av CHARLOTTA LEVAY
”Jag har så mycket synd, jag har så mycket synd!” Orden kom inte från en krigsherre eller återfallsförbrytare, utan från en liten flicka med långt hår och stora, vidöppna ögon som stod före mig i kön till bikten en söndag i S:t Eriks katolska domkyrka i Stockholm. Det är lätt att avfärda hennes utsaga som ett tecken på barnslig inbillning eller på att kristendomen förstör för människor genom att belägga dem med överdrivna skuldkänslor. Men sett i sitt sammanhang visar den snarare att katolska kyrkan tar barn på det allvar de förtjänar.
Flickan ingick i en grupp barn som tydligtvis skulle bikta sig för första gången. De ledsagades av en vuxen, sannolikt deras katekeslärare. Han verkade förmedla en stor del av undervisningen om bikten där och då – säkert klokt med tanke på barns tendens att leva i nuet. Han förklarade att när det blev deras tur skulle de säga till prästen i biktstolen vad de gjort fel, till exempel om de varit elaka mot en lillebror.
Barnen verkade uppspelta, och flickan som bedyrade sin synd framstod som en särskilt uttrycksfull liten person som njöt en aning av att skapa en dramatisk effekt. Det kan man le åt och tänka att en så liten flicka knappast kan ha så hemska saker på sitt samvete. Men nyckelordet i detta är ”person” – även små söta barn är personer som från en viss ålder och mognadsgrad kan skilja mellan rätt och fel och göra sådant de vet är fel, det vill säga synda.
Frågan är när den åldern inträder. Moralisk mognad utvecklas så klart gradvis och individuellt, men kyrkan och samhället i stort behöver förhålla sig till kohorter i ungefär samma ålder, såsom barnen i biktkön. Under medeltiden sattes ofta en gräns vid sju år; innan dess tänkte man sig att barnet var oskyldigt eftersom det inte kunde skilja mellan gott och ont.
Min salige far berättade att han som barn i tjugotalets Kroatien fick höra att han inte kunde synda innan han fyllt sju år. Under sista dagen som sexåring tänkte han passa på att göra något otillåtet men kom inte på något han ville göra. Det tyder väl på en viss oskuldsfullhet, men kanske också en inte helt oproblematisk idé om att överlista Gud, vilket stöder tanken på att sjuårsåldern är rätt ålder för att börja bikta sig.
Barnen i domkyrkan var uppspelta när de stod i kön men betydligt lugnare när de kom ut från biktstolen. En pojke såg nöjd och litet hemlighetsfull ut och undvek att svara på kamraternas ivriga frågor om hur det hade varit.
Genom att bjuda in barn till bikt vid relativt ung ålder tar kyrkan dem på stort allvar, vilket de förtjänar och har glädje av. Det händer något värdefullt både inför och under bikten. Att reflektera över vad man själv gjort fel är betydligt mer konstruktivt än att fördjupa sig i andras fel och brister. Det kan kanske också lösa en del filosofiska knutar.
Utan att låtsas ha en lösning på teodicéproblemet – hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska i världen – vill jag ändå påstå att det hamnar i ett annat ljus om man betänker att man själv är en del av problemet. Om Gud inte skulle tillåta något ont skulle jag knappast få finnas till, med tanke på allt ont jag gjort. Då skulle jag inte kunna reflektera över teodicéproblemet eller känna tacksamhet över att få finnas till, trots allt. Och jag skulle inte få stå i biktkön med små personer som påminner om hur märkvärdigt det faktiskt är att få bikta sig.
Charlotta Levay 2026-01-20
Detta är en opinionstext.