av NUNO DA SILVA GONÇALVES OCH GIANNI AUGELLO
”En enad kyrka, ett tecken på enhet och gemenskap, som blir en jäst för en försonad värld.” Detta var den första stora önskan som påven Leo XIV i sin predikan uttryckte under mässan då han inledde sitt pontifikat den 18 maj, med Petersplatsen fylld av omkring hundratusen troende och inför 200 internationella delegationer, bland dem kungligheter, statsöverhuvuden och religiösa ledare.
Påvens önskan gav en viss indikation om vilken väg detta pontifikat kommer att gå. Under sin predikan talade påven om påvevalet och underströk två nyckelord: kärlek och enhet, ”dessa två dimensioner av det uppdrag som Jesus anförtrodde Petrus”. I en tid präglad av ”så mycket oenighet, så många sår orsakade av hat, våld, fördomar och rädsla för det annorlunda, av ett ekonomiskt paradigm som förslösar jordens resurser och marginaliserar de fattigaste, vill vi vara en surdeg för enhet, gemenskap och broderskap”, sade Leo XIV.
Redan från de första predikningarna och talen framträder vissa prioriteringar: från de starka uppmaningarna till dialog och fred till behovet av ett nytt förhållningssätt i sociala frågor, där vi i dag brottas med nya utmaningar. En färdplan angavs redan i påvens tal till kardinalskollegiet två dagar efter valet:
”Jag skulle vilja att vi i dag tillsammans förnyar vår fulla anslutning till den väg som kyrkan har följt sedan Andra Vatikankonciliet. Påven Franciskus har på ett mästerligt sätt erinrat om och aktualiserat vad detta innebär i den apostoliska uppmaningen Evangelii gaudium, ur vars innehåll jag vill understryka några grundläggande exempel: återgången till Kristus som kärnan i budskapet (EG 11), hela den kristna gemenskapens evangeliserande omvändelse (EG 9), mer av kollegialitet och synodalitet (EG 33), betydelsen av sensus fidei (EG 119–120), särskilt i dess mest specifika och inkluderande former såsom folkfromhet (EG 123), kärleksfull omsorg om de minsta och exkluderade (EG 53), och modig och tillitsfull dialog med den samtida världen i dess olika komponenter (EG 1).”
Enhet och mission: kyrkans två prioriteringar
Leo XIV har i flera tal och predikningar återkommit till denna första stora önskan. Han gjorde det vid mötet med prästerskapet i Roms stift den 12 juni. ”Något som ligger mig särskilt varmt om hjärtat är enhet och gemenskap. I den så kallade översteprästerliga förbönen bad Jesus, som vi vet, Fadern att hans lärjungar skulle bli ett (Joh 17:20–23). Herren vet att endast förenade med Honom och förenade med varandra kan vi bära frukt och ge världen ett trovärdigt vittnesbörd.” En sådan gemenskap försvåras i dag ”av ett kulturellt klimat som gynnar isolering och självbeskådan”.
Temat enhet är samtidigt inte den enda prioritering som påven har lyft fram. Enhet och förkunnelse hänger nära samman. Enhet och förkunnelse, betonar Leo XIV, är hörnstenar i kyrkans liv och prioriteringar för påveämbetet. ”Därför inbjuder jag alla kyrkliga gemenskaper och rörelser att samarbeta troget och generöst med påven, särskilt inom dessa två områden. Först och främst genom att vara enhetens surdeg.”
Påven talade redan dagen efter påvevalet om hur viktigt och brådskande det är att föra ut förkunnelsen:
”Även i dag finns det många sammanhang i vilka den kristna tron anses vara något absurt och något för svaga och ointelligenta människor; sammanhang där man föredrar att förlita sig på annat, som teknik, pengar, framgång, makt och nöjen. […] Ändå, och just av denna anledning, är det sammanhang till vilka det är akut nödvändigt att föra ut förkunnelsen, eftersom bristen på tro ofta får tragiska konsekvenser när livets mening förloras, när barmhärtigheten glöms bort och när människans värdighet kränks på de mest dramatiska sätt.”
Några dagar senare, vid de påvliga missionssällskapens generalförsamling, återkom påven till nödvändigheten av att föra ut förkunnelsen: ”Att främja en apostolisk iver ute bland människor är fortfarande en väsentlig aspekt av den förnyelse av kyrkan som Andra Vatikankonciliet ville se […] Vår värld, sårad av krig, våld och orättvisa, behöver lyssna till evangeliets budskap om Guds kärlek och uppleva den försonande kraften i Kristi nåd.”
Synodalitet, en resa att göra tillsammans
I ett kort tal som påven höll den 8 maj 2025 fanns det en stark uppmaning till synodalitet. Påven Leo XIV har fortsatt att uppehålla sig vid detta nyckelord:
”På kvällen efter att jag blev vald, när jag med starka känslor mötte Guds folk som samlats här, erinrade jag mig ordet synodalitet, som med glädje uttrycker hur Anden formar kyrkan. I detta ord genljuder det grekiska syn, det med som utgör hemligheten i Guds liv. Gud är inte ensamhet. Gud är med i sig själv – Fader, Son och helig Ande – och är Gud med oss. Samtidigt påminner synodaliteten oss om vägen, odós, för där Anden är finns rörelse, finns en resa. Vi är ett folk på väg.”
Denna synodalitet måste vi sätta värde på även i svåra tider: ”Gud skapade världen så att vi skulle kunna vara tillsammans. Synodalitet är […] en väg som inbjuder varje människa att inse sin egen skuld men också sitt eget värde, till att känna sig som en del av en helhet, utanför vilken allt vissnar, även den mest värdefulla av alla gåvor.”
Broar för fred och dialog
Leo XIV:s grundsyn på de många globala kriserna framträdde med kraft redan vid hans första framträdanden, som i hans tal några dagar efter valet till medlemmarna i stiftelsen Centesimus Annus Pro Pontifice:
”Redan påven Leo XIII – som levde i en historisk period av epokgörande och omvälvande förändringar – strävade efter att bidra till fred genom att stödja social dialog, mellan kapital och arbete, mellan teknik och mänsklig intelligens, mellan olika politiska kulturer, mellan nationer. Påven Franciskus använde termen polykris för att understryka dramatiken i den period i historien som vi lever i, där krig, klimatförändringar, växande ojämlikhet, ofrivillig och ifrågasatt migration, stigmatiserad fattigdom, omvälvande tekniska innovationer, otrygghet i arbete och rättigheter sammanfaller. I dessa viktiga frågor kan kyrkans sociallära ge oss tolkningsnycklar som kan skapa en dialog mellan vetande och samvete, och genom detta ge ett avgörande bidrag till kunskap, hopp och fred.”
Påven Leo XIV har också framhållit att den pågående digitala revolutionen gör det nödvändigt att ”återupptäcka, tydliggöra och utveckla uppdraget att utbilda i kritiskt tänkande för att motverka frestelser till motsatsen, något som också kan drabba den kyrkliga kroppen. Det finns inte mycket av dialog runt omkring oss, diskussionen är högljudd, och vi ser ofta fake news och förnuftsvidriga påståenden från några få mobbare. Därför är studier och fördjupning grundläggande, liksom att möta och lyssna på de fattiga, som är kyrkans och mänsklighetens skatt och som förmedlar ett perspektiv som kanske förkastas, men som är oumbärligt för att se världen med Guds ögon.”
Under sin audiens den 16 maj för den diplomatiska kåren lyfte Leo XIV fram tre andra nyckelord, som han menar utgör grundpelare i kyrkans missionsverksamhet och i Heliga stolens diplomatiska arbete.
Det första är fred. ”Alltför ofta betraktar vi det som ett negativt ord, som blotta frånvaron av krig och konflikt, eftersom motsättningar är en del av den mänskliga naturen och något som alltid följer med oss […]. Fred framstår då som en enkel vapenvila, ett ögonblick av vila mellan en strid och en annan, eftersom spänningar alltid finns närvarande, hur mycket vi än försöker, lite som glöden som pyr under askan, redo att flamma upp vilket ögonblick som helst.”
Det andra ordet är rättvisa. ”Inför de epokgörande förändringar som vi upplever kan den Heliga stolen inte låta bli att höja sin röst om de många obalanser och orättvisor som, bland mycket annat, skapar ovärdiga arbetsförhållanden och alltmer fragmenterade och konfliktfyllda samhällen. Det är också nödvändigt att arbeta för att avhjälpa växande globala klyftor, där överflöd och fattigdom separerar kontinenter, länder och till och med grupper inom enskilda samhällen.”
Det tredje nyckelordet som påven Leo XIV underströk är sanning. ”Sant fredliga relationer kan inte byggas utan sanning, inte heller i den internationella gemenskapen. Där ord ges tvetydiga och ambivalenta tolkningar och där den digitala världen, med sin egen bild av verkligheten, tar över utan kontroll, blir det svårt att bygga autentiska relationer, eftersom de objektiva och verkliga förutsättningarna för kommunikation saknas.” Påven fortsatte och framhöll att i ett kristet perspektiv är sanningen inte en bekräftelse av abstrakta och kroppslösa principer, utan mötet med Kristus som person, han som lever i de troendes gemenskap. ”Sanningen skapar därigenom inte ett avstånd för oss, utan låter oss i stället med större kraft möta vår tids utmaningar.”
I sitt tal den 19 maj till företrädare för andra kyrkor och kyrkliga gemenskaper återvände Leo XIV till att tala om broar, en bild som han redan använt sig av i sitt första tal som påve. En ytterligare programmatisk hänvisning gjordes i påvens tal till jubileumsdeltagarna från de österländska kyrkorna, där han uppmanade dem att se varandra i ögonen för att övervinna splittring och bygga varaktig fred. Freden måste också uttryckas och återuppbyggas med ord. I sitt tal den 12 maj till journalister och representanter för media framhöll påven att ”en av de viktigaste utmaningarna är att främja en kommunikation som kan ta oss ut ur det Babels torn där vi ibland befinner oss och bort från en kärlekslös och ofta ideologisk och partisk språkförbistring.” Kommunikation är ”inte bara att överföra information, utan att skapa en kultur och mänskliga och digitala miljöer som blir utrymmen för dialog och diskussion. […] Det gäller särskilt artificiell intelligens, som har en enorm potential, men som kräver ansvar och urskiljning för att dessa verktyg ska tjäna allas bästa och skapa fördelar för mänskligheten.”
Leo XIV upprepade sedan den inbjudan som påven Franciskus riktade till media i sitt budskap till Världsdagen för social kommunikation: ”Låt oss befria kommunikationen från fördomar, bitterhet, fanatism och hat […] Låt oss avväpna orden för att avväpna jorden. Avväpnad och avväpnande kommunikation gör det möjligt för oss att gemensamt se på världen på ett annat sätt och att handla på ett sätt som står i överensstämmelse med vår mänskliga värdighet.”
Återupptäcka ömhet och nåd
Under bara lite mer än en månad av sitt pontifikat har Leo XIV lyft fram ett antal nyckelord som förtjänar ytterligare fördjupning. I denna korta översikt har vi granskat några av de begrepp som påven framhållit som särskilt angelägna och nödvändiga. Vi vill avsluta med ett budskap om hopp.
I en värld som överväldigas av ett ”världskrig i småbitar” inbjuder påven Leo XIV oss att återupptäcka nåd och ömhet. ”Påven Franciskus uppmanade oss ofta att reflektera över kyrkans moderliga dimension”, sade Leo XIV under sin predikan inför sin installation som Roms biskop, ”och över de egenskaper som kännetecknar denna: ömhet, offervilja och en förmåga att lyssna som gör att vi inte bara kan hjälpa, utan ofta förutse behov och förväntningar redan innan de uttryckts. Dessa är egenskaper som vi hoppas ska växa överallt i Guds folk, även här i vår stora stiftsfamilj: hos de troende, hos prästerna och framför allt hos mig.”
Med den helige Paulus påminde Leo XIV oss om att ”frälsning inte kommer genom magi, utan genom ett mysterium av nåd och tro, av Guds kärlek som kommer till oss och av människans fria svar i tillit och tro.”
Översättning: Robert Rydberg
Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica juni 2025. Den är här något kortad av redaktionen.
Nuno da Silva Gonçalves är jesuitpater och chefredaktör för
La Civiltà Cattolica.
Gianni Augello är journalist och kommunikations-
ansvarig för La Civiltà Cattolica.
Ur Signum nr 5/2025, s. 9–12.