av HEINZ WERNER WESSLER
Den internationella debatten om kärnvapenupprustning och preventiva kärnvapenanfall är långt ifrån ett nytt fenomen. Runt 1980 erbjöd Israel Indien att gemensamt genomföra ett anfall mot Pakistans kärnanläggningar – ett förebyggande slag mot det pakistanska kärnvapenprogrammet, som enligt underrättelseinformation var på god väg mot att framställa en atombomb. Den ”islamiska bomben”, fruktade man i Israel, kunde från Islamabad nå hela Mellanöstern. Redan under det påstått privata besöket av Israels dåvarande utrikesminister Moshe Dayan i New Delhi i augusti 1979 kan dessa planer ha varit föremål för diskussion.
Detaljerna i det som egentligen var ett hemligt förslag, men som snabbt läckte ut, beskrivs bland annat av Adrian Levy och Catherine Scott-Clark i deras bok Deception: Pakistan, the United States, and the Secret Trade in Nuclear Weapons (2007). Pakistan ligger ännu längre bort från Israels territorium än Iran. En så långtgående militär operation verkade utan baser i Indien vara omöjlig att genomföra. Enligt västerländska underrättelser och uttalanden från indiska militära källor var det framför allt forskningsanläggningen i Kahuta som Israel hade i sikte – där bland andra Abdul Qadeer Khan, Pakistans ”atombombsfader”, hade gjort avgörande framsteg i anrikningen av uran.
Indien hade redan 1974 genomfört ett kärnvapentest. Premiärminister Indira Gandhi hade till och med besökt testområdet i Rajasthans öken, men till en början stannade det vid en kraftfull markering. Officiellt förespråkade den indiska regeringen kärnvapennedrustning på internationell nivå och avstod från att beväpna sig – ända tills 1998, då Indien plötsligt genomförde fem kärnvapentester, följt av sex pakistanska tester några veckor senare.
I New Delhi vägde man 1980 uppenbarligen de politiska och militära riskerna med Israels föreslagna aktion tyngre än möjligheten att stoppa Pakistans kärnvapenprogram. Israels erbjudande till Indien att bomba Pakistan var i grunden ett uttryck för den logik som än i dag dominerar strategiskt tänkande: Kärnvapen i fiendens händer förändrar maktbalansen oåterkalleligt – alltså måste man agera innan det är för sent. Detta tankesätt står dock i tydlig konflikt med folkrätten, FN-stadgan och multilaterala kontrollmekanismer som icke-spridningsavtalet (NPT), vars sönderfall har tilltagit dramatiskt under de senaste åren.
Kanske var det detta som den nye påven syftade på när han vid sitt tillträde uttryckte oro för världsfreden – samtidigt som han varnade för farorna med artificiell intelligens?
Avtalet om förbud mot kärnvapen (TPNW), som Vatikanen undertecknade (inte Sverige, inte Israel), förblir maktlöst i sådana fall. Även kärnvapenmakterna själva vägrar konsekvent att gå med på nedrustning – vilket ger länder som Iran ett moraliskt argument för att söka ett ”terrorbalansläge”. Tvärtom: Kina rustar upp sina kärnvapenarsenaler dramatiskt, USA och Ryssland moderniserar sina vapen löpande. Totalt finns det idag uppskattningsvis över 12 200 kärnstridsspetsar i världen. Det sista nedrustningsavtalet mellan USA och Ryssland löper sannolikt ut i början av nästa år utan att förnyas genom ett nytt avtal. Fredsforskningsinstitutet SIPRI varnade nyligen för en ny nukleär kapplöpning. Till detta kommer att risken för ett oavsiktligt kärnvapenkrig snarare ökar än minskar genom den växande användningen av artificiell intelligens. Det pågående kriget mot Iran är i detta perspektiv endast det senaste kapitlet i ett långt och farligt spel med det nukleära elddopet.
Heinz Werner Wessler 2025-06-18
Detta är en opinionstext.