NYQVIST, KERSTIN HEDBERG
John Michael Talbot med Steve Rabey: I Franciskus fotspår. Om enkelhet, vardag och tro. Översättning: Janne Carlsson. Bokförlaget Cordia 2003.
När en ny bok om franciskansk spiritualitet kommer ut är det inte utan viss tvekan som man tar itu med den. Vad kan den ha för något nytt att säga? Och – framför allt – hur trogen är den grundaren själv, den helige Franciskus? Tyvärr är det inte så sällan som Franciskus sätts som varumärke på allehanda åsikter som han själv nog inte delat om han exponerats för dem. Jag bestämmer mig för att läsa boken noga och lyhört för att uppfatta vad den ville förmedla. Att låta sitt vardagsliv i dagens värld präglas av enkelhet och andlighet är svårt, hur viktigt man än anser att det är. Det gör det värdefullt att få inspiration och vägledning av andra som ”vandrat före”. Men den här boken var annorlunda. Innehållet gör att det känns naturligt att börja med att presentera författaren och först sedan försöka beskriva bokens innehåll.
John Michael Talbot titulerar sig katolsk musiker. Han beskriver sig själv som ”en musiker som beslutat sig för att vandra som Herrens trubadur i Jesus kungliga fattigdom och dela med sig av den rikedom detta ger i sina sånger”. Författaren började sin livsbana som yrkesmusiker, gitarrist, i ett rockband. Bandet han arbetade i var framgångsrikt. Det som ledde till en vändning i hans liv var en händelse efter en stor konsert. Hans band hade varit förband till en av hans idoler bland de amerikanska sångarna. När han gick ut på den tomma scenen efter konserten såg han en mängd spritflaskor och skräp kvar efter narkotikaanvändning. Diskrepansen mellan musiken och musikernas verklighet gjorde att han drabbades av en känsla av tomhet och sorgsenhet inför den musik han levt för. Det ledde till att han började söka sig fram i olika religiösa rörelser, bl.a. kristen fundamentalism, tills han insåg att det han sökte fanns i den katolska kyrkan. Utan att påstå att han fått någon direkt uppenbarelse beskriver han vändpunkten i sitt liv som att han frågade Gud vad han skulle göra och fick till svar att ”spela du din musik så ska jag öppna och stänga dörrar för dig”. Därmed började han skriva musik och sånger utifrån sin tro. Musik som springer fram ur bön, menar han, kan man se som ett slags sakrament som berör männi-skors innersta och får dem att närma sig Gud. Den ordlösa musiken får människorna att komma i kontakt med mysteriet, det som ligger bortom förnuftet.
1978 blev han medlem i en franciskansk lekmannagrupp. I sin iver att närma sig Gud tog han Franciskus på allvar. Han sökte Gud genom att dra sig undan, byggde en enkel bostad i skogen, gjorde sig en munkkåpa av begagnade arméfiltar och öppnade sig för Gud. Det lockade förstås besökare, som kom och bad och sjöng tillsammans med honom. Så småningom byggdes ett hus till. Hans andliga rådgivare föreslog så småningom att han skulle grunda en kommunitet. Eftersom ingen hade köpt marken han hade förvärvat under tiden som proffsmusiker kunde han förverkliga idén. Platsen kom att kallas Little Portion Hermitage, engelska för Portiuncula – den lilla delen, namnet på den kyrka Franciskus reparerade som svar på kallelsen att ”bygga upp Guds kyrka”. För Franciskus del blev det mycket mer än en reparation. Också för Talbot ledde hans vågade försök att leva ett radikalt kristet liv till mycket annat.
Så uppstod kommuniteten Brothers and Sisters of Charity, som för närvarande har ca 40 medlemmar. Den har både en monastisk gren och en sekulär gren, dvs. den består både av celibatära bröder och systrar och av ensamstående lekmän och familjer. Alla medlemmar avlägger de evangeliska löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad – men anpassade efter vars och ens speciella situation. Traditionellt andligt liv, med avsatt tid för andlig läsning, vakor, fasta och manuellt arbete ingår i livsstilen. Dessutom genomför medlemmarna så kallade bönevandringar då de går från stad till stad utan att ha med sig mat eller pengar och utan att ha ordnat husrum. Kommuniteten som bygger på flera monastiska traditioner – förutom den franciskanska också den benediktinska, de tidiga ökenfäderna och ortodoxt andligt liv – ingår inte i den franciskanska ordensfamiljen. Talbot själv levde ett monastiskt liv ett antal år för att sedan övergå till att vara medlem i kommuniteten som gift (med en kvinna som också är medlem). Enligt uppgifter på kommunitetens hemsida är den en av tio liknande kommuniteter som fått kanonisk status i katolska kyrkan. Kommuniteten försörjer sig genom medlemmarnas arbete, bl.a. driver man en hälsocentral och bedriver reträttverksamhet. Efter hand har lekmän i andra delar av USA anslutit sig och organiserat sig som en lekmannaorden. Talbot själv fortsätter att ge konserter och har givit ut ett stort antal grammofon- och cd-skivor, och även videor om franciskanskt liv. Han är ordförande för det amerikanska katolska musikerförbundet.
Några ord av Talbot passar som inledning på recensionen av hans bok: ”Vi lever i en tid när man behöver svara radikalt på Guds kallelse.” Vår tid hungrar efter andlighet och många människor över hela världen fascineras av Franciskus. Hans sätt att svara på Guds röst gör honom till en aktuell vägledare också i vår tid. Varför lockar han oss? – Talbot svarar: Han levde som han lärde, han var verklig, radikal, kärleksfull och brinnande. Han trotsar religiösa konventioner – och han ger oss hopp. Talbot väljer att presentera den franciskanska andligheten utifrån några centrala franciskanska ideal: enkelhet, glädje, avskildhet, ödmjukhet, kreativitet, renhet, liv i gemenskap, medlidande, skapelsen, tjänst, frid och fred och bön. Idea-len illustreras med utdrag av Franciskus skrifter, samtida levnadsskildringar, och citat från helgon och personer från alla tider och sammanhang (inte enbart katoliker och även icke-kristna). Författarens mål är att visa att Franciskus andlighet möter den längtan vi känner efter verklig glädje och ett rikt liv. Boken poängterar konsekvent att detta att vara kristen handlar om att ge konkret uttryck för tron i sitt liv, inte bara tänka på den. Eller, med ett citat från Franciskus: ”Predika alltid. Om så krävs, använd ord.”
Franciskus livs historia löper som en tråd genom kapitlen och sammanfattas till sist i slutet av boken. Samtidigt presenterar författaren sig själv, sin väg, sina misstag och erfarenheter. Han erbjuder sig som en medvandrare i Franciskus efterföljd. Det hade han kunnat göra på ett mästrande sätt, genom att framställa sig som en ”lyckad” förebild. Men hans öppenhet om sig själv gör att intrycket blir ett annat. Han hittar ofta välfunna paralleller mellan händelser i Franciskus liv och händelser i vår tid. De praktiska förslag som ges i anslutning till de olika idealen känns realistiska. Författaren tilltalar ofta läsaren, som om han helst velat föra ett personligt samtal, men tvingas att bara göra det genom boken.
Att författaren är katolik får läsaren veta redan i bokens början. Men i sann franciskansk anda formulerar han sig så varsamt, när han lotsar läsaren på den andliga vandringen genom boken, att kristna med olika samfundstillhörighet bör kunna vandra med. Lite skarpare blir formuleringarna om de nyandliga rörelser som vill inlemma Franciskus i sina föreställningar om kosmos och livets mening. Många av Talbots tankar är välfunna, sådant där som man plötsligt kan komma på sig med att gå och tänka på:
”När vi omges av så mycket massproducerad kultur är det väl märkligt att så lite av den har något att erbjuda av sann och varaktig skönhet.
Gör störningsmomenten till en del av din dagliga erfarenhet av bön. Om någon slår i en dörr, så be Gud välsigna den personen vart han än är på väg och fortsätt att meditera.
Tiderna igenom har klostrens budskap varit att kristendomen inte är någon soloföresällning.
Anledningen till att jag tappar fattningen på bröllop är att det känns som att gå på helig mark.
Att följa Gud har aldrig varit lätt. I tider som vår kan man känna sig helt ställd.”
Den som läser Talbots bok får garanterat hjälp med att känna sig mindre ställd.
Publicerad 2004 i nummer 3