av NAUSIKAA HAUPT
Det kan vara svårt att få en överblick över något på nära håll. Med lite distans får man mer perspektiv. Står du precis invid ett berg ser du inte berget. För att se behöver man backa och komma en bit ifrån.
Detta är känslan nu när ekumeniska veckan i Stockholm precis har avslutats. Vad är det vi har varit med om egentligen?
Den ekumeniska veckan pågick 18–24 augusti 2025, så precis som möjligt hundra år efter Nathan Söderbloms ekumeniska möte i Stockholm. Under veckan hölls seminarier under flera dagar på olika ställen i staden och utifrån olika infallsvinklar på fred: fred i samhället, fred och rättvisa, att bygga fred tillsammans och fred och gemenskap. Temat för hela det ekumeniska året är ”Tid för Guds fred”, ett tema som återkopplar till temat för Stockholmsmötet 1925, där initiativtagaren ärkebiskop Nathan Söderblom var starkt berörd av första världskriget i Europa och det fanns spänningar då som nu, om än med andra förtecken.
Ett bra upplägg var att man varje dag koncentrerat seminarierna till en stadsdel, så att det skulle vara lätt att gå mellan dem. Så började första dagen i kyrkolokaler på Norrmalm i Stockholm, andra dagen mest på Södermalm, tredje dagen en annan del av Södermalm då man också var i Stora moskén vid Medborgarplatsen för interreligiösa samtal. Varje dag hade också lite mer betoning på en specifik kyrklig gemenskap: första dagen vigilia i en ortodox kyrka, andra dagen främst i Equmeniakyrkans lokaler, tredje i katolska kyrkan och sedan hos pingströrelsen. Det enda problemet var egentligen att det inte var möjligt att gå på alla parallella intressanta seminarier, samtal, föreläsningar och paneler.
Farhågan före – då det inte krävdes någon föranmälan, utan allt var öppet och avgiftsfritt – var också: kommer någon att komma till seminarierna, eftersom många av dem inföll på dagtid, nu när många har börjat jobba efter semestern? Det visade sig dock redan från början att många seminarier blev väldigt välbesökta, beroende på ämne. Vid flera tillfällen fick extra stolar bäras in och åhörare fick stå.
Seminariernas ämnen har varierat från praktiska och konkreta samhällsfrågor och aktuella och akuta kriser, till mer akademiska forskningsinriktade om Nicaeakonciliet och kejsaren Konstantin, till säkerhetspolitiska överväganden, unga och gängkriminalitet, jordad fred, katolsk sociallära, ekumenik och inre bön, ekumenisk diakoni, kyrkans ansvar för Guds fred, antologier om Stockholmsmötet och receptiv ekumenik, för att nämna några. Alla dessa möten och samtal bidrog till att skapa en fin gemenskap inför hela veckan.
Många var där
Visst var det många bekanta ekumener och kyrkfolk och allmänt intresserade som kom, men det – kanske överraskande – stora antalet visar på ett stort engagemang, och att många verkar ha prioriterat detta. Mot mitten av veckan dök fler internationella gäster upp, vilket gjorde veckan till en ännu bredare mötesplats och spänningen inför de större mötena och gudstjänsterna mot slutet av veckan ökade.
Åldern var ganska blandad, från yrkesaktiva till pensionärer, men även unga och studerande. Samtidigt med, eller snarare inom, ekumeniska veckan genomfördes flera evenemang som riktade sig till unga och unga vuxna, dels sommarakademin på Enskilda högskolan med en kurs i ekumenik, som deltog i paneler och föreläsningar, dels de två ungdomsmötena Reach Peace (ett hundratal deltagande) ordnat av Sveriges kristna råd, och BUM, Biskoparnas ungdomsmöte, ordnat av Svenska kyrkans biskopar med ungdomar från alla svenskkyrkliga stift (drygt 1 000 deltagare), med delvis gemensamt program. Detta pågick parallellt och ibland korsades vägarna vid några av evenemangen. Vetskapen om varandra, att dessa möten pågick parallellt och ibland sammanstrålade, var i sig en rikedom, och ömsesidigt befruktande. Båda ungdomsmötena verkar ha varit väldigt lyckade och uppskattade initiativ, och en viktig och nödvändig del av den ekumeniska veckan.
Om man ser på hundraårsjubileet av Stockholmsmötet är naturligtvis en av de stora skillnaderna – och ett av framstegen – att nu finns både den katolska kyrkan och pingströrelsen med, vilket inte var fallet då. På ett sätt var det signifikativt att det budskap som påven Leo XIV skickat till mötet lästes upp av sekreteraren från Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet, ärkebiskop Flavio Pace, under fredagens Ecumenical Celebration i just Filadelfiakyrkan, som hör till pingströrelsen. Påven Leo XIV sade i sin hälsning bland annat med hänvisning till Stockholmsmötet 1925:
”Även om Katolska kyrkan inte var representerad vid det första mötet, kan jag med ödmjukhet och glädje bekräfta att vi i dag står tillsammans med er som Kristi lärjungar, med insikten att det som förenar oss är långt större än det som skiljer oss åt.”
Vid dessa ord och även senare uppstod spontana applåder.
Naturligtvis har mycket hänt på hundra år. Vid söndagens ekumeniska gudstjänst i Uppsala domkyrka, där ärkebiskop Nathan Söderblom för hundra år sedan uttalade de kända orden: ”Paulus och Johannes har kommit men Petrus dröjer”, medverkade nu, nästan på dagen 100 år efter, en kardinal (Anders Arborelius), två katolska ärkebiskopar (monsignore Flavio Pace från Dikasteriet för främjandet av de kristnas enhet, samt nuntien Julio Murat), en tidigare hjälpbiskop (William Kenney CP) och en generalvikarie (Pascal René Lung OP), tillsammans med många andra katoliker. Nu har Petrus kommit!
Från Tabor till korset
För att avsluta där vi började: vad är det vi har fått vara med om denna vecka? En första kvardröjande känsla, efter alla inspirerande och angelägna seminarier och möten, när de sista psalmerna och sångerna och den ekumeniske patriarken Bartolomaios recitation av den nicenska trosbekännelsen på grekiska, och den syrisk-ortodoxa ärkebiskopen Benjamin Atas vackra a cappella-framförande av Fader vår på syriska som fyllde hela Uppsala domkyrka vid den avslutande gudstjänsten klingat ut, efter högtidsgudstjänstens i Storkyrkan inspirerande tal och vackra musik som den georgiska hymnen ”Shen Khar Venakhi” till jungfru Maria, liksom torsdagskvällens gripande tal och sång på Interfaith gathering i Engelbrektskyrkan, värmen i lovsångsgudstjänsten på fredagskvällen, och på Ecumenical Celebration på dagen i Filadelfia med Glädjen, en kör för vuxna med funktionsvariation från Nyköping, tal av patriarken och hälsning från påven med avbrott av applåder, lovsång med låga, halv- eller helsträckta händer och armar och med ett avslutande gemensamt sjunget ”How Great Thou Art” (Cecilia nr 10 ”O store Gud”), folkfest med Hjärta Stockholm och rekordbullfest och en ekumenisk appell – den kvardröjande känslan är kanske där vi började: Tabor.
Den första kvällen under ekumeniska veckan, på måndagen, firades vigilia i Kristi förklarings ortodoxa kyrka för deras patronatsfest, Kristi förklaring. Är det detta som vi har fått en glimt och försmak av denna vecka – en stund på Tabor, förklaringsberget? Frid och rättvisa skall kyssas där, läste vi i texterna dessa dagar. Någon nämnde att de upplevt en försmak av detta, av enheten. Att se patriark Bartolomaios tala i predikstolen i en luthersk kyrka tycktes som en försmak av enheten. Flera uttrycker hur mycket dessa dagar har betytt. Någon sade sig till exempel för första gången sedan prästvigningen känna hopp för kyrkan. Det finns en stor tacksamhet för dessa dagar och hur värdefulla och viktiga de har varit.
Men även om besök och tider på Tabor behövs, kan vi inte stanna där i våra hyddor utan behöver sedan gå ner igen och möta världen, eller kanske hellre verka för att förklaringsbergets verklighet ska spridas även nedanför.
På onsdagen hölls flera, väldigt välbesökta, seminarier i den katolska domkyrkosalen som blev så fylld att folk fick stå, med en avslutande vesper på kvällen och sedan ett tal av Svenska kyrkans tidigare ärkebiskop Antje Jackelén. Under seminariet om inre frid och inre bön, talade biskop Karin Johannesson med kardinal Anders Arborelius utifrån hans bok Inre bön. På slutet kom en fråga: vad är det som fattas för att ha enhet, varför har vi inte enhet än? Efter en liten tystnad svarade biskop Anders: ”jag tror det är för att vi har trängt undan korset, att vi inte vill möta korset.” En liknande tanke uttrycktes i slutdokumentet för Stockholmsmötet 1925: ”Ju närmare vi komma den Korsfäste, desto närmare komma vi till varandra, huru skiftande än de färger äro, i vilka Världens Ljus brytes i vår tro. Under Jesu Kristi kors räcka vi varandra händerna.” (Stockholmsmötets Budskap, nr 14).
Fred och frid har gått som ett tema genom dessa dagar (ett seminarium belyste även den exegetiska och bibliska skillnaden mellan dessa ord). Under dagarna har det framhållits att det behövs både ”Life and Work” och ”Faith and Order”, det vill säga både diakoni/praktik och teologi, lite enkelt uttryckt. Sara Gehlin har i boken Detta är endast en begynnelse visat att i motsättning till vad som ofta sägs verkade Söderblom för en förening av dessa, och att Söderblom motsatte sig en förenklad ekumenisk debatt som ställde praktik mot teologi. Gehlin skriver vidare att Söderblom målade fram ett ”mellanrum” som hade den andliga enheten i grunden, involverade hjärtat och vägleddes av bönen. Inom den receptiva ekumeniken försöker man identifiera och hela sår hos både sig själv och den andra, om tilliten finns. Kanske är detta en väg framåt för hjärtats ekumenik som också tar in korset, som både biskop Anders och Stockholmsmötet 1925 föreslår.
Nausikaa Haupt är handläggare för ekumenik i Stockholms katolska stift.
Ur Signum nr 5/2025, s. 6–9.