Franciskus besöker Latinamerikas fattigstugor

På samma sätt som påven valde sina resmål i Europa, där han medvetet begav sig ”till utkanten”, är listan över besöksmål på intet sätt någon tillfällighet. I de tre länderna Ecuador, Bolivia och Paraguay förtätas på ett symbolmättat sätt de hittills olösta etniska, ekonomiska och politiska problemen i Sydamerika. Alla tre har erfarenhet av krig, statskupper och diktaturer. Slutna eliter, politisk instabilitet, strejker liksom etniska och geografiska skapar klyftor mellan landsdelarna och har bidragit till att dessa länder förblivit i fattigdom.

Med en årlig BNP, som i Bolivia ligger under 2 500 euro per capita och som i Ecuador och Paraguay ännu inte nått upp till  5 000 euro, trots ökad råvaruexport, ligger de långt efter sina jämförelsevis ”rika kusiner” i Argentina, Brasilien och Chile. Där är per capita-inkomsten mer än tre gånger så hög.

För argentinaren Franciskus blir därför i synnerhet besöken i Bolivia och Paraguay en enkel hemmamatch: tiotusentals fattigdomsflyktingar från båda länderna söker sig till de rikare grannarna för arbete och mat – och de blir ofta inte väl behandlade. Här spelar även den inre latinamerikanska rasismen en roll som inte bör underskattas: I Argentina och Chile dominerar vita ättlingar till européerna även antalsmässigt. I Bolivia och Paraguay är det de mindre och mörkhyade ättlingarna till urinvånarna, som talar guarani eller kechua; varav många varken kan läsa eller skriva. Även i Ecuador är andelen indigena särskilt stor. Till detta kommer även en betydande afroamerikansk minoritet.

Men den vite, italienskättade besökaren från Argentina kommer för den de flesta katolska ecuadorianer, bolivianer och paraguayaner framför allt att vara påven bortom alla rasgränser. Hans karismatiska framträdande och hans budskap riktat till de fattiga är inte verkningslöst. De vänsterinriktade indigena presidenterna från Ecuador och Bolivia, Rafael Correa och Evo Morales, har med anledning av påvebesöket uppmanat till försoning. De när en förhoppning om att de politiska och fackliga aktörernas notoriska benägenhet till strejker, ockupationer och blockader ska lugna ner sig inför besöket från Rom, åtminstone under några dagar eller veckor.

Ett helt annat intresse har Horacio Cartes, Paraguays konservative president, som valdes 2013. Visserligen kom han till makten genom demokratiska val, men han dras ständigt med skamfläcken att hans föregångare, den en gång så populäre fattigbiskopen Fernando Lugo 2012 hastigt tvingades bort av parlamentet. En handskakning eller till och med en omfamning från ”de fattigas påve” skulle kunna öka Cartes’ nationella och internationella anseende.

Den väl ovanligaste programpunkten under resan är en ett gästspel från påven vid ”det andra mötet för folkrörelser” i bolivianska Santa Cruz. Det första mötet av detta slag, där bland andra föreningar för jordlösa, medborgarinitiativ, bondeförbund och miljögrupper medverkar, ägde rum i Rom 2014 – på inbjudan av Påvliga rådet för rättvisa och fred. Den mest framstående talaren då var Bolivias president Morales som höll ett anförande med titeln ”Hur kan vi avsluta kapitalismen?”.

Påvens reseprogram visar att det för honom under hans första längre Latinamerikaresa inte bara handlar om den politiska dimensionen, det vill säga om fred och social rättvisa. Genom sina besök på en barnklinik, ett äldreboende och det beryktade bolivianska jättefängelset Palmasola visar han var han anser att kyrkans mänskliga och sociala uppgifter ligger. Men även fromheten är viktig för honom: Resans första mässa kommer  han att fira den moderna Den gudomliga barmhärtighetens helgedom, byggd 2009, i Guayaquil, en plats bäst överensstämmer med hans ”barmhärtighetens evangelium”.

Kathpress/Ludwig Ring-Eifel 2015-07-01

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

På samma sätt som påven valde sina resmål i Europa, där han medvetet begav sig ”till utkanten”, är listan över besöksmål på intet sätt någon tillfällighet. I de tre länderna Ecuador, Bolivia och Paraguay förtätas på ett symbolmättat sätt de hittills olösta etniska, ekonomiska och politiska problemen i Sydamerika. Alla tre har erfarenhet av krig, statskupper och diktaturer. Slutna eliter, politisk instabilitet, strejker liksom etniska och geografiska skapar klyftor mellan landsdelarna och har bidragit till att dessa länder förblivit i fattigdom.

Med en årlig BNP, som i Bolivia ligger under 2 500 euro per capita och som i Ecuador och Paraguay ännu inte nått upp till  5 000 euro, trots ökad råvaruexport, ligger de långt efter sina jämförelsevis ”rika kusiner” i Argentina, Brasilien och Chile. Där är per capita-inkomsten mer än tre gånger så hög.

För argentinaren Franciskus blir därför i synnerhet besöken i Bolivia och Paraguay en enkel hemmamatch: tiotusentals fattigdomsflyktingar från båda länderna söker sig till de rikare grannarna för arbete och mat – och de blir ofta inte väl behandlade. Här spelar även den inre latinamerikanska rasismen en roll som inte bör underskattas: I Argentina och Chile dominerar vita ättlingar till européerna även antalsmässigt. I Bolivia och Paraguay är det de mindre och mörkhyade ättlingarna till urinvånarna, som talar guarani eller kechua; varav många varken kan läsa eller skriva. Även i Ecuador är andelen indigena särskilt stor. Till detta kommer även en betydande afroamerikansk minoritet.

Men den vite, italienskättade besökaren från Argentina kommer för den de flesta katolska ecuadorianer, bolivianer och paraguayaner framför allt att vara påven bortom alla rasgränser. Hans karismatiska framträdande och hans budskap riktat till de fattiga är inte verkningslöst. De vänsterinriktade indigena presidenterna från Ecuador och Bolivia, Rafael Correa och Evo Morales, har med anledning av påvebesöket uppmanat till försoning. De när en förhoppning om att de politiska och fackliga aktörernas notoriska benägenhet till strejker, ockupationer och blockader ska lugna ner sig inför besöket från Rom, åtminstone under några dagar eller veckor.

Ett helt annat intresse har Horacio Cartes, Paraguays konservative president, som valdes 2013. Visserligen kom han till makten genom demokratiska val, men han dras ständigt med skamfläcken att hans föregångare, den en gång så populäre fattigbiskopen Fernando Lugo 2012 hastigt tvingades bort av parlamentet. En handskakning eller till och med en omfamning från ”de fattigas påve” skulle kunna öka Cartes’ nationella och internationella anseende.

Den väl ovanligaste programpunkten under resan är en ett gästspel från påven vid ”det andra mötet för folkrörelser” i bolivianska Santa Cruz. Det första mötet av detta slag, där bland andra föreningar för jordlösa, medborgarinitiativ, bondeförbund och miljögrupper medverkar, ägde rum i Rom 2014 – på inbjudan av Påvliga rådet för rättvisa och fred. Den mest framstående talaren då var Bolivias president Morales som höll ett anförande med titeln ”Hur kan vi avsluta kapitalismen?”.

Påvens reseprogram visar att det för honom under hans första längre Latinamerikaresa inte bara handlar om den politiska dimensionen, det vill säga om fred och social rättvisa. Genom sina besök på en barnklinik, ett äldreboende och det beryktade bolivianska jättefängelset Palmasola visar han var han anser att kyrkans mänskliga och sociala uppgifter ligger. Men även fromheten är viktig för honom: Resans första mässa kommer  han att fira den moderna Den gudomliga barmhärtighetens helgedom, byggd 2009, i Guayaquil, en plats bäst överensstämmer med hans ”barmhärtighetens evangelium”.

Kathpress/Ludwig Ring-Eifel 2015-07-01