ÅMELL, KATRIN
Vad ryms inom begreppet new age och på vad sätt skiljer sig detta fenomen från kristendomen? Ett aktuellt dokument från Vatikanen ger anledning att diskutera dessa frågor.
Åtskilliga böcker har skrivits om fenomenet new age. Den 3 februari offentliggjordes även ett dokument från Vatikanen i ämnet. Det bär titeln Jesus Christ the Bearer of the Water of Life: A Christian Reflection on the ”New Age” och omfattar ett 90-tal sidor. Undertiteln anger vad som är specifikt med just denna publikation, nämligen att idéerna från new age analyseras och belyses utifrån ett kristet perspektiv. I förordet sägs att dokumentet skall ses som en preliminär rapport från ett femårigt studium, som bedrivits av Arbetsgruppen för nyreligiositet (Working Group on New Religious Movements).1 Författarna ingår i olika romerska kongregationer och råd: de påvliga råden för kultur samt interreligiös dialog, vilka är huvudredaktörer för dokumentet, vidare Kongregationen för folkens evangelisering och Påvliga rådet för kristen enhet.
Det allmänna intrycket är att dokumentet förmedlar väsentliga kunskaper om new age. Tonen är saklig och informativ. Författarna klargör tydligt vad i new age som är oförenligt med kristen tro utan att fördenskull uttala sig fördömande om dem som praktiserar den här sortens nyreligiositet.
Inledningsvis anges att dokumentet är skrivet för katoliker som är involverade i pastoralt arbete och har som uppgift att undervisa om den kristna tron på olika nivåer i kyrkan. I det första kapitlet analyseras kontexten som givit upphov till new age. Därpå följer en förhållandevis lång översikt över de bärande tankegångarna i new age, vilka i den avslutande delen kontrasteras mot en kristen spiritualitet. Dokumentet har försetts med en omfattande lista av ordförklaringar, där betydelsen av centrala begrepp inom new age klargörs. Även en bibliografi ingår som upptar arbeten av såväl författare inom new age som mer analytiska studier, gjorda av teologer och andra forskare utanför rörelsen.
Varför har man ägnat möda åt att framställa ännu en skrift om new age? Författarna menar att det har att göra med tiden och att vi nyligen passerat ett millennieskifte. Enligt new age skulle vi därmed, som själva namnet på rörelsen anger, komma in i en ny tidsålder efter astrologiska beräkningar, nämligen Vattumannens tidsålder. Under de senaste tvåtusen åren har vi befunnit oss i Fiskarnas tidsålder, vilken sammanfaller med den kristna tiden och som nu enligt astrologin skulle gå mot sitt slut. Med Vattumannen associeras idel positiva ting som harmoni med kosmos, fred och enhet, medan Fiskarna står för krig och konflikter. Man menar att de institutioner som under de senaste tvåtusen åren byggts upp med hjälp av kristendomen är patriarkala, auktoritära och oförmögna att förändra världen till det bättre. Därför behövs det, säger man, ett paradigmskifte som en ny tidsålder, new age, erbjuder. Dokumentets titel Jesus Kristus bärare av livets vatten skall ses mot denna bakgrund. Författarna har funnit det angeläget att just nu komma med en kristen bedömning av livsåskådningen i new age och framhäva att det är Jesus Kristus som erbjuder det levande vattnet. Kapitel fem ägnas för övrigt åt Jesu möte med den samariska kvinnan vid Jakobs källa [Sykars brunn] (Joh 4) som en nyckel till dialog med människor för vilka Jesus är okänd. Det personliga, verkliga mötet med Jesus Kristus är någonting annat än den abstrakta andligheten i new age.
Trots namnet är det inte mycket som är nytt i new age. Många av ingredienserna är hämtade från teosofi, asiatiska religioner, tidig kristen gnosticism, kabbalism, sufism, psykologi, astrologi m.m. men har ofta omvandlats på ett sådant sätt att ursprungssammanhanget inte framgår. Det egentligen nya är det medvetna sökandet efter ett alternativ till den västerländska kulturen och dess judisk-kristna rötter. Österländsk religiositet framstår därför alltid i positiv dager, medan det västerländska förbinds med ett misslyckande.
Västerlandets individualism
I sin bok Långsamhetens lov skriver Owe Wikström följande: ”De flesta individer är inte längre förankrade i en kristen gemenskap. Medan tron på Gud förs vidare i de sociala öar vi kallar kristna samfund skaffar sig andra marknadsandelar på livsåskådningens område, det vill säga i en gråzon för alternativ medicin och new age-inspirerade rörelser. Fromhetens sociala bas har förändrats genom mobilitet. Detta har gjort att den oro som tidigare ’dränerades’ via religiösa riter nu har släppts loss och flyter omkring i samhället.”2
Denna samtidsbeskrivning stämmer väl överens med vad skribenterna i Rom framför. Individualismen i samhället har medfört att allt färre människor känner behov av att tillhöra religiösa institutioner. New age är inte heller en organiserad rörelse med identifierbara medlemmar. De som anammar den här typen av livsåskådning känner ofta inte varand-ra. I kommunikationssamhället, inte minst via internet, har den new age-inspirerade andligheten fått snabb spridning också till olika former av kultur som film, musik, konst och litteratur. Kommersialiseringen av äldre former av spiritualitet, t.ex. ”keltisk andlighet” eller fragment från asiatiska religioner bidrar också till spridningen och förytligandet. Etiketten ’new age’ säljer bra.
Vissa vanliga begrepp inom new age är snarlika de kristna och det är inte alltid lätt för den obevandrade att upptäcka de avgörande innehållsliga skillnaderna bakom orden. Det förekommer även att kristna teologer eller mystiker ”hamnar” i new age-sammanhang. Som exempel kan nämnas att undertecknad för en tid sedan fann skrifter av Teresa av Avila och Johannes av Korset i en new age-hylla i en bokhandel i Stockholm. Omvänt förekommer det att t.ex. psykologiska metoder för självkännedom och personlighetsutveckling, vilka praktiseras inom new age, också används vid katolska retreatgårdar och utbildningsanstalter. Gränserna mellan new age och katolsk tro är alltså inte alltid så tydliga som man skulle kunna anta och det händer även att katoliker i god tro gradvis tillägnar sig en livsåskådning som mer hör hemma inom new age än inom kristendomen. Det är främst av den anledningen som dokumentet skrivits. Man har konstaterat ett behov av att klargöra hur new age och kristendom egentligen förhåller sig till varandra.
Några kännetecken
Vad är det då som är så svårförenligt med kristendomen? Författarna börjar med att konstatera att det skulle vara oklokt att anlägga ett svart/vitt perspektiv och påstå att allt i new age är bra, respektive dåligt. Förslagen till alternativa perspektiv och lösningar inom new age bottnar naturligtvis i att man uppmärksammat allvarliga brister inom den rådande samhällsordningen, liksom i kyrkan. Den alternativa livsåskådning som lanseras är därför att betrakta som en stor utmaning, en insikt om att förändringar behövs. I sin helhet är ändå den religiösa visionen inom new age svårförenlig med kristen tro och spiritualitet.
Ett påfallande kännetecken är de gnostiska inslagen i livsåskådningen. Gnosticismen, som kyrkan tog avstånd från under de första århundradena, återkommer i ny klädnad. Man påstår sig ha en djup kunskap om Gud, men i själva verket förvränger man Guds ord och ersätter det med rent mänskliga ord. Gnosticismen har aldrig helt och hållet försvunnit utan existerat vid sidan av kristendomen, ibland som en filosofisk rörelse men oftare som en sorts parareligion, som inte går ihop med själva kärnan i kristendomen. Som ett exempel på ett sådant konkret gnostiskt inslag nämns det s.k. enneagrammet, som används vid karaktärsanalys men som blir tvetydigt i förhållande till den kristna tron, när det används som medel för andlig utveckling.
Det esoteriska draget är nära förbundet med det gnostiska. Här refererar man till en hemlig kunskap som bara är tillgänglig för ett fåtal ini-tierade. Dessa har genomgått en inre process, förts till ett djupare medvetande och upptäckt den ”gudomliga gnistan” i sitt inre. Den esoteriska undervisningen förs vidare från mästare till elev stegvis genom ett initieringsprogram.
Avgörande skillnader finns också i människosyn och gudsuppfattning. Influenserna från förkristen kult eller asiatiska religioner är större än från den judisk-kristna traditionen med relationen till en personlig Gud. En sakralisering av skapelsen är vanlig så att Moder Jord eller Gaia blir ett alternativ till eller en ersättning för Gud Fader i kristendomen. Istället för Gud som skapare talar man om en opersonlig energi, som är immanent i världen och med vilken allt är förenat till en kosmisk enhet. Allting är Gud på ett sätt. Panteismen ligger nära till hands.
Människor tar emot den gudomliga energin, vilken beskrivs som energi från Kristus. Men ”Kristus” är inte densamme som Jesus av Nasaret, utan termen används för att beteckna vilken person som helst som uppfattas som gudomlig och som kan göra anspråk på att vara en universell mästare. Jesus av Nasaret är enligt denna uppfattning inte den unike Kristus utan en bland många andra historiska gestalter, som mottagit sådan gudomlig energi. Bland dem kan även Buddha och många andra räknas.
Som redan nämnts är influenserna från asiatiska religioner många, men de får ofta en annan mening än i ursprungssammanhanget. Detta visas i dokumentet genom små religionshistoriska kommentarer till vissa centrala begrepp. Som exempel kan nämnas reinkarnation, en populär föreställning bland många människor. Ursprungligen ingick reinkarnationstanken i den hinduiska cykliska uppfattningen, som baserades på att atman eller personlighetens gudomliga kärna vandrade från kropp till kropp i ett cykliskt förlopp bestämt av karma, hur man levt i föregående liv. Förhoppningen fanns att man skulle återfödas till någonting bättre eller slutligen befrias från återfödelse. Det som förändrades i de flesta buddhistiska traditioner var att det som vandrar vidare från kropp till kropp inte är en själ utan en kontinuitet av medvetande. Möjligheten till ändlösa återfödelser i denna kosmiska process innefattar även gudar. Alltsedan Lessing (på 1700-talet) har man i väst förstått reinkarnation i mer optimistiska termer som en process av lärande och individuell förbättring. I spiritualism, teosofi, antroposofi och new age ses reinkarnation som ett deltagande i en kosmisk utveckling. Detta efterkristna närmande till eskatologin sägs vara ett svar på det olösliga teodicéproblemet och gör tanken på helvetet onödig. När själen är skild från kroppen kan individen se hela sitt föregående liv, och då själen förenas med en ny kropp visas den kommande livsfasen. Människor kan få tillgång till sina tidigare liv genom drömmar och olika meditationstekniker.
Det är inte möjligt att här ens antydningsvis nämna mer av det som ingår i dokumentets översikt över spiritualiteten i new age, men det som betecknas som centrala teman kan sammanfattas i några punkter: kosmos ses som en organisk helhet; kosmos styrs av en energi, som även kallas den gudomliga själen eller anden; mycken tilltro sätts till förmedling från olika andliga väsen – människor kan stiga upp till högre osynliga sfärer och kontrollera sina egna liv bortom döden; det finns en evig kunskap som föregår och står högre än alla religioner och kulturer; människor vägleds av upplysta mästare.
Frågor för utvärdering
Som framgått skiljer sig grundvisionen i new age avsevärt från det som är centralt i kristen tro. Eftersom element från den här livsåskådningen nu finns så gott som överallt i samhället och även har smugit sig in i vissa kristna sammanhang, kan det ändå vara svårt med urskillningen. I kapitel fyra som kontrasterar new age mot kristendom finns en enkel frågelista som är tänkt som en hjälp till utvärdering i konkreta fall. Den återges här nedan:
*Är Gud någon som vi har en relation till eller en bruksvara att ta i besittning?
*Finns det endast en Jesus Kristus eller tusentals ”Kristusar”?
*I fråga om människosyn: finns det ett universellt vara eller många individer?
*Frälser vi oss själva eller är frälsningen en fri gåva från Gud?
*Uppfinner vi själva sanningen eller tar vi emot den?
*I fråga om bön och meditation: talar vi till oss själva eller till Gud?
*Är vi benägna att förneka synden eller accepterar vi att den finns?
*Uppmanas vi att tillbakavisa eller att acceptera lidande och död?
*Är socialt engagemang något man drar sig undan eller positivt söker sig till?
*Ligger vår framtid i stjärnorna eller hjälper vi till att forma den?
Utmaningar
Den tidiga kyrkan var omgiven av gnostiska föreställningar och måste ta ställning till dem. Man valde då att inte ignorera dem utan antog utmaningen positivt, på så vis att man använde sig av den gnostiskt färgade terminologin men i ett helt nytt syfte, nämligen att hylla Jesus Kristus. Dokumentet refererar till Kristushymnen i Kolosserbrevet 1:15–20 – ”i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter …” – som ett exempel på hur man förstod att positivt hantera dåtidens gnostiska utmaning. Man väntade inte på någon ny kosmisk tidsålder, utan man firade att allt hade kommit till sin fullbordan i Kristus. ”Tiden är fullbordad eftersom Gud blev människa och trädde in i människans historia. Evigheten gick in i tiden: finns det någon större ’fullbordan’? Är någon annan ’fullbordan’ möjlig?” skriver påven i Tertio millennio adveniente (9). Man kan fråga sig om new age behövs för den som tar inkarnationen på allvar.
En av utmaningarna är att visa att en sund balans mellan tro och förnuft är möjlig och nödvändig. I new age avvisas förnuftet som förknippas med kalla kalkyler, rationalism och inhuman behandling i största allmänhet. Men förnuftet behövs därför att det är en del av den mänskliga utrustningen och fritt tillgängligt för var och en. Företeelser i samtiden kan prövas av alla människor tack vare förnuftet, som är en universell tillgång. Med den hemliga kunskapen av esoteriskt, gnostiskt slag är det tvärtom, den är inte prövbar och inte allmänt tillgänglig. I den katolska traditionen försöker man att förstå både Gud, så långt det nu är möjligt, och människan och världen med hjälp av förnuftet. Vad som behövs är att visa hur tro och förnuft i samverkan kan höja respekten för människolivet och skapelsen.
Förhållningssättet till lidande och död är en annan utmaning. I new age-sammanhang skapar man själv sin tillvaro. Om man råkar ut för sjukdom eller handikapp antyds det att olyckan är självförvållad. Inom parentes kan nämnas att ett liknande tänkande faktiskt också finns i den s.k. framgångsteologin, där människor som inte blivit helade från sina sjukdomar antas brista i tro. Kroppens svaghet och slutliga död hör till det mänskliga livet och kan inte förnekas. Reinkarnationstankens popularitet är ett tecken på att man vill undfly döden och leva för evigt. Ett överdrivet intresse för hälsa och välbefinnande pekar i samma riktning. Förlusten av anhöriga och den egna döden är en utmaning och en möjlighet, därför att vi därigenom får tillfälle att påminna oss vad Gud har lovat genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Hur verklig är tron på kroppens uppståndelse som kristna uttalar i trosbekännelsen varje söndag? I katolsk undervisning och utbildning på alla nivåer behövs effektiva sätt, kunskapsmässigt och psykologiskt, att på nytt tala om den transcendenta verkligheten.
I dokumentets avslutning ges några antydningar om praktiska åtgärder för att komma tillrätta med den förvirring som skapas genom new age. Man nämner först att katolska kyrkan faktiskt har egna effektiva nätverk som kunde användas bättre för att reda ut en del oklarheter. Runtom i världen finns ett stort antal katolska centra för spiritualitet, kultur och pastorala frågor. En samverkan mellan dessa centra, där kvalificerade specialister skulle kunna dela med sig av sina kunskaper till vidare kretsar i form av studiegrupper och liknande, vore önskvärt.
En annan punkt gäller kristna miljögrupper som borde uppmärksammas mer. Hela frågan om respekten för skapelsen skulle kunna behandlas på ett mer idérikt sätt i katolska skolor. En god skapelseteologi med praktiska konsekvenser borde kunna förmedlas som grund för människors engagemang för miljön, så att de inte behöver falla tillbaka på panteism och i vissa fall gnostiska principer.
Det tredje årtusendet är en ny tid, kairos, för evangelisation. För att det kristna budskapet skall kunna presenteras på ett sunt och bra sätt behövs en ständig kontakt med trons källor. Katolska kyrkans katekes är här ett mycket bra verktyg. Om det är så att den kristna symboliken och dess konstnärliga, estetiska och musikaliska traditioner har blivit bortglömda eller är okända, finns det mycket att göra för att Guds närvaro skall kunna erfaras genom dessa medel. Dialogen mellan kristna och new age-inspirerade människor skulle även bli mer framgångsrik om man lade mer vikt vid det emotionella och symboliska språket. Kristendomen har ett rikt andligt arv och de stora ordnarna bär på starka traditioner av bön, meditation och spiritualitet, som kunde göras mer tillgängliga genom att ordenshusen periodiskt öppnades för genuina sökare. Detta har redan gjorts men ännu mer av sådana initiativ skulle behövas. När människor på så vis i dialog får tillfälle att möta beprövade erfarenheter av verklig bön, upptäcker de rikedomarna i den kristna traditionen.
En av företrädarna för new age har jämfört de traditionella religionerna med katedraler och new age med en världsvid marknad. Om man så vill skulle den jämförelsen kunna användas av kristna som en uppmaning att föra ut budskapet från katedralerna till den allmänna marknaden så att evangeliet får nedslag i människors dagliga liv. För dem som söker i det stora religiösa utbudet på marknaden blir kristendomen tilldragande i den mån de möter ett genuint vittnesbörd från kristna människor och märker att deras tro och personliga bön bär frukt.
Dokumentet slutar alltså med en allmän uppmaning till evangelisation och tar därvid fasta på vad påven skriver i sitt apostoliska brev Novo millennio ineunte (33), att alla som tagit emot nåden att få tro på Kristus också har en förpliktelse att visa till vilket djup relationen med honom kan leda.
Några kommentarer
Hur skall man då förstå och tolka denna skrivelse? Först bör man kanske påminna sig att det är ett rådgivande dokument som främst riktar sig till dem som är involverade i katolsk utbildning och undervisning samt att varje läsare naturligtvis är fri att tillämpa texten efter eget omdöme.
Väldigt många människor, även katoliker, har säkert på ett eller annat sätt kommit i beröring med företeelser som i dokumentet inrangeras under samlingsbeteckningen ”new age”. Vem har inte läst någon bok om keltisk spiritualitet, för att bara nämna ett exempel? Skall nu alla som gjort något liknande betraktas som presumtiva new age-are på väg bort från kristendomen? Säkert inte. Författarnas mening är inte att koncentrera sig på vissa enskilda företeelser och fördöma människor som varit i kontakt med dem. Syftet är snarare att uppmärksamma ett större sammanhang, en livsåskådning som smyger sig in lite varstans och som i grunden inte är förenlig med kristendomen.
Det är ett problem att new age är ett så svårdefinierbart, amöbaliknande fenomen som flyter omkring i alla möjliga sammanhang. Även sådant som inte alls hör hemma inom new age placeras ibland där av kommersiella skäl. Så är t.ex. fallet med delar av den kristna mystiken. Författarna till dokumentet har åtminstone teoretiskt lyckats skapa lite reda i detta virrvarr. I praktiken kan det ändå vara svårt att i enskilda fall ta ställning till om något hör ihop med en främmande livsåskådning eller ej. Ur ett kristet perspektiv måste det också vara vissa kvalitativa skillnader mellan olika fenomen som anses höra till new age. Keltisk spiritualitet torde exempelvis vara mindre artskild från kristendomen än tron på reinkarnation.
I dokumentet har man behandlat influenserna från new age på ett ganska generellt sätt och inte tagit så mycken hänsyn till de bakomliggande sammanhangen och intentionerna. När författarna skriver att man även vid kristna retreatcentra har influerats av new age, går man inte närmare in på några enskildheter. Ett konkret exempel, som tagits upp i diskussionen kring dokumentet och som visar att större hänsyn måste tas till sammanhang och uppsåt, är användningen av enneagrammet. I dokumentet beskrivs denna form av personlighetsanalys endast utifrån de gnostiska och esoteriska inslagen, men enneagrammet används även vid ett stort antal katolska retreatcentra och har, sedan det nådde Kalifornien på 1960-talet, tagits i bruk av amerikanska jesuiter som en metod för andlig växt. Ärkebiskop Michael Fitzgerald, chef för Påvliga rådet för interreligiös dialog och alltså en av de huvudansvariga bakom skrivelsen, har ombetts kommentera detta faktum. Fitzgerald har då anfört att jesuiternas användning av metoden inte vållar några problem, eftersom man i dessa sammanhang låter Guds nåd vara avgörande för den andliga växten. Problem uppstår däremot, enligt ärkebiskopen, när enneagrammet används ”i fel kontext”. Detta är bara ett exempel på att det sammanhang, i vilket en viss metod eller praxis används, spelar stor roll. Även när det gäller introduktion och undervisning i bön och meditation är sammanhanget avgörande. Erfarenheterna har visat att vissa bruk, som enligt några bedömare associeras med new age, i sunda katolska miljöer och med en bakomliggande god pastoral grundintention har hjälpt en hel del människor att fördjupa sin kristna tro.
Som en hjälp till urskillningen nämns i dokumentet tre huvudcentra för new age: Big Sur i Kalifornien, Findhorn i Skottland och Monte Verità i Schweiz. På det sistnämnda centrumets hemsida finns en lista över kända personer som vistats på platsen eller anlitats som föreläsare under årens lopp. Däribland återfinns tillsammans med Carl Gustav Jung och andra förväntade gestalter även jesuiten kardinal Jean Daniélou, en av experterna bakom Andra Vatikankonciliet, den lutherske teologen Paul Tillich, den judiske filosofen Martin Buber, patristikforskaren och jesuiten Hugo Rahner samt före detta provinsialföreståndaren för de engelska jesuiterna, Martin D’Arcy. Listan måste antagligen tas med en nypa salt men den säger i varje fall något om att det inte är så enkelt att ringa in vad eller vilka som skall räknas till new age.
Till syvende och sist måste var och en lita till sitt eget omdöme och sunda förnuft när det gäller bedömningen av new age i varje enskilt fall. Dokumentet ger emellertid värdefull information och användbara nycklar för att förstå helhetssammanhanget kring new age och för att förstå varför kristna bör undvika att tillägna sig detta paradigm. Det rekommenderas som nyttig läsning och finns tillgängligt på följande internetadress:www.vatican.va/roman_curia/pontifical_councils/interelg.
1. Termen ”nyreligiositet” är vald utifrån Liselotte Frisks resonemang om att även icke organiserade strömningar skall kunna inkluderas i begreppet. Se Liselotte Frisk, Nyreligiositet i Sverige. Ett religionsvetenskapligt perspektiv, Nora 1998, s. 11.
2. Owe Wikström, Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren, Stockholm 2001, s. 143.
Publicerad 2003 i nummer 3