av JOHN SJÖGREN
Bruce Springsteen har genererat såväl stora som små rubriker den gångna veckan. Den spontant skrivna och inspelade, och lika snabbt släppta, låten ”Streets of Minneapolis” blev genast en av de mest streamade låtarna världen över. Och i stort sett alla svenska kultursidor ägnade ingående analyser av texten som i sann amerikansk protestsångsanda skildrar ICE och Trumpadministrationens fascistoida härjningar på Minneapolis gator. Ett oförsvarligt övervåld som hittills kostat två människor livet. Låten är i sig inte särskilt märkvärdig och hör knappast till det bättre som Springsteen skrivit. Men det är svårt att inte bli gripen av Springsteens uppriktiga patos. Och låten är ett bra exempel på USA-skildraren Springsteens samhälleliga engagemang.
Några dagar efter att låten släppts dök Springsteen upp i ett något mindre medialt sammanhang. Det var Trentons katolska stift i New Jersey som på sin webbsida glatt meddelade att Springsteen ätit lunch tillsammans med stiftets biskop David M. O’Connell. Ingen som är närmare bekant med Springsteens konstnärskap kan ha missat det djupa inflytande som hans katolska uppväxt haft på hans artistskap. Hans texter är genomsyrade av ett bibliskt och katolskt färgat bildspråk. Och Springsteen har, vilket lunchen med biskopen tyder på, alltid hållit kontakten med sina katolska rötter (i första hand skolan St. Rose of Lima som han gick i som barn). I dagsläget är Springsteen emellertid inte registrerad i någon katolsk församling och han är, vilket han berättat inte minst är en sorg för hans fromma katolska släktingar, som frånskild och omgift inte tillåten att delta i kommunionen.
Lunchen med biskopen tjänar också som en påminnelse om att Springsteens samhällsvision och -kritik, som ”Streets of Minneapolis” är ett exempel på, är grundad i bibliska värderingar och katolsk sociallära snarare än i ideologiska övertygelser. När Springsteen i en låt som ”Land of Hope and Dreams” beskriver sitt idealsamhälle gör han det i kyrkliga termer. I hans förlovade land tycks en naturlig kombination av frihet och rättvisa råda. Det är en plats, närmare bestämt ett tåg, där ”bells of freedom are ringing”. Men frihet är inte detsamma som oberoende. Springsteens tåg bär ett helt samhälle: ”Saints and sinners / losers and winners / whores and gamblers.” Det är en gemenskap där ”faith will be rewarded”. Svårt att missa de kyrkliga associationerna: Klockor som ringer, helgon och syndare, tro som ska bli belönad.
Även den vrede som finns i många av de samhällskritiska låtarna (”Streets of Minneapolis” är ett bra exempel) kan man bäst förstå utifrån Springsteens kyrkliga bakgrund. Kanske rent av utifrån den katolska socialläran. Precis som man kan se att Springsteens sociala patos inte springer ur en ideologisk eller politisk övertygelse, utan snarare ur en andlig/religiös sådan, går även den katolska socialläran bortom politiska ideologier och försöker snarare formulera de basala mänskliga rättigheternas sociala implikationer. Socialläran är alltså inte i första hand en politisk lära som tar ställning för den ena eller andra ideologin. Springsteen har förvisso vid flera tillfällen tagit politisk ställning. Han har kampanjat för såväl John Kerry som Barack Obama. Och, som nu, tagit tydlig ställning emot Trump. Men förmodligen förstår man inte bäst detta engagemang som ideologiskt motiverat. Snarare springer det ur en vrede och frustration över att behöva se de grundläggande principer om människans värdighet, som finns formulerade i socialläran, bli förbisedda och trampade på.
I den Springsteenska vreden finns det också ett eko av de gammaltestamentliga profeterna. Precis som skriftprofeternas uppgift var att mäta avståndet mellan Herrens lag och folkets leverne, har Springsteen vid upprepade tillfällen hävdat att han ser det som sin uppgift att mäta avståndet mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska verkligheten. USA-skildraren Springsteen har också skrivit några av sina bästa samhällsorienterade sånger när han upplevt att glappet mellan amerikansk dröm och amerikansk verklighet varit som störst. Närmare bestämt i Reagans 1980-tal, Bushs 2000-tal eller Trumps 2020-tal. Då har han, likt den klagande Jeremia, i vrede tvingats ropa: ”Våld och förtryck.”
John Sjögren 2026-02-05
Lyssna på Signumpodden om profeten Bruce Springsteen via länken här.
Detta är en opinionstext.