av HEINZ WERNER WESSLER
Den 22 januari 2021 trädde FN:s fördrag om förbud mot kärnvapen i kraft. Fem år senare är frågan vad som återstår av dess anda. Var fördraget en illusion redan från början? Gäller i slutändan även här det som brukar kallas den starkares rätt?
Fördraget är resultatet av årtionden av engagemang från stater, kyrkor och civilsamhällesorganisationer, som har satt kärnvapnens katastrofala humanitära konsekvenser i centrum för den internationella debatten. Hittills har 99 stater undertecknat avtalet, och de flesta har också ratificerat det – dock inte Sverige.
Förbudsfördraget förbjuder utveckling, testning, produktion, innehav, överlåtelse och lagring av kärnvapen, hot om användning samt faktisk användning av kärnvapen. Det bygger på Internationella domstolens rådgivande yttrande från 1996 och på staternas människorättsliga åtaganden. Därmed utgör det ett viktigt steg mot ett fullständigt avskaffande av alla kärnvapen – ett mål som för bara några år sedan ännu framstod som politiskt möjligt.
Den Heliga stolen tillhörde de första som undertecknade och ratificerade fördraget. Sedan Johannes XXIII:s tid har påvarna gång på gång betonat att det inte bara är användningen, utan redan innehavet av kärnvapen, som är moraliskt oacceptabelt. Skäcken för kärnvapen har förstås sin grund i risken för mänsklighetens och hela skapelsens förstörelse. Med dessa vapen svävar hotet om ett nukleärt Armageddon ständigt i luften – i dag kanske mer än någonsin sedan Kubakrisen 1962.
Oavsett detta hotar ett nytt kärnvapenrace. Den 5 februari 2026 löper New START-avtalet ut – det sista stora rättsligt bindande avtalet om kärnvapenkontroll mellan USA och Ryssland. Under mer än ett decennium har det varit en hörnsten i den strategiska stabiliteten genom transparens, inspektioner och tydliga begränsningar av antalet strategiska stridsspetsar.
Efter fyra decennier står den internationella nedrustningsordningen inför ett sammanbrott. Ett avtalslöst och rättsligt tomrum uppstår i en värld där flera konfliktregioner samtidigt lever under kärnvapenhot. Man kan peka på Indien och Pakistan. På Folkrepubliken Kina, som tycks bygga ut sin kärnvapenkapacitet. Att Nordkorea eller Israel faktiskt skulle använda kärnvapen förefaller kanske mindre sannolikt, men deras innehav driver samtidigt grannländer att överväga egna kärnvapenprogram – vilket i sin tur ökar de globala riskerna.
Vi lever i en värld där den starkares makt allt oftare tycks ersätta internationell rätt. Samtidigt är den libido dominandi – begäret att utöva makt – hos politiska ledare påfallande synlig, ett fenomen som redan Augustinus identifierade som krigets djupaste orsak. Utan rättvisa, menade han, förvandlas stater till magna latrocinia – stora rövarband.
Nedrustning uppfattas i dag knappast längre som ett akut säkerhetspolitiskt imperativ. I stället dominerar en global upprustning. Mot detta har påvarna sedan Johannes XXIII ständigt hävdat att nedrustning inte bara är en politisk strategi utan en etisk nödvändighet – grundad i varje människas värdighet och i ansvaret gentemot kommande generationer. Redan en politik som bygger på att avskräcka genom ömsesidig förintelse är moraliskt oacceptabel. Än mer problematiskt är ett krig – även ett försvarskrig – som bär på den akuta risken för total förintelse.
Inför hotet om mänsklighetens potentiella självutplåning finns det helt enkelt inget alternativ till internationell dialog och nedrustning, även under svåra omständigheter. Just i en tid av ökande spänningar är kyrkans röster inte bara varnande utan också moraliska kompasser: fred är inte ett alternativ bland andra, utan en plikt gentemot Gud och mänskligheten.
Heinz Werner Wessler 2026-01-22
Detta är en opinionstext.