av GÖSTA HALLONSTEN
Evig fördömelse hotar alla oss som trasslat in oss i det digitala nätet. Allt vad vi gör i den digitala sfären lämnar spår efter sig. Vissa skeptiska personer säger ”nej” till kakor och väljer bort platstjänster och molntjänster, för att inte tala om sociala medier. Men hur många? Och spåren finns där ändå. Ingen kan göra bankärenden eller betala i kontantlösa butiker utan att lämna digitala spår.
Enligt Uppenbarelseboken 20:12 har Gud böcker som skall öppnas vid den yttersta domen: ”Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar.” Domen efter gärningar är fast kristen tradition samtidigt som Kyrkan lär att frälsningen sker genom tron. Syndernas förlåtelse är grundläggande, och ges först och främst i dopet (Nicenum: ”ett enda dop till syndernas förlåtelse”).
Den som syndar efter dopet får Guds förlåtelse genom ånger och bekännelse. De små dagliga synderna tas in i bönen Fader Vår. Större synder, särskilt dödssynd, hanteras i bikten. Till bikten, i vilken också de dagliga, mindre synderna, kan bekännas, påläggs den biktande en botgöring. Synden lämnar nämligen spår som finns kvar även när Gud har förlåtit. Spåren utplånas genom botgöringen. Därför kan man tänka att Gud i böckerna stryker ut dessa spår när boten är genomförd. Då har den kristne tagit ett steg på vägen mot helighet. Den slutliga vägsträckan blir för de flesta av oss skärselden, purgatorium.
Hur är det då med de digitala spåren? Om man förgår sig på sociala medier, kan då botgöringen utplåna spåren? Kanske är det en dum fråga. Den yttersta domen är såvitt bekant ännu ej digitaliserad. Men det finns skäl att kritiskt betrakta den naivitet som vi alla tycks leva i när det gäller den digitala revolutionen. Varje tekniskt framsteg tycks (för-)leda mänskligheten till en naiv optimism. Det kommer dock ofta ett bakslag och en tillnyktring. I detta sammanhang är det lovande att påven Leo XIV sagt sig planera en encyklika om Artificiell Intelligens, nästa steg i den tekniska utvecklingen. Det finns anledning att ställa sig frågan hur kristen tro och praxis kan belysa livet i den digitala tidsåldern.
När kristendomen var ung levde den i en osäker tillvaro. Kyrkan och de kristna var lojala med romarriket och kejsarmakten. Men man vägrade offra till kejsarens bild och genius och tog avstånd från all beblandning med den hedniska kulten. Det fanns visserligen ingen särskild lag som förbjöd de kristna, men de misstänktes vara en subversiv organisation med brottsliga ritualer. Långa tider kunde man leva i fred med det romerska samhället, men vid skarpt läge var det status confessionis för de kristna. Det är säkert långsökt att göra en parallell med vår tids kontrollsamhälle. Att livet under kommunismen eller nazismen hade likheter med den fornkristna situationen är klart. Likaså att kristendomen idag är den mest förföljda religionen i världen.
Men innan det är för sent kan det vara värt att reflektera över hur digitaliseringen riskerar att bana vägen för ett övervakningssamhälle av mera subtil art än de klassiska diktaturerna. Det är inte längre ett hierarkiskt förtryckarsystem som hotar. Vi behåller vår autonomi, vår individuella självständighet. Det är ett samhälle där vi själva spontant underordnar oss, som den franske tänkaren Gilles Deleuze förutsade redan på 1980-talet. Han talade om ett ”egalitärt kontrollsamhälle”. Vi befinner oss, enligt Deleuze, i ett flexibelt nätverk, som kanaliserar och synkroniserar våra spontana drifter och böjelser via digitala management- och marketingteknologier.
I det digitala är det ju vi själva som levererar de uppgifter och det material som tech-jättarna, eller den kinesiska staten, sedan använder sig av. Just här kanske den kristna reflexionen bör ta vid. Den asketiska traditionen har en lång erfarenhet av att hantera de mänskliga drifterna. Människans förmåga att lura sig själv är oerhört stor. Ökenfäderna var mästare i att avslöja detta. En sund undervisning om laster och dygder är nödvändig, inte minst för att hantera den digitala utmaningen. För hantera är vad man måste göra. Kyrkan har alltid hälsat mänskliga framsteg positivt, ibland efter nödvändig, ibland efter onödig tvekan. Här finns en del att reflektera över.
Det är också en tröst att tänka på att en helt digitaliserad kyrka förefaller omöjlig. Visst var det en stor fördel att kunna sända mässor på nätet under pandemin. Vatikanen har visat framfötterna på kommunikationsområdet alltsedan Pius XI grundade Vatikanradion. Men kan ni tänka er diakonen högtidligt bära en läs-platta till ambonen, röka in den, läsa evangeliet och till sist lyfta den och kyssa den? Kommer någonsin missalet att ersättas av en dator? Och inte är det liturgiskt riktigt att kontanterna försvinner från kollekten? Sedlar och mynt passar bättre tillsammans med bröd och vin i offertoriet än Swish.
Över huvud taget är det hälsosamt att komma till mässan och vara med om en liturgi där människor kommunicerar med varandra och Herren, och då använder de redskap och de gåvor av jorden och människors arbete som alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Även när strömmen går.
Gösta Hallonsten 2025-11-17
Detta är en opinionstext.