av KJELL BLÜCKERT
Går man in på den franske presidenten Emmanuel Macrons hemsida (elysee.fr), finner man fortfarande det tal som han publicerade till Europas folk den 4 mars som första och största nyhet. Talet finns tillgängligt på samtliga officiella språk som talas i Europeiska unionen och har på svenska rubriken ”För en förnyelse av Europa” (Pour une Renaissance européenne). Presidenten vänder sig direkt till samtliga medborgare i unionen och poängterar att EU aldrig befunnit sig i ett mer kritiskt läge än nu. Han ser Brexit som en symbol för krisen och gör en skarp vidräkning med den desinformation och de lögner som han menar spreds i den brittiska brexitvalrörelsen, och som grovt utnyttjade okunnighet och vädjade till missnöje. Som motåtgärd skulle man kunna säga att Macron anvisar samma väg som Michelle Obama med sitt berömda uttalande when they go low, we go high.
Under de tre ”ambitionerna” frihet, skydd och framsteg skissar Macron på en rad prioriteringar för Europasamarbetet. De förslag han tar upp sträcker sig alltifrån förbud mot alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet, omstrukturering av Schengenområdet, gemensam gränspolis, europeisk minimilön till en europeisk klimatbank.
Under lång tid har frågan om det europeiska projektets demokratiska underskott diskuterats. Macron föreslår nu självrannsakande att EU ska inrätta en ”Konferens för Europa för att framlägga alla förändringar som är nödvändiga för vårt politiska projekt”. Uppgiften skulle vara att utarbeta en ny konkret färdplan för EU inom nuvarande fördrags ramverk. Planen är storstilad och Macron pekar på att denna konferens med nödvändighet skulle som stöd ha stora medborgarpaneler och dessutom konsultera forskare, arbetsmarknadens parter, religiösa samfund med flera för att få professionell rådgivning.
Om det inte var för att Emmanuel Macron redan är i full gång med att orkestrera en motsvarande process i Frankrike (le grand débat) för att få inspel underifrån till sin politik, skulle man tro att denna tanke bara var ett spel för gallerierna. Men Macron, som saknar en organiserad folkrörelse för sin politik, prövar nya former för folkligt deltagande i det politiska samtalet för att på så sätt legitimera sin politik och få nya idéer. Hittills ser det ut som denna process är framgångsrikt en marche över hela Frankrike; och Macron själv reser land och rike runt för att lyssna och delta i samtalen.
Emmanuel Macrons initiativ är en klar och tydlig plädering för att rösta i det kommande EU-valet och för att inte göra det på så kallade populistiska partier. Mottagandet av Macrons budskap har varit blandat i de olika EU-länderna. Den nya partiledaren för de tyska kristdemokraterna, Annegret Kramp-Karrenbauer, har reagerat skarpt mot flera av Macrons förslag, men mest verkar det som om AKK bevakar sin position som blivande europeisk toppolitiker. Politiska kommentatorer har pekat på att de båda politikerna i själva verket i grund och botten talar om samma sak: Macron om att skydda den europeiska civilisationen; Kramp-Karrenbauer om att försvara den europeiska livsstilen, det vill säga demokrati, rättsstat, individens frihet och marknadsekonomi. De kraftiga angreppen mot de populistiska rörelserna är tydliga hos alla de stora etablerade partierna i det västeuropeiska EU, även om vi nu börjar se fler och fler tendenser att samtala och även samarbeta med de oberörbara.
Alla de europeiska populisterna har tidigare varit markerat EU-kritiska, och de flesta av dessa rörelser, liksom den traditionella vänstern och miljöpartierna, har förespråkat utträde ur EU. I Sverige står det klart att vi inte har något parti som i nuläget förespråkar ett utträde. Det svenska Vänsterpartiet deklarerar att Brexit, miljöfrågan och kampen mot högerpopulisterna gör EU-samarbetet nödvändigt. Miljöpartiet i Sverige pekar förstås med hela handen på miljöfrågan. Sverigedemokraterna betonar dels att folkopinionen är klart för EU-samarbete, dels att arbete inom EU för att motverka ökad överstatlighet är viktigt. För vänstern blir det understundom obekvämt att strida för samma sak som högerpopulisterna.
I det senaste numret av Världspolitikens dagsfrågor (2019/2) skriver statsvetaren Ludvig Norman informativt under rubriken ”EU-valet enar Europas populister”. Han beskriver som bakgrund hur Europaparlamentet fått en ökad betydelse för den politiska processen i EU. Det finns alltså reella möjligheter att påverka och det lockar EU-kritiker från alla håll och kanter. Norman pekar med enkel statistik på hur populisterna fått fler mandat, hur de organiserat sitt samarbete, hur de skapat en bredare politisk agenda (det vill säga att de inte enbart fokuserar frågor kopplade till migrationen).
Olika valundersökningar har visat att de flesta som röstar i valet till Europaparlamentet gör det utifrån de överväganden som man gör vid de nationella och lokala valen. I en önskelista inför det svenska EU-valet ställer Ludvig Norman upp fyra hållpunkter för politikerna att ta fasta på. För det första borde valrörelsen diskutera endast de politikområden som faktiskt hanteras på EU-nivå eller som borde, eller inte borde, hanteras där. För det andra borde den politiska debatten utgå från en tydlig bild av vilka möjligheter som de svenska EU-parlamentarikerna har att påverka besluten i parlamentet. Till vilka grupper i parlamentet hör man? Vilka frågor prioriteras? För det tredje borde, menar Norman, transnationella valdebatter arrangeras, så att väljarna skulle kunna bilda sig en bättre uppfattning om hur de andra europeiska politikerna i samma gruppering argumenterar. Och för det fjärde borde de mer visionära och strategiska frågorna få större plats. Hur anser man att EU bör utvecklas på sikt?
Ett svenskt nätverk för Europaforskning publicerar varje år en antologi i serien Europaperspektiv. Rubriken på årets volym är ”EU och nationalstatens återkomst”. Redaktörerna för denna skrift presenterade den 12 mars i Svenska Dagbladet en artikel under rubriken ”Svenska politiker bör rannsaka sig själva om EU”. Forskarna vill lyfta fram tre utmaningar, som de menar att politikerna måste ta sig an för att ”säkerställa en långsiktigt hållbar balans mellan överstatlighet och mellanstatlighet”. Man skulle också kunna formulera det som behovet av en ständigt framförhandlad och överenskommen tillämpning av subsidiaritetsprincipen, enligt vilken beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt.
Forskarna pekar för det första på att medlemsstaternas politiker måste sluta att beskylla EU centralt för de impopulära beslut som de trots allt ofta själva varit med om att framförhandla, och som oftast är kompromisser. För det andra menar de att hänsyn måste tas till legitima nationella särdrag samtidigt som man inte kan acceptera att medlemsländer uppenbart bryter mot EU:s regelverk och nationellt genomdriver politiska åtgärder som strider mot EU:s grundläggande värderingar. För det tredje borde politikerna artikulera en helhetssyn på politiken, så att EU-frågorna inte göms undan.
Partiet Liberalerna försökte propagera för ”mer EU” i den svenska valrörelsen, medan Sverigedemokraterna pläderade för en folkomröstning om EU-medlemskapet. Hur svensk och europeisk politik borde hänga ihop var dock sällan på tapeten.
Återstår nu att se om det svenska EU-valet endast kommer att bli en spegel av det nationella valet eller om vi får se en variant av det nationella eftervalsmissnöjet, och om det parti som hittills har talat mest om EU, Liberalerna, får någon plats alls i Europaparlamentet. I bästa fall har politikerna tagit intryck av Normans önskelista och forskarnas utmaningar ovan. Då skulle vi medborgare bättre kunna fatta väl underbyggda beslut om hur vi ska rösta.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.