Dagstidningen La Stampas nummer söndagen den 17 november publicerar några utdrag ur den bok som påven ger ut med anledning av jubelåret 2025. Boken La Speranza non delude mai Pellegrini verso un mondo migliore (”Hoppet sviker oss inte. Pilgrimer på väg mot en bättre värld”) utkommer på tisdagen [19 november] i Italien och sedan i några andra länder. Påven reflekterar över familjen, utbildning, vår planets socio-politiska och ekonomiska situation, migration, klimatkrisen, ny teknologi och fred. Här återges förordet.
Påven Franciskus
Jag betonar igen att ”det är oundgängligt att i migranternas ursprungsländer ta itu med orsakerna som leder till migration” (budskap på Världsdagen för migranter och flyktingar 2027). Det är nödvändigt att program med detta syfte garanterar att det i zoner drabbade av instabilitet och de grövsta orättvisor finns plats för verklig utveckling som gynnar hela befolkningens bästa, särskilt barnen, och hoppet för mänskligheten. Om vi vill lösa ett problem som angår oss alla måste vi göra det genom ett samlat grepp som omfattar ursprungslandet, transitland, ankomstlandet och migranternas återvändande.
Inför denna utmaning kan inget land stå ensamt och ingen människa kan drömma om att ta itu med frågan i ljuset bara av restriktiva och repressiva lagar som ibland har tillkommit utifrån rädsla eller som vallöften. Tvärtom, likgiltighetens globalisering måste bemötas med nästankärlekens och samarbetets globalisering, allt för att skapa humanare levnadsvillkor för migranterna.
Tänk till exempel på det som vi nyligen har sett i Europa. Det ännu öppna såret som utgörs av kriget i Ukraina har fått tusentals personer att lämna sina hem, särskilt under konfliktens första månader. Men vi har även sett hur flyktingar har tagits emot utan restriktioner, till exempel i Polen. Det samma har inträffat i Mellanöstern, där öppna dörrar i länder som Jordanien och Libanon fortsätter att vara räddningen för miljoner människor som flyr under regionens konflikter. Jag tänker särskilt på dem som lämnar Gaza under denna hungersnöd som drabbar de palestinska bröderna under svårigheterna att få fram mat och andra förnödenheter till området. Enligt en del experter har det som utspelar sig i Gaza drag av folkmord. Det måste göras en grundlig genomgång för att avgöra om det motsvarar den tekniska definition som har formulerats av jurister och internationella organisationer.
De länder varifrån de största antalen migranter kommer måste vi involvera i ett nytt positivt kretslopp av ekonomisk tillväxt och fred som omfattar hela vår planet. För att migration verkligen blir ett fritt val är måste man sträva efter en rättvis fördelning av det allmännas bästa, av respekt för grundläggande rättigheter, och efter allas tillgång till en utveckling av hela människan. Det är inte förrän denna grundläggande bas har garanterats i alla världens nationer som vi kan säga att de som emigrerar gör det av fri vilja och som vi kan se en verklig global lösning på problemet. Jag tänker särskilt på de unga som genom att emigrera orsakar ett dubbelt brott i sin ursprungliga gemenskap: dels för att gemenskapen mister sina mest blomstrande och dynamiska delar, dels för att familjerna splittras.
För att förverkliga detta scenario, måste man ändå först gå igenom en grundläggande etapp: få slut på de orättvisa handelsförhållandena mellan jordens olika länder. I relationerna mellan många länder har det uppstått ett fiktivt förhållande som ger intrycket av ett påstått handelsutbyte som i själva verket är en transaktion mellan dotterbolag som plundrar fattiga länders territorier och sänder produkterna och inkomsterna till moderbolagen i de utvecklade länderna. Jag tänker till exempel på sektorer som har att göra med exploateringen av underjordiska naturtillgångar. Det är öppna ådror i dessa territorier. (Eduardo Galeano Latinamerikas öppna ådror, Prisma 1988.)
När vi hör ledare beklaga sig över migrationsströmmen från Afrika till Europa, kan man fråga sig hur många av dessa ledare som ställer sig frågor om den neokolonialism som ännu idag råder i många afrikanska nationer.
Jag minns hur jag under min resa till Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) tog upp dagens problem med plundringen av vissa nationer: ”Det finns den här tanken som är kommer sig av så många kulturers och så många personers aningslöshet: ’Afrika måste exploateras’ detta är förfärligt! Efter den politiska kolonialismen, har en lika förslavande ’ekonomisk kolonialism’ släppts lös. Detta land som har plundrats så lyckas alltså inte att dra tillräcklig nytta av sina enorma tillgångar: vi har kommit fram till paradoxen att jordens frukter gör landet ’främmande’ för sina invånare. Girighetens gift har blodat ner diamanterna.” (Möte med myndigheterna i Kinshasa, 31 januari 2023 Rencontre avec les autorités à Kinshasa, 31 janvier 2023.)
Vi vet redan att ”teorin om gynnsamma utfall” (Tal vid 2 Världssammankomsten för folkliga rörelser, 9 juli 2015, Discours à la 2e Rencontre mondiale des mouvements populaires, 9 juillet 2015 ) inte fungerar i ett enda lands ekonomi och inte heller i samverkan mellan länder. Vi måste understödja länderna i periferin som i många fall är migranters ursprungsländer, för att neutralisera de neokolonialistiska metoder som försöker bevara obalans.
När migranterna väl har tagits emot och fått skydd måste de uppmuntras. Jag vädjar om att man öppnar dörrarna för dem och att man gynnar deras allsidiga utveckling, att de får möjligheten att förverkliga sig själva som personer i alla de dimensioner som utgör den mänsklighet som Skaparen har önskat.
Jag tänker särskilt på de viktiga åtgärder som måste vidtagas för att gynna migranternas och flyktingarna socioprofessionella integration, på de anställningsmöjligheter som också måste garanteras olika grupper av asylsökande, och parallellt med detta vettiga erbjudande om kurser i språk och aktivt medborgarskap, och även adekvat information på det egna språket. I Italien har vi till exempel en ung präst, fader Mattia Ferrari, som inte bara engagerar sig i sjöräddning utan även med sin grupp verkar för hållbar och dräglig integration när migranterna har nått sin destination.
Dessutom kan rätt hanterad migration bidra till att lösa den svåra kris som skapas av sjunkande födelsetal i många länder, särskilt i Europa. Det handlar om ett mycket allvarligt problem, och de personer som anländer från andra länder kan bidra till att lösa det om de integreras helt och full och inte längre betraktas som ”andra klassens” medborgare.
Integrationen av den ankommande migranten är ett viktigt kapital. Vi löper risken att det som vissa betraktar som en räddning idag blir en katastrof i morgon. Det är de kommande generationerna som kommer att tacka oss om vi har lyckats skapa villkor för en oundgänglig integration, och som kommer att klandra oss om vi inte har gjort annat än uppmuntra steril assimilation. Jag talar om en integration jämförbar med en månghörning i det att varje person behåller sina karaktäristiska drag. Denna modell är helt annorlunda assimilationen som inte tar hänsyn till olikheter och som strikt håller sig till sina egna paradigm.
En morfaders hoppfulla ansikte som betraktar sitt barnbarn; de unga som agerar idag i hela världen för att visa oss världen kommer i morgon att sätta sig att överföra kärleken till jorden till nästa generation. Därför uppskattar vi initiativkraften hos de nya generationerna som inte vill upprepa våra misstag och som strävar efter att lämna vårt gemensamma hem i bättre skick än de tog emot det.
Jag har på nära håll följt studenterna som kraftfullt har mobiliserat sig i flera städer och jag känner till en del av deras aktioner i kamp för en värld med större rättvisa och mera omsorg om miljön. De agerar med oro, entusiasm och framför allt med ansvarskänsla inför angelägna kursförändring som vi åläggs av problemen knutna till den aktuella etiska och socio-miljömässiga krisen. Det hastar, vi har inte kvar mycket tid för att rädda planeten, och de är på väg, går ut och tar ställning. Och de gör det inte bara för sig själva, utan de gör det för oss och för dem som kommer efter oss.
Det finns flera exempel på hur denna dialog mellan generationer kan leda till en lämplig allians för att vårda vårt gemensamma hem. Jag tänker på en del projekt för att överföra våra morföräldrars kunskaper och värderingar angående lokal livsmedelsproduktion, för att tillämpa dem med hjälp av de medel som vi idag har för att skydda och gynna livsmedlens biodiversitet. Drivkraften är önskan att återvända till jorden och odla den utan exploatering, med hjälp av helt ekologiska tekniker och metoder.
I en alltmera hektisk ”slit-och-släng-värld” gör dessa initiativ att vi inte förlorar kontakten med maten och dess lokala traditioner. Det är en motrörelse men inte nödvändigtvis bakåtsträvande. Det syftar snarare till att återfinna sambandet mellan maten och det sociala sammanhanget. I Italien har Carlo Petrini och hans rörelse för slow food kommit långt i denna riktning. Utöver de fördelar som världen kan vinna av detta nya samband i termer av planetens skydd, är det säkert att flitigare möten mellan unga och gamla minskar riskerna för krig och humanitära kriser som har präglat det senaste seklet.
De som inte kan sin historia är dömda att repetera den. Inga kan bättre än våra äldre avge levande vittnesbörd om vissa händelser som vi aldrig mera vill se upprepas på vår planet. Detta Europa som sedan mer än tre är centrum för detta tredje världskrig som vi nu upplever och som styckvis breder ut sig, och den kontinent som under förra seklet tillbringade 30 år i brödrakrig och som innan Berlinmuren upplevde hur brödrafolk smärtsamt skildes åt. Det är inte en slump att nya krigsvindar blåser över den gamla världen samtidigt som de som själva har bevittnat totalitarismernas barbari blir färre, eller än värre marginaliseras som museiföremål, oförmögna att avlägga sina dyrbara vittnesmål – som många av dem bär på sin egen hud – i vissa av de debatter som präglar dagens politiska agenda liksom för lite mera än ett sekel sedan.
Hoppet har alltid ett mänskligt ansikte. Detta blir det första jubelåret präglat av tillkomsten av ny teknologi och som hålls mitt under det klimathot som vi nu upplever. Varje dag konstaterar vi att vårt gemensamma hem kräver att vi säger det räcker till vår livsföring som driver planeten utöver sina gränser och som åstadkommer jorderosion, minskning av odlingsmark, utbredning av öknar, försurning av hav och ökat antal stormar, samt andra kraftiga klimatfenomen. Det är jorden som ropar till oss. I Skriften inbjöds Guds folk att under jubelåret vila från sitt vanliga arbete för att tillåta jorden att hämta sig och folket att omorganisera sig med hjälp av mindre konsumtion än vanligt. Kom ihåg Guds ord till Mose på Sinai berg: ”Detta skall vara ett friår för er: var och en skall få komma tillbaka till sin släkt. Detta femtionde år skall var ett friår för er – Då skall ni inte så något, och vad som växer upp av spillsäden skall ni inte skörda, och druvor från de obeskurna vinstockarna skall ni inte plocka. Ty det är ett friår, det skall ni hålla heligt. Ni skall få er mat av det marken kan ge.” (3 Mos 25:10–12)
Vi är kallade att anta en rättvis och hållbar livsstil som ger jorden den vila som den förtjänar, och även tillräckligt med förnödenheter för alla, utan att förstöra de ekosystem som bär upp oss. Redan före pandemin ansåg vi det nödvändigt att ”reflektera över vår livsstil och hur vi gör våra dagliga val av livsmedel, konsumtion, resor, vattenförbrukning, energi och mycket annat materiellt – val som ofta är tanklösa och skadliga”. (Budskap på Världsdagen för bön för vård av skapelsen, den 1 september 2019, Message pour la Journée mondiale de prière pour le soin de la création, 1er septembre 2019.) Vi tillägger nu att det är nödvändigt att även inkludera framtiden för ny teknologi och de beslut som vi fattar, som mänsklighet, för att de inte ska bli oförenliga med en värld av broderskap och hopp.
Vi är kallade att komma ut ur vår bekvämlighetszon och att föreslå kreativa lösningar och alternativ för att planeten ska fortsätta att vara beboelig och att vår tillvaro på jorden inte ska hotas. Nya problem kräver nya lösningar. Vi måste meditera över de etiska dilemman som orsakas av det allestädes närvarande bruket av teknologi och ta vår tillflykt till bred kunskap för att undvika att det teknologiska paradigmet är det som blir förhärskande.
Må varje mans och kvinnas värdighet stå i centrum för våra ansträngningar att skapa en framtid där ingen människa är utesluten. Det handlar inte bara om att garantera att den mänskliga arten fortlever på en mer och mer hotad planet, utan även om att sörja för att detta liv respekteras i varje ögonblick. Och om vi inte begrep att reagera i tid i frågan om miljön, kan vi göra det inför det som anses var en av de största förändringarna under mänsklighetens senaste tid, AI:s inträde på alla områden i vårt dagliga liv.
Detta ligger bakom kallelsen att vara hoppets pilgrimer. Jag tycker mycket om bilden av pilgrimen, ”den som rör sig från sitt centrum och kan överskrida sina gränser. Han stiger ut ur sig själv, öppnar sig för en ny horisont, och när han återkommer hem är han inte längre densamme, och hans hem eller inte heller längre detsamma”. (Ritorniamo a sognare, Piemme, 2020.) Dessutom är pilgrimens väg inte en individuell utan gemensam händelse. Den bär på en växande dynamism som alltid är inriktad på korset, som alltid ger oss vissheten om att hoppet är närvarande och säkert. Att ge sig iväg ”är karaktäristiskt för den som söker efter livets mening”. (Bullan inför jubelåret 2025 – https://veritasforlag.se/media/htbhuteb/hoppetsvikerossinte_final.pdf )
Kom ihåg vad jag sa inledningsvis: hoppet är vårt ankare och vårt segel. Låt oss bäras av hoppet för att ge oss ut på pilgrimsvandring och bygga den mera broderliga värld som vi drömmer om, den värld där den mänskliga varelsens värdighet segrar över all splittring och är i harmoni med moder Jord.
Vatican News, franskspråkiga redaktionen, 2024-11-18
Översättning från franskan: Malin Loman.
Utgiven för Piemme av Mondadori Libri S.p.A. © 2024 Mondadori Libri S.p.A., Milano (176 sidor, €17.90)