av ULF JONSSON
Jürgen Habermas, en av vår tids mest respekterade och internationellt uppburna filosofer, har gått ur tiden. Han avled i fredags, den 16 mars, i sitt hem i Starnberg söder om München i en ålder av 96 år.
Jürgen Habermas föddes 1929 i Gummersbach strax utanför Köln i nordvästra Tyskland. Sin bakgrund hade han i en sekulariserad protestantisk familj. Under sin uppväxt kände han endast ett fåtal personer som var kritiska mot nazismen, nämligen ett par kristna teologer. Den erfarenheten bidrog till att han under hela sitt liv hade ett avspänt och respektfullt förhållande till religion, även om han livet ut förblev ateist.
Habermas visade tidigt i livet prov på sin utomordentliga filosofiska begåvning och han doktorerade redan som 25-åring på en avhandling om Friedrich Schelling. Därefter blev kontakterna med Frankfurt-skolan, med filosofer som Max Horkheimer och Theodor Adorno, viktiga för honom. Under 1960-talet utvecklade han det som kom att bli det främsta kännemärket för hans tänkande, nämligen teorin om herraväldesfri kommunikation, som bygger på tanken att social interaktion mellan jämlika samtalspartner är den bästa grunden för att kunna uppnå konsensus i centrala samhällsfrågor men också i exempelvis filosofins frågeställningar. Han brottades också ingående med sanningsbegreppet. Han förespråkade en form av diskursteori om sanning, där sanning är resultatet av ett kvalificerat konsensussökande. Samtidigt höll han fast vid tanken om att sanningsbegreppet innefattar idén om någonting absolut. Våra säkraste sanningar (grundade i livets praktiska vardagserfarenheter) är absoluta och oreviderbara.
Habermas tycks aldrig ha haft något eget personligt intresse för religiösa frågor. Ändå blev det så att han från slutet av 1980-talet kom att ägna mycket tid åt att reflektera över religionens relevans för samhällslivet. Hans bok Nachmetaphysiches Denken från 1988, och alldeles särskilt hans mycket uppmärksammade offentliga föreläsning i samband med mottagandet av det prestigefulla Friedenspreis des Deutschen Buchhandels i Frankfurt år 2001, utgör viktiga milstolpar i denna utveckling. I sina tidigare verk talade han om att moderniteten kännetecknas av det religiösa medvetandets försvinnande. Men Nachmetaphysiches Denken skriver han: ”Så länge det religiösa språket innehåller inspirerande, ja omistliga semantiska innehåll som filosofin inte klarar av att uttrycka eller översätta i en argumentativ typ av diskurs, kommer filosofin i sin postmetafysiska gestalt varken att ersätta eller tränga bort religionen.” Förenklat uttryckt: mot bakgrund av sin kantianskt präglade förståelse av religiös tro hade Habermas nu kommit fram till övertygelsen att den religiösa tron är av helt avgörande betydelse för grundandet av civiliserade moraliska värderingar. En mycket uppmärksammad höjdpunkt i denna utveckling var Habermas offentliga debatt med den dåvarande kardinalen och senare påven Joseph Ratzinger (Benedictus XVI) i München i januari 2004. Inför en alltmer förvånad publik visade det sig att de båda herrarna, utifrån så skilda utgångspunkter, i långa stycken var helt eniga om religionens viktiga och positiva roll också i det moderna sekulariserade samhället.
I sitt kondoleansbrev med anledning av Habermas bortgång framhöll den tyska biskopskonferensens ordförande Heiner Wilmer att Habermas genom djupet i sitt tänkande och med sin visionära kraft bidragit till att bygga bryggor mellan filosofi och teologi av bestående värde.
Ulf Jonsson 2026-03-16
Detta är en opinionstext.
Läs mer:
Ulf Jonsson, Habermas, påven och tron, Artos och Norma bokförlag 2009.