Biskoparna i England och Wales har en unik ställning när det gäller att få Rom att ompröva sitt motstånd mot gifta präster, enligt en av dem, som lade sitt namn till den växande underströmmen som stödjer en förändring.
Ytterligare två biskopar – Thomas McMahon, emeritus i Brentwood och John Crowley, emeritus i Middlesborough – har anslutit sig den pensionerade biskopen Crispian Hollis, som i förra veckan i en insändare i The Tablet vädjade till biskopskonferensen i England och Wales ”att ta det logiska steget framåt” och vända sig till Heliga stolen för att få tillstånd att prästviga gifta män.
Den nuvarande biskopen i Menevia, Tom Burns har också anslutit sig till dem som vill ha en förändring till stånd. I sin insändare i The Tablet skriver biskop McMahon: ”Det verker som om människor vill ha personer som framför allt är goda präster och huruvida de är gifta eller ej tycks vara av sekundär betydelse.”
Han sade till tidningen att det finns skäl som talar för att kyrkan i England och Wales har en unik ställning när det gäller att driva frågan i Rom. ”Som biskopskonferens har vi gott renommé i Rom och betraktas inte som extremister. Jag tror att man skulle lyssna på oss med sympati, eftersom vi kan åberopa mycket unika erfarenheter i landet.”
”Vi har färre präster nu och tidigare hade vi många. Flera av våra präster är gifta och vi har också gifta diakoner”, sade biskopen och tillade att ”reaktionerna från vanliga katoliker har varit mycket positiva, både när det gäller gifta präster och gifta diakoner. De har blivit allmänt accepterade, vilket bevisar att det inte finns några problem med detta från de troendes sida”.
Biskop Crowley, som också skriver i dagens The Tablet och stöder frågan om gifta präster, hävdar att ”signalerna uppifrån tycks alla vara uppmuntrande när det gäller en debatt om […] livsviktiga frågor” som prästvigning av gifta män.
På frågan om möjligheten att prästviga gifta män svarade emellertid kardinal Vincent Nichols att han inte betraktade den som ”särskilt angelägen”. I ett uttalande sade biskop Burns att det historiskt sett alltid ansetts att celibatet var en högre kallelse, även utifrån en praktisk synpunkt med tanke på det ansvar som åvilar en präst. Men han sade också att majoriteten av präster var gifta fram till 1100-talet och att det var först i och med första och andra Laterankoncilierna som prästäktenskap ogiltigförklarades. Därefter betraktades celibatet som en disciplinär fråga, fastän ett antal präster (och påvar) fortsatte att gifta sig och avla barn. De ortodoxa kyrkorna i öst har fortfarande gifta präster. Påven Benedictus välkomnade nyligen gifta anglikanska präster som katolska präster.
Biskop Burns framhöll emellertid att det vore fel att avskaffa celibatet bara för att det associerats med pedofili och att det inte fanns någonting som bevisade att det skulle få antalet kallelser att öka. ”Celibatet borde göras frivilligt. Det skulle öppna vägen för att ge gifta präster en status som präster i egen rätt, som en gåva till kyrkan från den helige Ande.” Han underströk att obligatoriet för prästerna att inte vara gifta varken var en lärofråga eller en dogm, utan enbart en ordningsfråga från 1100-talet, som mycket väl skulle kunna omprövas som en gåva till kyrkan från den helige Ande.
Förra året sade biskopen av Hexham och Newcastle, Seamus Cunningham, att prästvigning av män med beprövad karaktär skulle avhjälpa de problem som prästbristen orsakar.
Joanna Moorhead, The Tablet, 2015-07-09