av HEINZ WERNER WESSLER
– Genombrott i dialogen med islam?
Mycket under påvens senaste resa, som förde honom till emiratet Abu Dhabi, var överraskande, redan från början med det för vatikanska förhållanden tämligen kortfristiga tillkännagivandet av resan i december 2018. Med rätta betecknade Vatikanens talesperson, Alessandro Gisotti, redan i förväg Franciskus besök i Abu Dhabi som ”historiskt”. Påven själv talade på flyget från Rom om ”ett nytt kapitel i historien mellan religionerna”: det första besöket av en påve på den arabiska halvön, över huvud taget.
Abu Dhabi framställer sig gärna som progressivt och eftersträvar en islam som är öppen mot omvärlden. Liksom på hela den arabiska halvön är flertalet av dess invånare gästarbetare, som lever under mer eller mindre svåra betingelser, däribland många katoliker, framför allt från Filippinerna. Men att det lilla Gulfemiratet skulle våga bjuda in påven till ett statsbesök, låta honom vara en lysande stjärna vid en interreligiös konferens med ett gemensamt slutdokument och att dessutom låta honom gratis få använda landets största fotbollsstadium för en offentlig mässa i megaformat, hade fram tills nu verkat vara näst intill otänkbart.
Bilderna på påven i sin koreanska minibil med ridande eskort på väg till shejk Khalifa bin Zayed Al Nahyans presidentpalats illustrerade tydligt kontrasten mellan den pråliga rikedomen och den demonstrativa, ja nästan självironiska vilja till anspråkslöst uppträdande, som Franciskus uppvisar i världen. En flygplansdivision målade himlen med Vatikanens färger, dessutom avfyrades de klassiska 21 salutskotten. Med i följet fanns för övrigt en gammal vän till påven från Buenos Aires, rabbinen och biofysikern Abraham Skorka.
Den superrika styrande familjen vill profilera sin stat Abu Dhabi som inriktad på att fjärma sig från den wahhabitiska radikalismen i det mäktiga grannlandet Saudiarabien. År 2019 har utropats som ”toleransens år”. Det lilla emiratet driver till och med ett ministerium för tolerans (sedan 2016), vilket utan tvivel är viktiga åtgärder på vägen in i världssamfundet. Till sin värd överräckte påven en medalj, som erinrade om mötet mellan den helige Franciskus av Assisi och sultanen Malik al-Kamil under det femte korståget för 800 år sedan.
Det verkar som om denne påve känner en förpliktelse gentemot helgonet, vars namn han gjort till sitt, att bygga broar till islam. Något av detta framkom redan under hans resa till Egypten i april 2017. Det imponerande tal han då höll vid Al-Azhar-universitetet i Kairo, som är den sunnitiska islams andliga centrum, var samtidigt ett försök att minska den kvardröjande irritationen över ”Regensburgtalet” som hans företrädare Benedictus XVI höll 2006, och som ibland från islamiskt håll tolkats som en ”hatpredikan”. Franciskus söker i än högre grad än Benedictus en dialog med den muslimska världens ledare. Storshejken Ahmed al-Tayyeb, rektor för Al-Azhar-universitetet, träffade han nu för femte gången i Abu Dhabi.
Förståelsens dokument
Utan det goda förhållandet mellan påven och al-Tayyeb skulle det inte ha blivit någon interreligiös konferens med 600 inbjudna religiösa framträdande företrädare i Abu Dhabi och den gemensamma deklarationen ”Mänskligt broderskap”. Hur känsligt detta område är visar sig inte minst i att ingenting om den kommande deklarationen kom ut i förväg. Detta faktum, att det inte läckte ut någon information i förväg från någon av sidorna, visar också hur väl de förtroliga kontakterna mellan de religiösa auktoriteterna har utvecklats.
Det femsidiga dokumentet betonar dialogkulturen som en devis för den framtida kontakten. Utöver detta bekräftar det alla människors lika värde och beklagar det moraliska förfallet, fjärmandet från religiösa värden, den tilltagande individualismen och materialismen. Så långt är det en pessimistisk tidsdiagnos. Men det är inte allt: dokumentet uppmanar till dialog mellan kulturerna, till konkret solidaritet mellan alla människor, till försvar av mänskliga rättigheter, och det fördömer hat, blodsutgjutelse såväl som våld och uttryckligen terrorism i religionens namn. I stället betonas religionernas roll som fredsskapande kraft i världen. Ländernas ledare påminns om sin plikt att skydda de heliga platserna, att bejaka barns rättigheter, och även rätten till bildning, arbete och utbildning för kvinnor nämns uttryckligen. Dokumentet, som är översatt till flera språk, framstår som en katalog över gemensamma värderingar men innehåller inget som låter radikalt. Frågan om hur detta ska förverkligas är snarast diskret antydd.
Allt som allt är dokumentet mindre ett konsensuspapper mellan två stora religioner, respektive konfessioner, utan det riktar sig i stället – typiskt Franciskus – snarare till varje enskild troende, ja, rent av till alla människor av god vilja. I slutdelen finns en uttrycklig appell ”till varje vaket samvete, som helt tar avstånd från det sekteristiska våldet och den blinda extremismen”. Dokumentet är undertecknat av shejk al-Tayyeb och påven Franciskus. Shejk Muhammad bin Rashid al Maktum, Förenade arabemiratens vicepresident och premiärminister, och ledaren för Dubai, Muhammad ibn Zayi al Nahyan, Abu Dhabis kronprins, närvarade vid det högtidliga undertecknandet.
Påvens uttalanden
Påvens tal vid konferensen ska ses som ett komplement till deklarationen. Till skillnad från hans ytterst diplomatiska framträdande i Turkiet och Myanmar brännmärkte Franciskus i Abu Dhabi på ett överraskande sätt offentligt problemen med de mänskliga rättigheterna. Liksom före resan talade Franciskus också på plats om det smutsiga kriget i Jemen, i vilket Förenade arabemiraten som en av de krigförande parterna är inblandad i en av världens för närvarande värsta humanitära kriser. En ”erbarmlig oförskämdhet”, sade Franciskus, som även talade om konflikterna i Syrien, Irak och Libyen, som det ännu så länge inte går att se något slut på. Talets dramatik gick ett steg längre: antingen bygger religionerna framtiden tillsammans eller så kommer det, enligt påven, inte att finnas någon framtid.
Därigenom anknöt Franciskus innehållsligt och retoriskt till sina tidigare uttalanden i den islamisk-kristna dialogen, bland annat till sitt tal i Al-Azhar-universitetets aula 2017. I Abu Dhabi precis som i Kairo 2017 lyssnade man åtminstone respektfullt på påven. Förhoppningsvis väcktes på detta sätt också aktörernas samveten här och där. Talet direktsändes i statens tv-kanal. Arabiska medier rapporterade oväntat välvilligt om besöket. För Vatikanen och kyrkan som helhet var detta ett större och närmast osannolikt hoppingivande genombrott på den arabiska halvön och i den arabiska-islamiska världen i synnerhet. Det var säkerligen ytterligare ett viktigt steg i det praktiska upprätthållandet av gudstjänstfriheten för de kristna i emiraten. Gästarbetarna, vars grundläggande rättigheter knappast är i farozonen, får under sin vistelse bygga kyrkor och församlingscentra och praktisera sin tro. Endast Saudiarabien tillämpar fortfarande hänsynslöst en restriktiv linje. Ett kyrkbygge i Saudiarabien är fortsatt fullständigt otänkbart. Religionsfrihetens gränser är dock även i emiraten klart utstakade. En muslim, som konverterar till en annan religion, måste räkna med statlig förföljelse och även dödsstraff.
Tack vare det tålmodiga arbete som utförs av biskop Paul Hinder, apostolisk vikarie för den arabiska halvön, med säte i Abu Dhabi, har läget för de kristna i Gulfstaterna under de två senaste decennierna blivit mindre spänt. De flesta av gästarbetarna lever under svåra arbetsvillkor, och uppskattningsvis 10 procent av dem är katoliker. Det blir 1 miljon människor, bara i Abu Dhabi. För denna trakasserade befolkningsgrupp gjorde i synnerhet mässan på stadion den 5 februari till en stor dag. Uppskattningsvis 170 000 personer från 100 nationer deltog i mässan i Abu Dhabi, däribland 4 000 muslimer i stadion och framför de dataskärmar som hade satts upp utanför.
Fortsättning följer
Redan i mars är det dags för nästa påvliga resa till den islamiska världen, denna gång Marocko. Marocko är ett av de mest västorienterade länderna i den arabiska världen, även om den kristna andelen av befolkningen med sina 1,1 procent är betydligt mindre än i Gulfstaterna. Landets ledare, Mohammed VI, är en upplyst monark. Den människorättsliga situationen i Marocko har under de senaste åren förbättrats men är ändå fortfarande komplicerad. När det gäller politiska rättigheter är det visserligen klart bättre än i Gulfstaterna, men i den av Marocko ockuperade delen av Västsahara tillämpar säkerhetsstyrkorna en strategi med brutalt förtryck. Det finns visserligen ett större antal politiska partier och en öppen debattkultur i medierna och i parlamentet, men kungen har sista ordet. Den som yttrar offentlig kritik av härskaren måste var som helst i landet räkna med drakoniska straff eller att rent av försvinna spårlöst.
Vid parlamentsvalet 2016 segrade ett parti som står nära det i hela landet fruktade Muslimska brödraskapet. Om påven här kommer att lägga till ytterligare en accent i sin förståelsepolitik med islam är oklart. Förmodligen kommer statsbesöket att bli mindre spektakulärt än det i Abu Dhabi. I mötet med islam fortsätter dock Franciskus steg för steg sin fredsmission, som han inledde under sin resa till Israel/Palestina 2014.
Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.