av STAFFAN JONSSON
I en tid där neurovetenskap och kvantfysik närmar sig frågor som länge varit filosofiernas och religionernas domäner har medvetandets gåta trätt fram som en av de mest fundamentala och svårfångade realiteterna. Det sker i många sammanhang och exemplen är många, här nämner jag två vitt skilda. I ett uppmärksammat paper argumenterar Uppsalaprofessorn Maria Strømme för att medvetandet inte enkelt kan reduceras till biokemiska processer i hjärnan. Ungefär samtidigt i tid berättar romanförfattaren Dan Brown i bästsäljarthrillern Den yttersta hemligheten en historia där medvetandet framstår som universums kanske mest avgörande dimension. Båda dessa perspektiv, trots sina olika genrer och metoder, tangerar en filosofisk tradition med djupa rötter: idealismen.
Strømmes resonemang utgår från den så kallade ”hårda frågan” om medvetandet – hur subjektiv upplevelse (qualia) kan uppstå ur materia. Även om hjärnans neurala korrelat kan kartläggas, kvarstår glappet mellan objektiv beskrivning och subjektiv erfarenhet. Det är inte bara en teknisk svårighet utan en ontologisk. Om all verklighet ytterst är materiell och kvantifierbar, hur kan då upplevelse – det inre ljuset av att vara – uppstå? Här öppnas möjligheten att medvetandet inte är en biprodukt, utan snarare en grundläggande aspekt av verkligheten.
I Browns roman gestaltas en liknande tanke genom fiktionens språk. Där presenteras idén att mänskligt medvetande, förstärkt av artificiell intelligens och teknologisk integration, kan nå en form av kollektiv eller kosmisk insikt. Berättelsen aktualiserar frågan om medvetandet är en isolerad biologisk funktion eller en universell princip. Brown låter sina karaktärer närma sig slutsatsen att universum inte enbart är en mekanisk struktur utan en väv av information och medvetande.
Dessa tankegångar ligger nära den klassiska idealismen, representerad av filosofer som George Berkeley och Georg Wilhelm Friedrich Hegel. För Berkeley är verkligheten i grunden mental: esse est percipi – att vara är att uppfattas. Materien existerar inte oberoende av medvetandet utan är beroende av perception. Hegel utvecklar en mer systematisk metafysik där Anden (Geist) är historiens och verklighetens dynamiska princip. I båda fallen är medvetandet inte en sekundär egenskap utan det ontologiskt primära.
Den moderna varianten av idealism som kan anas hos Strømme och Brown är dock i hög grad sekulär. Den talar om information, komplexitet och emergens snarare än om Gud eller Ande. Det är en transcendens utan tro och teologi – en horisont där materiens gränser överskrids, men utan att nödvändigtvis åberopa det gudomliga. Man kan tala om en sekulär transcendens: en rörelse bortom reduktionismens platta ontologi, men inom ramen för ett vetenskapligt paradigm.
Samtidigt riskerar denna sekulära idealism att förbli ontologiskt ofullständig. Om medvetandet är grundläggande, vad är då dess källa? Är det ett kosmiskt faktum utan förklaring, eller pekar det mot en djupare dimension av verkligheten? Här har religionernas mystika traditioner svar, som ofta liknat varandras. Den kristna mystiken inom den västerländska idétraditionen är en rik och ibland förbisedd källa till en djupare förståelse av medvetandets gåta.
Här några exempel. Hos mystiker som Meister Eckhart och Johannes av Korset framträder en ontologi där medvetandet inte bara är grundläggande utan deltagande. Människans inre erfarenhet är inte isolerad utan förankrad i en gudomlig verklighet som genomtränger allt varande. Denna tradition talar om ”själens grund” – en punkt där människans innersta är förenad med Gud. Det är inte en dualistisk separation mellan materia och ande, utan en djupare enhet där skapelsen vilar i Skaparen.
I denna linje kan även Jakob Böhme förstås som en central gestalt. Böhme utvecklar en kosmologi där Gud inte är en statisk absolut princip utan ett levande, dynamiskt djup (Ungrund) ur vilket både ljus och mörker, ande och natur framträder. För honom är människans medvetande en mikrokosmisk spegling av denna gudomliga dynamik. Självkännedom blir därför inte introspektiv isolering utan deltagande i Guds egen självuppenbarelse. Medvetandet är inte en sluten biologisk funktion utan en plats där kosmos blir medvetet om sig självt i Gud. Böhmes spekulativa mystik erbjuder därmed en fördjupning av idealismens intuition: det mentala är primärt därför att verkligheten ytterst är en levande, självuppenbarande andlig grund.
I mer modern tid återklingar liknande motiv hos Thomas Mertons kontemplativa erfarenheter. I hans tänkande är det ”sanna jaget” inte ett psykologiskt ego utan den punkt där människan är rotad i Gud bortom alla begrepp och identiteter. Merton betonar att det kontemplativa medvetandet inte är en flykt från världen utan en fördjupning av verklighetsuppfattningen. Genom tystnad och inre uppmärksamhet öppnas en erfarenhet där subjekt–objekt-dualismen överskrids. Här finns en resonans med den samtida diskussionen om medvetandets grundläggande natur.
Skillnaden mellan sekulär idealism och kristen mystik ligger alltså inte i erkännandet av medvetandets primat, utan i tolkningen av dess yttersta referens. I den sekulära modellen är medvetandet kanske kosmiskt men opersonligt. I den mystika är det personligt och relationellt; det är Logos, ordning och kärlek. Här knyts också banden till hela den västerländska traditionen, från Platon via kyrkofäderna till medeltidens skolastik. Den kristna mystika ontologin integrerar idealismens insikt om det mentala primatet med en metafysik där varat ytterst är gott och meningsfullt och en del av Gud.
Det innebär inte ett avfärdande av vetenskapen, utan en fördjupning. Om medvetandet är fundamentalt, kan naturvetenskapens beskrivningar förstås som kartläggningar av hur denna djupare verklighet manifesteras. Mystiken erbjuder då inte en konkurrerande förklaring utan en hermeneutisk horisont: den ger mening åt det faktum att vi över huvud taget kan erfara och förstå världen.
Strømmes vetenskapliga problematisering och Browns populärkulturella gestaltning pekar alltså mot samma fråga: Är medvetandet en tillfällighet i ett i övrigt likgiltigt kosmos, eller är det kosmos innersta struktur? Idealismen ger ett filosofiskt språk för det senare alternativet. Den kristna mystiken går ett steg längre och hävdar att denna struktur är genomlyst av en personlig och skapande närvaro.
I en kultur präglad av materialismens dominans kan återupptäckten, i de mest skiftande forum, av medvetandets grundläggande betydelse innebära en välgörande pendelrörelse tillbaka till gammal visdom. Här öppnas för en nygammal syntes där vetenskap, filosofi och teologi inte står i motsättning utan kompletterar varandra. Om medvetandet är verklighetens grund är det inte bara ett forskningsproblem utan ett existentiellt och andligt mysterium. Och i detta mysterium möts samtida naturvetenskap, modern fiktion och en mångtusenårig religiös mystik i en gemensam strävan: att närma sig Gud.
Staffan Jonsson 2026-03-21
Detta är en opinionstext.
Läs gärna också den relaterade artikeln av Hans Liljenström, ”Ett universellt medvetande?” i Signum nr 2/2026, s. 33–38. (Finns i pappersutgåvan av tidskriften.)