Signum nummer 3 år 2026, som når prenumeranterna i dagarna, har tema Polen och en lång rad artiklar som kretsar kring detta vårt grannland. Kyrkans ställning i Polen har länge varit mycket stark, men nyare statistik ger vid handen att någonting håller på att hända. Som ingång till temanumret ges här en kort historisk översikt över kyrkans ställning i Polen och hur den förändrats.
Polen brukar framställas som ett mycket religiöst land där kyrkan har en stark ställning och stort inflytande över samhällslivet och politiken. Frågan som väcks är varför det är så och hur stark den katolska kyrkan i Polen egentligen är. För att förstå detta fenomen behöver vi dels gå tillbaka till tiden då kristendomen började introduceras i området där den polska staten tog form i slutet av 900-talet, dels blicka tillbaka på den historiska och samhälleliga utveckling som har format Polen genom århundradena.
Polens kristnande
År 966 räknas i den polska historieskrivningen som året då fursten Mieszko I döptes in i den kristna tron – ett avgörande ögonblick som inledde kristendomens spridning i Polen. Dopet var inte bara religiöst utan också strategiskt. Genom det knöts Polen till den västeuropeiska kristna traditionen med påvestolen i Rom, till skillnad från flera andra slaviska områden där den slaviska riten, och senare den ortodoxa kyrkan, fick starkare fäste.
I takt med kristendomens spridning spreds också den västeuropeiska kulturen i Polen. Politiska och statsadministrativa strukturer, samhälleliga seder, det juridiska systemet och det latinska alfabetet introducerades successivt. Kyrkan spelade en viktig roll både kulturellt och administrativt. Prästerna innehade viktiga statliga poster, medan klostren ofta fungerade som betydelsefulla utbildningscentrum.
På den tiden var Polen ett etniskt och kulturellt blandat samhälle – ett öppet, multikulturellt och tolerant land där judendom och den ortodoxa kyrkan var lika närvarande som katolicismen. Men trots kyrkans starka ställning började missnöje och konflikter sprida sig bland både präster och adel i slutet av medeltiden. Delvis som en följd av detta, och tack vare det öppna och toleranta klimatet i landet, började reformatoriska strömningar som lutherska och kalvinistiska läror även spridas i Polen, dock främst inom adeln och framför allt i de nordvästra delarna av landet.
Reformationen
Trots att reformationen bidrog starkt till den kulturella utvecklingen, särskilt inom språk och litteratur, fick den aldrig något riktigt genomslag i Polen – snarare tvärtom. Redan 1523 antog kung Sigismund I ”den gamle” (far till den svenska drottningen Katarina Jagellonica) ett edikt som dömde alla som spred luthersk lära i Polen till döden. I Gdańsk fördrevs alla anhängare av Luther.
När reformationen tog fart var den katolska kyrkan visserligen försvagad av interna konflikter, men den kontrareformatoriska rörelsen visade sig ändå vara relativt stark. Kyrkan behöll sina resurser, medan de reformatoriska rörelserna led av brist på ekonomiska medel. Dessutom förknippades reformationen i Polen med främmande makter, något som ytterligare försvårade dess genomslag.
Efter kriget med Sverige 1650–1655 tog utvecklingen en tydlig vändning. Sigismund III Vasa och sejmen förbjöd då arianer och socinianer (de så kallade polska bröderna) att verka i landet. Några år senare infördes dödsstraff för alla avsteg från katolicismen, och i mitten av 1700-talet förbjöds protestanter att vara ledamöter i sejmen.
Polen under delningar och mellankrigstiden
Många olika skäl, bland annat missnöje i de högre samhällsklasserna, ledde i slutet av 1700-talet till att Polen delades i tre, och områdena tillföll Ryssland, Preussen respektive Österrike. Som en följd av detta försvann Polen från Europas karta fram till 1918. Under denna period, som till stor del sammanföll med romantiken inom litteraturen, växte en bild fram av Polen som en martyrnation – ett land som offras för Europas räddning och kan jämföras med Kristi offer för världen. Föreställningen om Polen som Christ of the Nations blev ett centralt inslag i den polska romantiken och kom att prägla den nationella identiteten i stor utsträckning.
När Polen återfick sin självständighet efter första världskriget var landet präglat av stor religiös och etnisk mångfald. Samtidigt bedrevs ett aktivt arbete för att skapa enhetlighet och stärka den nationella samhörigheten. Roman Dmowski, en av grundarna av den nya staten, förespråkade starkt bilden av ”polacken-katoliken” – en identitet där etnicitet och religion smälter samman till en symbol för polskhet, i kontrast till det ortodoxa Ryssland eller det protestantiska Tyskland. Än i dag är katolicismen i den polska mentaliteten nära förknippad med nationell identitet.
Efterkrigstiden
Efter 1945 hamnade Polen i den sovjetiska inflytelsesfären. Kommunismen kom att prägla hela samhällsstrukturen, inte minst relationerna mellan kyrkan och staten. Det kommunistiska målet var tydligt: kyrkans inflytande i samhällslivet skulle begränsas så långt som möjligt. Präster registrerades, kyrkans ekonomi underställdes statlig kontroll och staten förbehöll sig rätten att avsätta präster. Katoliker som var medlemmar i kommunistpartiet bannlystes och präster tvingades avlägga lojalitetslöften inför statliga tjänstemän.
Efter 1956 lättade klimatet något. Vissa lättnader infördes, bland annat återupprättades två katolska tidskrifter, dock under strikt censur. Den katolska kyrkan fick samtidigt ett starkt stöd bland arbetarklassen och fungerade i praktiken som en sorts fristad i det kommunistiska systemet.
Ett avgörande genombrott kom 1978 när Karol Wojtyła valdes till påve med namnet Johannes Paulus II. Trots detta förblev situationen i landet i stort sett oförändrad fram till 1989. Johannes Paulus II:s ord om att Polens historia är omöjlig att förstå utan Kristus kom att fungera som ett slags inofficiellt motto, och hans resor till Polen blev tillfällen för att tillsammans och offentligt bekänna sin tro och tillhörighet till den katolska kyrkan.
Det fria Polen
Efter kommunismens fall skrevs år 1993 ett nytt konkordat mellan Polen och Heliga stolen, ett avtal som fortfarande gäller. Samtidigt växte ett katolskt medielandskap fram: Radio Maryja började sända redan 1991 och 2003 startade den katolska tv-kanalen Telewizja Trwam.
Enligt författningen från 1997 garanteras religionsfrihet och relationen mellan staten och kyrkan ska bygga på ömsesidig respekt och autonomi. Polen har ingen kyrkoskatt, i stället finansieras kyrkan genom statliga bidrag och privata gåvor. Staten är dessutom skyldig att finansiera katolska högskolor och religionsundervisning i statliga skolor, samtidigt som kyrkan har tillgång till vissa skatteavdrag. Och även om det råder autonomi mellan kyrkan och staten så upplever många att den katolska kyrkan i Polen spelar en stor roll i vissa politiska beslut och i samhällslivet generellt. Återigen skapas en obalans som avspeglas i den allmänna opinionen huruvida den polska politiken och samhällslivet är autonoma från kyrkans inflytande.
Den senaste opinionsmätningen om polackernas religiositet under de senaste årtionden genomfördes 2024 av den polska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån och visar samt delvis analyserar trender i religionsutövning i olika grupper genom åren. Av den framgår att fram till 2019 deklarerade omkring 90 procent av befolkningen att de är troende eller starkt troende. Det som observerats efter pandemin är att andelen starkt troende är någorlunda oförändrad och utgör ungefär 8–9 procent av befolkningen, däremot ökar andelen av dem som anser sig vara icke-troende systematiskt och utgör numera närmare 15 procent. Bland dem som praktiserade sin tro regelbundet minst en gång i veckan ser man också en minskning från cirka 50 procent i början av 2000-talet till numera cirka 34 procent, vilket är den lägsta andelen sedan man började med mätningarna. Siffran för praktiserande flera gånger i veckan är någorlunda stabil och utgör omkring 5–6 procent, däremot har siffran för icke-troende ökat från 9–11 procent 2011 till numera cirka 23 procent. Andelen troende, dock icke-praktiserande, har också ökat från cirka 7 procent före pandemin till numera 11 procent. Fortfarande är den katolska tron den största religionen i Polen och ungefär 88 procent av alla tillfrågade anger tillhörighet till den katolska kyrkan, medan protestanter, ortodoxa, Jehovas vittnen och andra trossamfund endast utgör en väldigt liten andel. Cirka 7 procent anger att de inte tillhör något trossamfund.
Hela undersökningen summeras med en kort analys av resultaten där det konstateras att det sker en långsam nedgång av trostillhörighet och något större nedgång av trosutövning. Den största nedåtgående trenden observeras bland unga mellan 18 och 24 år samt bland stadsbor med högre utbildning. Som anledningar till detta verkar man i större utsträckning peka ut tappat intresse och likgiltighet snarare än enbart pandemi eller pedofilskandaler inom kyrkan. Å andra sidan pekar man även på en generell kritik mot den katolska kyrkan som institution, dess engagemang i politiken, hyckleri och vad som uppfattas som ett förlegat budskap. Även kritik mot enskilda präster och biskopar nämns.
Avslutning
Låt oss kort gå tillbaka till tiden för Polens kristnande, vilket inte bara var en religiös akt utan även en strategisk sådan för att närma sig den västeuropeiska kulturen. Om vi, med Polens turbulenta historia i åtanke, tänker på all den utveckling som skett i Europa under den senaste tiden, sekulariseringsprocessen inte att förglömma, så verkar vägen som Polen går nu under de senaste decennierna påminna om den som andra länder i väst redan har gått. Är den utveckling vi ser i Polen och den misstro mot katolska kyrkan, som den nämnda undersökningen vittnar om, en del av någon sorts sekulariseringsprocess som äger rum? Även om många polska traditioner fortfarande vilar på kristendomen, och katolska värderingar fortfarande är en del av den polska identiteten, är det rimligt att fråga sig om Polen fortfarande är ett lika religiöst land som tidigare. Det må så vara, men kyrkans ställning har definitivt förändrats och försvagats.
2026-05-08
Magdalena Slyk
Detta är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.