Kyrkorättsligt kan kardinalskollegiet teoretiskt sett även välja någon utanför de egna leden till påve. Det förklarade kanslern i stiftet Klagenfurt, Jakob Ibounig, i en intervju med senaste numret av Kärntertidningen Sonntag (18/2025). Det måste inte vara en kardinal. Även en biskop, präst eller en lekman är möjlig. ”I teorin kan varje manlig katolik väljas till påve. Det viktiga är att personen är döpt. Och personen måste att i anslutning till valet kunna genomgå ämbetsvigningar. Men i regel väljs någon av kardinalerna”, säger Ibounig. Efter valet tillfrågas den valde om han accepterar valet. Först med detta accepterande avslutas konklaven.
Kanslern gissar på en kommande påve som framför allt utövar en stabiliserande funktion. På frågan om vilken kardinal har anser vara särskilt lämpad för påveämbetet svarar Ibounig: ”Min ’doktorvater’ Péter Erdő, ärkebiskop av Esztergom-Budapest skulle vara ytterst lämplig både när det gäller skicklighet och ålder. Men för många kommer han förmodligen från fel land. Att han skulle väljas är alltså osannolikt.”
Ibounig anser att ”det är som det ibland är i politiken: man vänder sig till en reformivrare, och som dennes efterträdare väljer man någon som håller i strama tyglar igen.” Denna rytmiska växling har pågått från Pius XII till Franciskus, och om den fortsätter ”kommer nästa påve att fylla en försiktig och stabiliserande funktion.”
Konklaven skall ändå inte vara något profant val ”utan en andlig process med fokus på Guds vilja. Kardinalerna ställer sig till förfogande som medium för vad den helige Ande vid denna tid önskar av kyrkan.” Därför är det reglerat i ordningen för konklaven att det efter ett visst antal resultatlösa valomgångar följer en dag för bön och eftertanke, säger kanslern: ”Naturligtvis blir det också samtal och all lekfullhet [tyska: Spielchen] som man kan finna bland människor – men man återgår alltid till reflexion och till bön.”
Med den aktuella ordningen för konklaven önskar kyrkan säkerställa ”att kardinalerna är öppna för Guds vilja, och att personliga ambitioner träder tillbaka.” För att väljas kräver det att man får två tredjedelar plus en av rösterna, säger Ibounig. ”Kyrkan har alltid sett samstämmighet som ett tecken på Guds vilja. Här är det ju inte en grupp som överlämnar en fullmakt till en enskild person, utan Kristus själv kallar en människa till en särskild tjänst.” Även om den nyvalde påven skulle rösta på sig själv, har han ändå två tredjedelar av kollegiet bakom sig.
För den berörda påbörjas en ny tillvaro. Som präst har han kanske fortfarande ett privatliv; som biskop redan mycket mindre. ”Med påveämbetet är det slut. Han är helt tagen i beslag av ämbetet”, menar Ibounig.
Kathpress 2025-04-05
Detta är en nyhetstext.