av ERIK BLOHMÉ
Recension, film: Mother (2026), regi Teona Strugar Mitevska
Hur länge ska filmskapare komma undan med att skildra katolska miljöer utan att på allvar ge sig kast med katolicismen? Filmer som levererar mängder av symmetriska klostermiljöer, krucifix på avskalade väggar, ordensfolk som står i profil likt italienska fresker, men som aldrig egentligen tränger igenom sitt eget välmålade ytskikt.
Jag tänker på det senaste decenniet av katolska blockbusters och kan konstatera en minskande avkastning. The Two Popes med sin banala, förljugna och förenklade diskussion om kyrkans teologi och Konklaven med sina karikatyrer av kyrkans olika ideologiska positioner var inte dåliga filmer. Ändå saknar de något väsentligt av den värld som de lever i och är byggda av. De är essentiellt ett slags kontemporära kostymdramer som gör anspråk på att röja djupa sanningar om kyrkan, ett anspråk som kommer på skam inför den som äger ens lite kunskap om katolicismen.
Nu står vi här med Mother, det senaste och tyvärr mest anemiska exemplet på den här estetiska trenden. Kanske går det att läsa in den moderna och kaotiska världens längtan efter ordning och minimalism i filmens formspråk, men det skulle innebära en alldeles för generös läsning. Faktum är att ingenting i Mother är snyggare eller smartare än vad tidigare filmskapare redan åstadkommit om det katolska den här sidan av millennieskiftet.
Mother utspelar sig under sju avgörande dagar 1948, då Moder Teresa, gestaltad av Noomi Rapace, väntar på att Vatikanen ska ge henne tillstånd att lämna sitt kloster i Indien för att starta sin egen mission ute bland gatans fattiga. Samtidigt nås hon av beskedet att systern som förväntas efterträda henne är gravid, och inte nog med det – hon vill dessutom genomföra en abort.
Stilen är postmodern med väntat oväntade elgitarriff och syntslingor i soundtracket. Cinematografin lånar vitt och brett från både Thomas Vinterberg och Terrence Malick, hetsiga klippningar och eviga tagningar. Kapitelindelningarna smälls upp på skärmen med tjocka, kaxiga bokstäver som i ett modemagasin. I bästa fall tillför de här greppen ingenting till filmen, och i värsta fall får de katastrofala följder, som när klostret förvandlas till en musikvideo där nunnorna dansar till Lordis ”Hard Rock Hallelujah”. En oväntad poplåt på rätt plats kan förstås skapa filmmagi. Den som exempelvis sett Claire Denis mästerverk Beau Travail kan aldrig höra ”Rythm of the Night” på samma sätt igen. När jag sett Mother är min längtan efter att höra ”Hard Rock Hallelujah” om möjligt ännu mer obefintlig än innan.
Trots alla punkiga inslag känns Mother märkligt uddlös. Filmen lider av en sorts ängslan kamouflerad som ambivalens. Vad ska vi egentligen tycka om Moder Teresas syn på abort? Är hon redo att begå en dödssynd för att åstadkomma en stor nåd? Är hon en tyrann eller en föredömlig asket? Vill hon verkligen rädda själar eller vill hon bara bli berömd? Frågorna ställs aldrig på sin spets, de skvalpar runt som antydningar utan större konsekvenser för rollfigurerna. Prästerna och ordenssystrarnas grubblerier framstår som banala. Deras diskussioner om abort och celibat låter mer som samtal hämtade från en högstadieklass än frukterna av decennier av erfarenhet. Noomi Rapace lysande skådespeleri kan inte kompensera för tomheten i hennes repliker.
Jämför Mother med Paolo Sorrentinos miniserie The Young Pope, som var en riktig elak, bullrig, förvirrande och hänsynslös skildring av katolicismen. Framför allt var den inte rädd för att trampa någon på tårna, och den vägrade tråka ut tittaren med ambivalenta moraliska dilemman. Det var punk på riktigt, och katolskt på riktigt, i all sin hetlevrade yvighet. Mother är i jämförelse en kuliss, och en slutstation för den svala, avskalade katolicismen på film.
Erik Blohmé 2026-03-03
Detta är en opinionstext.