av SYSTER INGRID OSB
En sensommardag förra året besökte vi Alvastra klosterruin. Där myllrade en hel del besökare omkring, somliga med stort intresse, andra med förströdd blick på jakt efter fotovänliga vinklar. En strävhårig tax visade större intresse för oss än för ruinerna. Det är vackert och intrycksfullt att vandra i det forna Cisterciensklostret, men vid detta besök hade jag svårt att samla mig – alltför för mycket pågick runtom. Vi var precis på väg mot bilarna när ett par i tjugofem årsåldern målmedvetet kommer fram och, utan inledning, frågar ”varför är det en sådan frid på den här platsen?”
Frid. Eller fred. Svenskan är vacker med sina två ord för att beskriva detta svårfångade. Helt visst rådde det fred i Alvastra den där dagen i augusti. Ingen bråkade, de flesta pratade någorlunda lågmält, den strävhåriga taxen var närgången men inte så mycket att det kändes ofredande. Men det unga paret hade förnummit något annat, frid. Något mer än enbart lugn och ro. Kanske bäst beskrivet som en närvaro?
Som svar på deras fråga försökte jag i förvåningen finna ord för att säga att människors bön och strävan att följa Guds vilja på något sätt tycks kunna lämna ett avtryck. Att en plats som en gång är helgad och avskild för Gud är det för alltid. Sedan må murar och valv vittra sönder. Att det nog var detta de erfarit som en frid. Guds förblivande närvaro. Jag minns att de lyssnade, nickade allvarligt. Och gick vidare. Med en slags högtidlighet i stegen. Så gott som dagligen sedan dess har jag i tanken återkommit till detta korta möte. Frågan, en enda, allvaret de tog emot mitt försök till ett svar.
Varken frid eller fred är ord som står på rubrikerna i vår värld nu. Så mycket trasas sönder. Människoliv, kulturer och relationer, marken, haven och arterna… Vad kan vi göra? Rädda sig den som kan, dra sig undan till det lilla livet? Ja – och samtidigt nej. För det lilla är aldrig litet! Vi alla – barnen som lider, soldaterna i krigen, Amazonas regnskogar, den lyckliga nyblivna föräldern, flyttfåglarna på väg hit i detta nu, du och jag i vårt vanliga, dagliga liv – vi hör samman i en enda stor väv. Varje reva i väven påverkar oss. Kanske märker vi det inte, inte förrän långt senare när något verkligen brister itu.
Och just därför är frågan paret ställde en sådan källa till hopp. Att de, många hundra år efter att bönen och den dagliga mödan att leva i gemenskap, förlåtelse och tillit upphört inom klostermurarna i Alvastra ändå kunde erfara en frid är på samma gång uppmaning och tröst. Kanske behöver vi allra mest ta fasta på uppmaningen som finns i detta. Uppmaningen att vi kan göra något för att laga och stärka den stora väven av liv.
I judisk tradition talar man om tikkun olam, just detta – att laga världen. Att varje människa är en hel värld, varje god handling genljuder genom det stora alltet och har potential att förändra. Olam, som bland annat lär ha betydelsen ”evig” och ”Guds fördolda närvaro i skapelsen” tycks säga att varje god handling drar fram Guds närvaro.
Mycket få av oss gör några stordåd under sitt liv. Några av de medeltida bröderna i Alvastra känner vi namnet på, en av dem har gått till historien som Sveriges förste ärkebiskop. Men de allra flesta levde sina liv där i anonymitet. I vardagens allehanda med arbete, bön, gemenskap och ensamhet. I vardagens glädje också, den skall vi inte förakta. Tillsammans har deras trohet skapat en plats som genljuder av Guds frid.
Eller som poeten Andreas Knapp skriver i dikten Nasaret: ”i den gråfärgade/ galileiska blandningen/ av lite av varje/ monotont hit och dit/ trappa upp trappa ner/ år ut år in /…/ mitt i denna symfoni/ av entonighet/ fullständigt o-spektakulärt/ närvaron av det gudomliga”. (Översättning från tyskan sr Carin OSB.)
Ja, mitt i vårt o-spektakulära liv har vi ett val. Vi kan välja att försöka leva i förlåtelse och försoning, ömsesidighet och stärkande av den stora väven av liv. Komma ihåg att vi inte behöver göra det av egen kraft – även om det ibland kan kosta på nog så mycket – utan att vi bär tillsammans. Vi bär med och för honom som sade ”på denna plats skall jag låta frid råda”. All frid kommer från honom, han som är Närvaron själv. Hur stort är det inte att han kallar oss att vara hans redskap.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2026-03-15
Detta är en opinionstext.