I Vatikanen går kardinalernas samling inför påvevalet in i en avgörande fas. Nu har de bara två dagar på sig att definiera kravprofilen för den nya kyrkoledaren och avgöra vem som kan fylla den. Sedan drar sig de som är under 80 år tillbaka till Sixtinska kapellet för att välja honom.
Fram till dess har även de allra äldsta ett ord med i laget. En av dem, den tyska kardinalen Walter Kasper (92 år) citerades i söndags och bedömde att ännu inget anförande i kardinalskollegiet hade lett till något avgörande. Ställningstaganden ”gick i såväl den ena som den andra riktningen”.
Tre vägkorsningar i sikte
De båda ”riktningarna” som den erfarna konklavdeltagaren syftar på kan inte beskrivas med de vanliga begreppsparen ”konservativa mot reformvänliga”. De visar sig vid närmare påseende vara en komplex hinderbana med åtminstone tre vägkorsningar. Och man söker uppenbarligen efter en man som vid vart och ett av dessa vägskäl idealiskt kan leda de båda riktningarna samtidigt.
Den viktigaste frågan är om kyrkan behöver en ”andra Franciskus” – alltså en påve som genom att vända sig till de svagaste och de marginaliserade eller alls icke troende har vunnit mångas hjärtan även utanför kyrkan. Eller om kyrkan efter ”barmhärtighetens påve” behöver en ”kyrkolärare” som återigen påminner om dogmerna (och deras avgränsningar mot irrläror och oregelmässiga relationer). Detta betonar den tidigare trosprefekten kardinal Gerhard Ludwig Müller (77 år).
Den kandidat som kan kombinera dessa egenskaper har hittills tydligen inte framträtt. Inte heller under de predikningar som många kardinaler under söndagen höll i sina titelkyrkor i Rom kom det till något genombrott – även om den franske 66-årige kardinalen Jean-Marc Avelines teologiskt elaborerade plaidoyer för en ny teologi av gudomlig kärlek kanske innehöll några ledtrådar.
Karisma och kyrkorätt
Lika utmanande är det andra vägskälet: behöver kyrkan igen en påve som genom sin karisma omedelbart vinner människors hjärtan – eller skulle det vara bättre för dem med en påve som igen stödjer sig mera på institutioner, dogmer och lagar? Efter den karismatiska, men ofta även populistiska påven från Argentina, som inte alltid handlade i enlighet med lagar och bestämmelser, höjs det röster som igen önskar ordnade förhållanden i kyrkan, i linje med kyrkorätten.
Även inom Vatikanens diplomatiska kår hör man detta – kombinerat med en önskan om en påve som inte försöker reglera allt i spontana intervjuer utan som förlitar sig på sina yrkesdiplomater och deras expertis. För dem vore den italienska kardinalen och [fram till påvens bortgång)] statssekreteraren Pietro Parolin den rätta mannen – även om många menar att han saknar personlig utstrålning.
Till de öppna såren under Franciskus pontifikat hör de fall av andliga och sexuella övergrepp där påven tydligt har låtit nåd gå före rätt. Något som blev riktigt allvarligt för kyrkan var när påven i anslutning till en finansskandal när allt kom omkring lämnade öppet om den främsta skyldiga skulle tagas ifrån sin kardinalsvärdighet eller kanske ändå inte – då upplevde kardinalerna ännu in i förkonklaven att ”fallet Becciu” lamslog debatten. En påve med båda dessa egenskaper – översvallande personlig karisma och en glasklar bundenhet till rättsliga normer och procedurer – står också på den öppna önskelistan för kardinalerna som överlägger i Rom.
Ett nytt regelverk för kyrkan
Ett tredje vägskäl följer av frågan om hur katolska kyrkans regelverk skall se ut i framtiden. Skall det, som Franciskus har tagit initiativ till, i framtiden finnas större medbestämmande för ”Gudsfolket”? I kyrklig jargong kallas detta ”mera synodalitet”, och det är knappast förenligt med den top-down-pyramid-byggnad som länge har utmärkt den katolska kyrkan.
Mot slutet av sin ämbetstid förändrade Franciskus drastiskt regelverket – till exempel fick kvinnor för första gången på 2 000 år rösträtt vid biskopssynoder. Och detta trots att biskopssynoden egentligen var den samling där ”kollegiet av apostlarnas efterträdare”, alltså biskoparna, överlägger gemensamt med påven. I förkonklavens anföranden är det nu många som framför krav på att synodaliteten djärvt måtte vidareutvecklas. Andra kräver större teologisk och kyrkorättslig klarhet om förhållandet mellan synodalitet och biskopsämbete.
Som en som skulle kunna lösa problemet nämns allt oftare synodens generalsekreterare kardinal Mario Grech (68 år). Denne doktor i kyrkorätt från Malta känner som ingen annan synoden med dess styrkor och svagheter. Han har sörjt för att det nyetablerade utskottet inte till varje pris avgör stridsfrågor som ämbetsvigning av kvinnor utan att fackutskott först bereder frågorna tills de är mogna för omröstning. Om hans idéer om en ordning för alla troendes medbestämmande nu även kvalificerar honom som efterföljare till påve Franciskus är en annan sak.
Kathpress 2025-05-05
Detta är en nyhetstext.