av ULLA GUDMUNDSON
– En reflektion över det faktum att Europa består av olika nationer och kommer så att göra.
Jag hade kunnat göra det lätt för mig. I stället för att sitta instängd framför datorn, medan kaprifolen är i full sving, Siljan glittrar och roboten Ruben stillsamt traskar runt en solig gräsmatta, hade jag kunnat mejla Signumredaktionen en länk till P1-programmet Godmorgon världen. Ty i en krönika där den 5 juni säger Göran Rosenberg på fem minuter det väsentliga om Europa, i ljuset av den förestående brittiska folkomröstningen om Brexit.
Europa – nationer och gemenskap
Rosenbergs budskap är följande: Europa är en pytteliten, flikig utväxt på en kontinental landmassa, med en myriad stater, nationer, språk. Europa består av nationer, de kan inte tänkas bort för den som vill forma Europa, vi är nationer, det är bara så. Men om, och det är det centrala, vi alla vänder oss inåt, enbart betonar det som skiljer, då visar historien att vi lätt kommer i krig med varandra. Vi behöver betona det gemensamma för att hålla fred.
Det har sagts många gånger, i klichéform: EU som ett fredsprojekt. Ibland missbrukat, när det handlat om mundana ting som gurkors form och harmonisering av bankregler. Men jag hör undertonen av oro i Rosenbergs röst. I något annat sammanhang har han sagt att civilisationens fernissa är tunn. Han gör det med auktoritet, ty hans föräldrar fick känna på egen hud hur det kan gå när den europeiska fernissan krackelerar.
Vem hade vid förra sekelskiftet, när de europeiska ekonomierna var väl integrerade och gick som tåget, trott att ett blodigt krig skulle bryta ut 1914? Vem hade 1918, när vapnen tystnade till allas jubel, trott att det tjugo år senare skulle bryta ut igen? Vem hade på Titos tid trott att Jugoslavien skulle upplösas på 1990-talet i ett förbittrat inbördeskrig mellan serber, kroater och bosniaker?
Vi vill gärna lämna bakslagen bakom oss, tro att de inte kan upprepas. Men historien visar att så kan bli fallet.
Ibland blir vi glatt överraskade. 1990-talet var ett utopiskt årtionde för stora delar av Europa. Öst- och västblocken smalt som snö i vårsol, de centraleuropeiska och baltiska staterna frigjorde sig, demokratiserades och blev medlemmar i EU och Nato. Sovjetunionen upplöstes. Tjeckien och Slovakien skildes under civiliserade former. Krig bröt ut på Balkan, men Ryssland deltog i en fredsstyrka där tillsammans med Natoländer och alliansfria, inklusive Sverige.
I dag känns det som om historien rullar tillbaka. Det säkerhetspolitiska klimatet i Europa hårdnar. Rysslands annektering av Krim och Ukrainakrisen har väckt frågor om dess långsiktiga avsikter i Europa. I en intervju i Svenska Dagbladet talar en rysk general om ”tiden då vi samarbetade med Nato” som om den var förgången. Flyktingkrisen har avslöjat djupa sprickor mellan EU:s medlemsländer. Bank- och skuldkrisen har avslöjat inte bara djupgående skillnader i ekonomisk nivå mellan medlemsländerna, som dolts av euron, utan också fundamentala åsiktsskillnader om hur den ska tacklas: mer politisk-ekonomisk integration, på Tysklands villkor, eller större ansvar för enskilda stater, banker och finansföretag? Nationalism och populism är på frammarsch i hela Europa. EU framstår som handlingsförlamat, splittrat, ekonomiskt stagnerande, byråkratiskt och elitstyrt. Quo vadis Europa? Det är undertexten till Brexit.
Europa – en idé
Begreppet Europa har likheter med det Augustinus sade om tiden: om ingen frågar mig, då vet jag vad den är, men om man ber mig förklara, då vet jag inte. Europa är i själva verket en idé, en dröm och ett politiskt program förklätt till geografi. Europa är också ett historiskt minne, av det romerska riket och en medeltid som förvisso dominerades av kristenheten, men som också rymde judendom och islam. Påven Franciscus har rätt när han till den franska tidningen La Croix säger att Europa självklart har kristna rötter, men det har också andra. De ideal han appellerar till i sitt tal när han mottar Karl den store-priset har en grund i det kristna budskapet, men också i hög grad i den sekulära upplysningen – framför allt idén om människors lika värde.
Det är till Europa som idé, format av dessa traditioner, som påven vädjar i sitt Karl den store-tal, och det gör han retoriskt effektfullt och med rätta. Men i mitt tycke saknas i talet insikt om den politiska realitet som ett Europa av demokratiska stater utgör, och om att det faktiskt är skillnad mellan europeiska stater som Tyskland och Sverige som tagit emot ett stort antal flyktingar, och stater som Polen, Ungern och Slovakien som vägrar göra det. Kanske borde nästa påvliga maning om humanitet och generositet i enlighet med Europas traditioner framföras i Warszawa eller Budapest.
EU:s grundargeneration, fransmän som Robert Schuman och Jean Monnet, en tysk som Konrad Adenauer och en belgare som Paul-Henri Spaak, var inspirerade av den gamla drömmen, aldrig glömd sedan det romerska imperiet och under århundraden förvaltad av den katolska kyrkan, om enhet, fred och harmoni på den europeiska kontinenten. Men de hade också ett konkret syfte: ekonomisk, social och politisk återuppbyggnad av en sargad kontinent. Sannolikt hade den överföring av nationell suveränitet till gemensamma institutioner som stadgas i CECA-fördraget från 1951 och i Romfördraget från 1957 inte varit möjlig om inte de nationella politiska institutionerna i större delen av Europa legat i ruiner eller varit kraftigt misskrediterade på grund av samarbete med nazismen. Jean Monnet i synnerhet var också en praktisk man – son till en konjaksfabrikant och starkt medveten om frihandelns betydelse för den sortens produkter, dessutom påverkad av många års vistelse i ett pragmatiskt USA.
Storbritannien och Europa
Storbritannien blev medlem i dåvarande EG först 1973, den 1 januari, 16 år efter Gemenskapens grundande 1957. En numera nästan bortglömd folkomröstning om utträde hölls redan två år senare, 1975. Varför har det brittiska förhållandet till EG/EU varit så ambivalent?
En förklaring är att britternas historiska förhållande till den europeiska kontinenten i århundraden har präglats av distans och något som skulle kunna kallas ett mervärdeskomplex. Det tar sig uttryck bland annat i de hundratals röda prickar som den 11 november varje år dyker upp på en mur i den belgiska staden Ypres. På muren finns namnen på de hundratusentals brittiska, kanadensiska och australiensiska soldater som stupade i striderna om en militärt obetydlig landtunga i Flandern under första världskriget. Prickarna är pappersvallmor, placerade där av vallfärdande britter, ofta med en lapp: ”tack farfar!”. Britternas självbild har varit, och äldre britters är det nog fortfarande, att de gång på gång fått kliva in och ställa saker till rätta på en kontinent som ständigt trasslar till det för sig. Det är, skulle man kunna säga, en europeisk form av den exceptionalism som historiskt har präglat USA.
En annan faktor är att Storbritannien var ett av få europeiska länder vars demokratiska system överlevde andra världskriget politiskt intakt och moraliskt okontaminerat. Det finns utan tvekan hos britterna en stolthet över en obruten suveränitetstradition och över att besitta ”världens äldsta parlament”, och en stark motvilja och oförståelse mot att överlåta nationell suveränitet till gemensamma institutioner. Nato som är en till 100 procent mellanstatlig organisation, där ingen suveränitet överlåtits, passar egentligen det anglosaxiska temperamentet bättre än EU. EU:s ”demokratiska underskott”, det faktum att ledarna för de gemensamma institutionerna nomineras i slutna rum, som otvivelaktigt negligerats i många år, bidrar självfallet. Härtill kommer, förstås, den brittiska imperialistiska historien; känslan av att ha tillträde till hela världen, inte bara Europa.
Argumenten för det brittiska inträdet i EG 1973 var krasst ekonomiska: man ville ha tillträde till den gemensamma europeiska marknaden, som visat sig vara en mer dynamisk samarbetsstruktur än frihandelsområdet EFTA. Men britterna fick finna sig i att acceptera de grundritningar som dragits upp av andra och som byggde på en kontinentaleuropeisk legalistisk tradition, romersk rätt och Code Napoléon, i grunden främmande för anglosaxisk case law.
När brittiska medier i dag intervjuar Leave-sympatisörer, svarar de ofta ”vi gick med i en gemensam marknad (common market), inte i något annat”. Det är symptomatiskt att huvudargumentet för Remain-kampanjen fortfarande är ekonomiskt: Storbritannien skjuter sig själv i foten, pundet rasar, recession och arbetslöshet hotar om man lämnar EU.
Ironiskt nog visar EU:s historia att Europa fungerar allra bäst när nykter brittisk (protestantisk?) pragmatism och ekonomisk liberalism går hand i hand med den kontinentaleuropeiska (katolska?) drömmen om ett sammanhållet Europa. Den inre marknaden, hörnstenen i dagens EU, med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital, skapades på 1980-talet väsentligen av två personer: Jacques Delors, katolik, socialist och Kommissionens ordförande 1985–1995, och Lord Arthur Cockfield, brittisk konservativ EG-kommissionär och marknadsliberal. Tillsammans lyckades de med konststycket att presentera den inre marknaden både som ett socialt och ett marknadsliberalt projekt. Det var nyckeln till framgång. Cockfield var inte främmande för att läxa upp den brittiska regeringen när den bröt mot de gemensamma reglerna. Margaret Thatcher som utnämnt honom torde mer än en gång ha känt att hon närt en orm vid sin barm.
Brexit-debatten
I skrivande stund återstår två veckor till den brittiska folkomröstningen. I den allt hetsigare och av pajkastning alltmer präglade debatten är det framför allt två frågor som dominerat: migrationen och ekonomin. EU:s hantering av flyktingkrisen är det ju svårt att se som något annat än ett katastrofalt misslyckande, inklusive i att upprätthålla Unionens yttre gränser. Att migrationen av EU-medborgare till Storbritannien blivit mycket större än förutsett (mer än 300 000 mot premiärminister Camerons utlovade maximala 100 000) är ett faktum, som Remain-sidan haft svårt att bemöta. Leave-sidan kopplar den till eurons misslyckande: den ”jobbförstörande maskinen” EU tvingar arbetslösa kontinentaleuropéer att söka sig till det dynamiska Storbritannien. Den extrem-nationalistiske UKIP-ledaren Nigel Farage (som Leave-kampanjens ledare försökt hålla borta från rampljuset) har hävdat att fortsatt EU-medlemskap kommer att leda till massiva sextrakasserier av kvinnor liknande dem i Köln på nyårsafton (!).
Vad ekonomin angår hävdar Leave-förespråkarna att EU, och regionala ekonomiska strukturer över huvud taget, är föråldrade. Storbritannien klarar sig, heter det, bättre på egen hand i en globaliserande världsekonomi än tyngt av ett byråkratiskt och legalistiskt EU. När frågan kommer, varför så gott som inga ekonomiska experter delar den uppfattningen, svarar man frankt att det är samma personer som förutspådde att all hell will break loose om Storbritannien inte gick med i EMU (dvs. anammade euron), och som dessutom tillhör den välbeställda europeiska elit som tjänar på systemet.
Vad händer om Storbritannien lämnar EU?
Att utträda ur EU blev möjligt först med Lissabonfördraget, EU:s reviderade grundfördrag från 2009. Artikel 50 stadgar att utträde är formellt möjligt och att maximal förhandlingstid om villkoren är två år. Artikeln har aldrig använts och var säkert inte tänkt att användas heller.
En seger för Leave i folkomröstningen har med rätta beskrivits som ett språng in i mörkret. Ingen vet vad konsekvenserna blir.
Det är inte ens klart vem som kommer att vara brittisk premiärminister på morgonen den 24 juni. Om David Cameron avgår, vilket förefaller sannolikt (även om han själv förnekar det), kan processen att utse en ny ledare för det sargade torypartiet bli lång och komplicerad.
Och det är inte få som berörs av förhandlingarna om ett nytt avtal mellan Storbritannien och EU. Först och främst den brittiska regeringen: vad vill den ha? Ett avtal som det med Norge, med Schweiz, med Kanada, eller bara WTO-regler? Vad är de övriga 27 medlemsländerna (som vart och ett ska ratificera avtalet) beredda att gå med på? Kommissionen? Europaparlamentet? ”Att få alla de här att godta samma avtal blir som att valla en flock katter”, som någon uttryckte det.
De mest apokalyptiska förutsägelserna (”vad kommer först, en global brexitrecession eller tredje världskriget?”, som en ironisk tv-journalist frågade David Cameron) slår förmodligen inte in. Om inte annat så för att ansträngningarna att begränsa skadeverkningarna kommer att vara stora. Leave-kampanjen har gjort ett nummer av det brittiska handelsunderskottet med övriga EU och hävdat att länder som tjänar på det inte vill resa nygamla tullmurar. ”Tyskar vill fortsätta att sälja bilar och fransmännen vin.”
Då bortser man från de politiska krafter som håller ihop EU. Vissa kommer att hävda att britterna måste behandlas strängt för att avskräcka andra: utträde ska vara smärtsamt.
Det spekuleras om att den brittiska regeringen kommer att inleda förhandlingar utan att ha utlöst Lissabonfördragets artikel 50, det vill säga utan att vara underkastad en giljotin som faller efter två år. Man skulle då fortsätta att åtnjuta alla fördelar av medlemskap, men också vara underkastad dess regler, inklusive bidrag till EU-budgeten (också en stridsfråga i debatten) och full rörlighet för EU-medborgare. 450 av 650 parlamentsledamöter stöder Remain och har varnat regeringen att de inte automatiskt kommer att godta en euroskeptisk regerings förslag. Hur väljarna reagerar på dylika scenarier återstår att se.
Och om Remain vinner? ”Då drar Brysselstrukturerna en djup suck av lättnad, och traskar vidare som om ingenting hänt”, skriver den franska tidningen Le Monde. Risken finns.
Men vad jag, i likhet med Göran Rosenberg, önskar är att den energi som nu mobiliserats kanaliseras i en stark rörelse att reformera EU inifrån. Världen står inte still. Kriget i Syrien fortsätter. Flyktingbåtar kommer över Medelhavet. Den ekonomiska återhämtningen är skör. Greklands problem har bara nödtorftigt lappats över. Turkiet och Ryssland oroar. Ett starkt, demokratiskt Europa behövs.
Ulla Gudmundson är skribent och diplomat, tidigare bland annat analyschef vid UD och Sveriges ambassadör vid Heliga stolen.