta. Tre timmar romanläsning på icke-uppkopplad läsplatta sju kilometer från internet är för mig något annat än tre timmar roman i tryckt bok hemma med inre och yttre pockanden från mejlen, Facebook, nyheterna, Google.
Internet styckar tiden.
*
Och så minns jag: Så här har det alltid varit i mitt liv! Andreas Malms Fossil Capital och Om vi inte gör något nu kommer det att vara för sent. Naomi Kleins Det här förändrar allt. Viktiga jättar har jag läst utan uppkoppling. Fossil Capital under en veckas heltidsarbete vid ett bord på Haninge bibliotek där jag under en period gillade att sitta och jobba. Kleins tjocka lunta en varm oktoberdag i solen intill Färnebofjärden 2015 långt ifrån datorerna. Sommaren 2004 satt jag på en och samma parkbänk under exotiska träd i Yangshuo i två dagar och sträckläste Illusionisten av John Fowles.
De flesta läsande personer har säkert liknande minnen av uppslukning. Att läsa och läsa om. Men noggrant läsande av tjocka och komplexa verk är inte vår tids melodi. Arvodena för frilansskribenter vid de stora dagstidningarna ger att om jag hade snabbat på ordentligt och läst till exempel Shohana Zuboffs tegelsten Övervakningskapitalismen på fyra dagar i stället för tio – som det faktiskt tog mig i mitt nedkopplade arbetsrum – och skrivit en recension under dag fem, skulle detta hetsjobb ha motsvarat en månadslön på 11 000 efter skatt. Såklart inte ingenting. Men en riktigt dålig lön som hade betalat för en slarvig läsning och en hastigt skriven recension. Långsamhet, noggrannhet, eftertanke, omläsning – sådant som behövs i världshistoriens mest komplexa samhälle, ställt inför de kanske största existentiella hoten någonsin, den globala uppvärmningen och AI – betalar sig inte.
Författare med arbetsstipendium kan ägna tid åt långsam läsning. Men inte ens alltid vi. Under 2010-talet fick jag allt svårare att läsa ordentligt och det tog tid att inse att mina problem hade att göra med internet. Trots att jag levde utan smarttelefon (vilket jag ännu gör) snurrade mina dagar bort i jag vet inte vad vid datorn. Det går tvivelsutan att ha omvälvande lässtunder med smartmobil. Det berättar folk för mig. Jag läser det i spalterna. Om nu skribenterna talar sanning. Men för mig är det svårt, för att inte säga omöjligt, att vara kvar i krävande texter när internet är inom räckhåll. Som autoetnografiskt test betraktat får mina snart fem år utan uppkoppling om dagarna detta resultat: tålamodet att läsa långa, krångliga texter ökar hos Jonas Gren markant när han saknar internetuppkoppling.
*
Varför alla dessa lästimmar? För att de ger mening? Möjlighet till reflektion? Ja.
Ett aktivt, koncentrerat läsande stimulerar.
Den läsande får infall, tänker vidare, associerar, får idéer, blir entusiastisk, slår bakut. Läsande ökar förståelsen. Klimatkrisen blev verklig för mig först efter att jag hade läst ett gäng populärvetenskapliga böcker. Historiens komplexa virrvarr går bara att förstå genom läsning.
Och för att informationsinhämtningen som vi gör under läsningen ska kunna konsolideras till kunskap måste hjärnan orka och hinna förflytta tankarna från det ytterst begränsade arbetsminnet till minnesbanken, långtidsminnet – som är i princip oändligt. Utan egen lagrad kunskap i långtidsminnet finns ingen kunskap. Då är allt vi har information. För att tala med Sven-Eric Liedman: minnet är kunskapens nödvändiga fond. Min gamla hjärna var inte bara en läskunnig hjärna men en litterär, skriver Nicholas Carr. Men sedan kom den ständiga uppkopplingen. ”Jag saknar min gamla hjärna”, konstaterar han.
*
Det finns en moralisk aspekt i att låta sig uppslukas av Anna Karenina i stället för att läsa uppdateringar och kommenterar på Facebook. I mitt liv är det en moral jag kan leva med. Jag vill kunna läsa koncentrerat och enda sättet jag uppnår verkligt lugn att göra det i är avlägsnandet från uppkopplingen.
Det handlar om att få fatt i sin egen tid. Sin egen vilja. Sin egen kapacitet. Den distraherade hjärnan flimrar, den koncentrerade hjärnan skimrar.
Tusen fokuserade timmar tränger inte ut de tusen föregående fokuserade timmarna. Allt läggs till. Så blir livet rikedom. Tusen rastlösa, flimrande timmar blir två tusen rastlösa, flimrande timmar när tusen läggs till, men noll i minnet.
Bildning betyder rikedom inte bara i kulturen men bland neuroner och synapser.
*
Jag anländer i den stekande solen till kontoret. Den lockande fantompluntan ännu kvar i hjärnan: kolla mejlen, kolla nyheter, kolla Facebook, hänga med, logga in. Jag stiger in genom porten till det frivilliga, profana klostret. Och tänker på mejlen och det blir stumt – och skönt. Det behövs, detta har varje andlig rörelse genom historien förstått, fysiska anordningar för att skapa vissa stämningar och närvaro. Böneplatser. Gravskepp. Mattor. Moskéer. Synagogor. Kyrkor. Seminarierum. Grottor. Stenar på höga berg. Läsesalar. Avskärmade samtalsrum. Biktbås.
Jag är en nykter digitalist. Jag har ett sju tusen meter långt alkolås mot uppkopplingen. Det är inte fysiskt möjligt att ha surfandets lådvin i skåpet. Bara skrivarpapper och böcker på hyllan, löparkläder och skor vid dörren, den digitala skrivmaskinen, den varma morgonluften genom fönstret, dammet när en grusfylld lastbil skorrar iväg, lärksång, koltrast, näktergal, alla dessa jag inte kan namnet på som sjunger, det dova surrandet av en fläkt, permakulturträdgården utanför fönstret som bevattnas av SLU-studenter i vad som riskerar att bli ännu en torrvår.
Jag gick på Upplandsslättens spruckna lerjord igår.
Vi var ute vid Hjälstaviken, den årliga fågelutflykten. Jag pratade med den sympatiska författaren Mattias Timander. Han var helt med på noterna kring flykten från internet. Skrattade åt liknelsen med pluntan. Hans tjej, sade han, som är på olika sociala medier och alltid uppkopplad, verkar inte ha några som helst problem med det. Hon är där, delar grejer, läser, känner sig behövd, fylld av sammanhang. Det tycks henne helt okomplicerat att vara konstant online, sade Mattias. Själv hade han stora problem, berättade han. Det blev bättre när han skaffade en smartklocka, som säger till varje gång han får en notis på Instagram eller annat. Då kan han kolla vad det är för slags uppdatering, men han behöver inte varje gång plocka upp mobilen ur fickan och fastna.
När jag såg Mattias digitala vanor och hörde honom prata om det ideliga flödet av notiser som han alltid måste hantera, som en jourhavande kommunikationschef i sitt eget liv – denna vetskap att nu ligger något i Instagramlådan och väntar på att öppnas – tänkte jag på min 7-åriga dotter. Om jag någon dag nämner för henne att hon ska få en present eller en glass vid ett senare tillfälle samma dag, blir hon besatt. Pratar om det hela tiden. Påminner mig. Påminner sig själv.
När människor har fått nys om att något pockande existerar på andra sidan, är det svårt att tänka på något annat. Till slut måste vi dit och kolla.
Det är underbart, denna förmåga att så oerhört starkt längta.
Vad är det i paketet? Vad vill den som skriver till mig? Vad göms bakom havet? Människor har utsatt sig, och kommer att fortsätta att utsätta sig, för enorma risker i syfte att utforska. Av ren nyfikenhet. Vi är det längtande djuret. Sedan flera år längtar jag, så fort jag inte är här, hit: till den sammanhängande tiden, sju kilometer från internet.
Jonas Gren är poet och författare.
Ur Signum nr 5/2025, s. 25–25.