av FLORENCE VILÉN
I våra nyheter uppträder Historien och Hjältemodet i ny tappning, när Ukraina, som tidigare för de flesta av oss bara var ett namn bland många, tvingats spela huvudrollen i den förnyade kampen mellan väst och öst, mellan frihetslängtan och tyranni. Ryssland har tagit upp sin gamla roll som aggressiv militärmakt utan några som helst humanitära hämningar, när det nu vill återupprätta sitt imperium från tsarernas och de sovjetiska kommunisternas styre. De som ägnat sig åt slaviska studier är inte förvånade, om än också smärtsamt berörda.
Men Ukraina då? Vad är det för ett land egentligen?
Folkets tjänare – mellan fars och mardröm
Ett slags svar ger en tv-serie från andra hälften av 2010-talet som svensk television köpte in våren 2022 och nu portionerar ut under den gemensamma titeln Folkets tjänare. De går att se på SVT Play, delvis under ganska lång tid framöver. Huvudsaklig producent är Volodymyr Zelenskyj, som också spelar huvudrollen. Ja, just den Zelenskyj, han som efter seriens slut förverkligade det till synes helt osannolika upplägget och faktiskt ställde upp i presidentvalet i Ukraina. Vald blev han också.
Vid den tiden var han känd som komiker, utan någon politisk förankring. Själv beskrev han sig som anti-etablissemang och anti-korruption. Vad serien handlar om? En utomstående som råkar bli vald till president och sedan gör allt han kan, med växlande medel, för att bekämpa korruptionen i form av de tre oligarker som visar sig ha den egentliga makten. Att den oväntade presidenten är historielärare spelar en viss roll, inte minst för ett karakteristiskt konstgrepp. När Holoborodko, som han heter, grunnar över ett problem visar sig någon person ur det förflutna för honom och diskuterar. Det fungerar utmärkt. En svensk betraktare kan bara beundra tilltron till den ukrainska publikens bildade förmåga att hänga med, från Plutarchos till Che Guevara – en inre dialog som blir övertygande i bild. Blandningen av farsartade äventyr i kampen mot korruptionen på alla nivåer och vass politisk satir fungerar på skilda plan – och mitt i allt detta visar sig en ganska gripande kärlek till detta oregerliga land.
Både svensk television och Netflix, med undertexter översatta från det ryska originalspråket, har korta sammanfattningar av handlingen i de olika avsnitten, 23 i både den första och den andra säsongen, från 2015 respektive 2017, och 3 längre i den sista, från 2019. Wikipedia har en mer komplicerad uppställning under rubriken Servant of the People. Dessutom kom en långfilm – på normal längd – 2016, kanske det mest tillfredsställande som ren underhållning men svårare att hitta på nätet.
Folkets tjänare börjar med att läraren Holoborodko, med skolklassens benägna hjälp, blir vald till president. I motsats till sina medtävlare är han till sin natur en hederlig människa, även om han snart nog blir tvungen att gripa till tvivelaktiga medel. Långfilmen handlar om turerna kring ett större lån från internationellt håll och hur i slutscenen (= avsnitt 13 i säsong 2) presidenten vägrar att sälja ut landets framtid. Denna film i utvidgad form utgör mellandelen i nästa serie, från 2017. Något tack för denna insats får han inte, tvärtom. Förgäves hävdar han värdet av att tala sanning. Medarbetarna insisterar på vad de kallar en vit lögn, för att blidka omvärlden. En rad mardrömmar antyder hans svårigheter, och ett födelsedagsfirande blir ännu värre. Humorn är hårdhänt. Den sista tredjedelen av denna serie domineras av en valkampanj med oväntade inslag.
I den sista säsongen, 2019, framställs händelserna delvis i form av en extralektion i historia ett trettiotal år senare. Holoborodko sätts i fängelse – några av de stillsamt kusligaste scenerna i berättelsen. Den annars så talföra filmen visar maktskiftet visuellt i två skilda scener med ett par fötter: välputsade svarta skor glider fram över den röda mattan, grova kängor släpar sig fram i fängelsekorridoren. Efter diverse oroligheter blir han emellertid återinsatt i sitt ämbete. Landet har under tiden fallit sönder i 28 delrepubliker, framställda som ett mångfärgat pussel i stor skala. Slutligen kommer dock det lyckliga slutet, enighet bland Europas många flaggor.
Nu börjar den verkliga historien. Zelenskyj presenterade ett politiskt parti, under samma namn som tv-serierna, alltså Folkets tjänare, ställde upp i valet 2019 och vann stort. Under knappt tre år av reformförsök odlade han förbindelserna främst med USA och Storbritannien och försökte förgäves lösa den ryskunderstödda konflikten i Donbas. De två engelskspråkiga stormakterna hade ställt upp tillsammans med Ryssland som garanter för Ukrainas säkerhet, när landet 1994 överlämnade sitt betydande förråd av kärnvapen sedan den sovjetiska tiden. Detta Budapest Memorandum visade sig dock inte vara värt pappret det var skrivet på, när Ryssland utvecklade helt andra planer för Ukraina än att respektera någonting alls av vad det stod för.
Så kom 24 februari 2022. Sedan dess har världen inte varit sig lik. Inte i Ukraina där presidenten formulerade det så att när bomberna föll på morgonen klockan fyra vaknade ukrainarna upp som helt annorlunda människor. Inte i väst, där en överväldigande sympati för det angripna landet blandades med en total rädsla för Rysslands tänkbara bruk av massförstörelsevapen, om väst skickade verkligt effektiva försvarsvapen.
Farsen sedd i dag
Hur är det då att se Zelenskyjs fars utifrån dagens situation? Enstaka scener känns nästan profetiska – den kommentaren har jag hört från människor som aldrig normalt använder sådana uttryck. Vid det första upploppet under presidentens maktutövning – han har höjt alkoholskatten kraftigt och det går förstås inte hem – får han ett allvarligt råd från Ludvig XVI, med huvudet betänkligt på sned, och senare samma råd från en hittills okänd skönhet som han råkar på: Fly.
Men presidenten säger nej.
Och det gjorde ju den verklige presidenten. Ungefär det första vi fick höra på nyheterna efter det ryska anfallet var Zelenskyjs svar på anbud om hjälp att fly: Striden är här. Jag behöver mer ammunition.
Han stannade i Kiev, huvudstaden, på sitt kontor, och med honom stannade ministrarna. Och med dem på plats stod armén och folket. Inför detta beslut upptäckte världen vad hjältemod betyder. Därvid skulle det förbli.
Nästa närmast profetiska scen utspelar sig i slutet av långfilmen (= avsnitt 13 i säsong 2). Presidenten avvisar slutligen villkoren för det lån som intrigen huvudsakligen rör sig kring. ”Vi är ingen utmark, inget gränsland mellan alver och orker.” Man står vid en avgrund, men det finns fortfarande möjligheten att bli ett stort land. ”När vi förstår det växer vår självrespekt.” Endast ord bygger inte upp Ukraina, det gäller att ta sig samman, arbeta på allvar och enas. Och då, avslutar han, kommer det att heta ”Ära åt Ukraina” inte bara i Ukraina självt utan i hela världen.
Den som hört några demonstrationer, där normalt varje tal avslutas just med Slava Ukraini vet ju att det faktiskt stämmer.
Målet för både tv-serien och verkligheten är att ansluta på riktigt till Europa. Det gick med tiden bättre i verkligheten än i den första serien. Där får Holoborodko ett lovande telefonsamtal från Angela Merkel och jublar i högan sky, tills det visar sig att hon har kommit fel. Det var Montenegro som skulle få vara med i EU. Hövligt försöker han bemästra sin besvikelse, medan strålen i den stolta fontänen i bakgrunden sjunker till botten.
Vägen mot väster gick emellertid gentemot Rysslands alla önskemål. I ett laddat avsnitt (det sista i den första säsongen) uppträder Ivan den förskräcklige själv och förhör Holoborodko om vad som gäller. Tsaren avvisar totalt tanken på en egen väg för Ukraina, slaverna ska utgöra en helhet. Vi anar Putins allryska program för ”russkij mir” i tsarens nästan smeksamt dominanta hyllning till grymheten och det slaviska blodet.
I det sista avsnittet, från 2019, blir det avgörande för framtiden hur folket reagerar på en hotande katastrof, som inträffar i februari 2022. Bara ett sammanträffande. Och hurdan är presidenten? Tre tidiga härskare kommenterar honom i en syn just innan han på nytt ska installeras i sitt ämbete. ”Hederlig och anständig” upprepar de var och en. Kan det räcka?
Ukraina: splittrat, upproriskt, genomkorrumperat. Eller: oberoende, oförfärat, fullt av möjligheter.
Det var alltså det land där skådespelaren Zelenskyj gav sig in i politiken. Man kan tänka på Erik Gustaf Geijers ord om den som rätt kan läsa sitt fadervår, ”han räds varken fan eller trollen”. Varvid trollen i dagens språkbruk också är de ryska propagandafabrikernas mångfaldiga förvrängningar av verkligheten.
Nyheterna under 2022 står för nästa akt i dramat. Inför våra ögon blev den intagande unge mannen från tv-filmerna – dessutom vacker när han inte måste grimasera eller ilskna till – i stället en sliten men bistert beslutsam statsman. Outtröttligt talar han per videolänk från Kiev till sitt folk och till hela den värld som vet – eller borde veta – vad frihet betyder och vad den kan kosta. Borta är de välsydda kostymerna, slips och vit skjorta, välputsade skor och rakhyvel. Skäggstubben växte från dag till dag, klädseln var militärt anstrukna fritidsplagg i kaki eller dovgrönt, utan minsta antydan till rang. Mer anonym kunde han inte bli, representanten för sitt land, för hela sitt kämpande folk – och detta var och förblev hans uniform, vem han än vände sig till.
Europas makthavare började ta tåget till Kiev för att samråda, premiärministrar, presidenter, ordförande på de högsta posterna inom EU. Samtidigt fortsatte de ryska bomberna att hagla över Ukraina, över städer som krossades till brända ruiner och döda kroppar som utsatts för omänsklig behandling.
Hur länge ska rösten från Kiev ännu vädja och varna? I dag Ukraina, i morgon kanske ditt land. Ditt närområde.
Florence Vilén är fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 6/2002.