Intervju med Guillaume Cuchet, professor i samtidshistoria vid universiteten Paris-1 Panthéon Sorbonne. Marie Duhamel, Vatikanstaten, intervjuade.
Är Frankrike, där man väntar Leo XIV i slutet av veckan, fortfarande ett katolskt land? Vilka är katolikerna som tar emot påven under dennes femte apostoliska resa från den 25 till 28 september? Med historikern Guillaume Cuchet ser vi tillbaka på de år då katolicismen har gått tillbaka och till den väckelse som en del av den franska ungdomen upplever idag.
Mindre än 2 procent av fransmännen går varje söndag i mässan men de utgör en församling som i alla fall inte är lika åldrad som tidigare, konstaterar författaren till boken Le catholicisme a-t-il encore un avenir en France? (ed. Seuil 2021). Professorn i samtidshistoria vid universiteten Paris-1 Panthéon Sorbonne, uppskattar att denna församling bärs upp av en konservativ borgerlighet och en dynamisk kristen immigration. Färre katoliker men mera synliga och engagerade i det offentliga rummet. En av effekterna av att ”bli minoritet”, i ett i hög grad sekulariserat samhälle, menar Cuchet.
Likväl noterar kyrkan sedan år 2019 en påtaglig uppgång av antalet vuxendop, som följd av sociala medier, förhållandet till islam och ankomsten av en generation utan fördomar inför religion. Är det en tillfällig eller varaktig väckelse? Den är i vilket fall som helst tydlig och värd att beakta, bedömer Guillaume Cuchet som påminner om att Frankrike har upplevt andra vågor av konversioner i det förflutna, under mellankrigstiden eller under romantiken efter [Franska] revolutionen. Men han ser med försiktighet på en uppgång som inte kompenserar för den stora nedgången av antal dop sedan 60 år i ett samhälle där staten upprätthåller en strikt laicitet och antar lagar som står långt ifrån kyrkans moral. Frankrike är ett land av motsägelser, på en gång kyrkans äldsta dotter och revolutionens land.
Du talar om ett sammanbrott för katolicismen i Frankrike. Kan du presentera några siffror för att konkretisera?
I början av 1960-talet döptes inom tre månader efter födelsen i runda tal närmare 93 procent av de nästan 700 000 barn som föddes varje år i Frankrike. Och idag är det troligen mindre än 20 procent som döpts inom sju år efter födelsen. Det vill säga, en andel som normalt sett inte hade förändrats särdeles mycket och som hade klarat sig genom Franska revolutionen, den industriella revolutionen och de två världskrigen sjönk radikalt under de senaste 60 åren. En annan siffra, nämligen antalet vuxna som går i mässan varje söndag: i början av 1960-talet var det 25 procent, alltså en av fyra, med siffror som varierar nästan från 0 till 100 i Frankrike, beroende av regionen – en egenhet för detta land. Idag är andelen mässbesökare nere under 2 procent. Vi talar om en minskning till en tiondel eller en tolftedel. Statistiken är alltså ganska tydlig.
Hur kan man förklara denna radikala tillbakagång?
Det finns en del religiösa förklaringar som hör samman med val som kyrkan har träffat, pastorala val, val när det gäller allmän inriktning. I Frankrike, till exempel, blev det mycket långvariga diskussioner om konciliets roll. Den senaste tillbakagången infaller i tiden strax efter Andra vatikankonciliet som gav upphov till många bittra diskussioner. Var det en god idé? Har konciliet något med detta att göra? Och i så fall, exakt vad?
Kommer Frankrike att förbli ett land med katolsk tradition?
Om ett katolskt land är ett land där en majoritet av invånarna betraktar sig som katoliker var Frankrike förvisso detta ännu helt nyligen. Det var till och med ett land av katolsk kultur med en ultramajoritet, där 90 till 95 procent ännu under 1960-talet var döpta. Idag är Frankrike inte längre det. I Frankrike har vi, på grund av laiciteten, inte någon officiell statistik men det genomförs ändå en del enkäter. En av de senaste visade att i åldersgruppen 18–59 år var det ungefär 24 procent som förklarade sig vara katoliker. Det är bara en fjärdedel av fransoserna. Om således ett katolskt land förmodas ha en majoritet av bekännande katoliker bland sin befolkning, så är Frankrike inte länge ett sådant land.
Däremot har Frankrike ett långt och rikt katolskt förflutet som tar sig uttryck bland annat i det kulturella arvet. När katedralen Notre Dame de Paris eldhärjades år 2019 såg man vilka känslor som väcktes av detta, ett visst band till denna katolska kultur. Det finns mycket kvar av detta. Och vidare finns det trots allt mycket levande och dynamiska katolska sammanhang, och en katolsk kultur som tillhör denna ”kyrkans äldsta dotter”, enligt en formulering från 1800-talet, som ändå var världens främsta katolska stormakt, på flera nivåer. På det demografiska planet ännu på 1800-talet. År 1914 kom tre fjärdedelar av världens katolska missionärer från Frankrike. Påven Paulus VI sade år 1964 att Frankrike ”gräddade kristenhetens intellektuella bröd”. Det finns alltså mycket kvar: det kulturella arvet är mycket rikt och det finns livaktiga och aktiva sammanhang som försöker återskapa sin relation till detta kulturella arv.
Kan man göra en sociologisk beskrivning av dagens katoliker (åldersgrupper, socialgrupper, et c)?
Åldersskillnaderna är mindre idag än tidigare, eftersom avhopparna på 1960- och 70-talen har kommit på litet avstånd. Avhopparna från 1950-talet börjar bli 75 år. Ålderspyramiden är alltså lite mera i balans. Tidigare, för 20 eller 25 år sedan, var deltagarna i söndagsmässorna äldre personer. Generellt sett är det inte längre så. Sociologiskt sett: när man utgör 90 procent av en generation så finns allting där – troende ur alla miljöer. Men om man tänker sig att urvalet inte längre är mera än 20 procent av befolkningen så är det ur sociologisk synvinkel litet mera ojämnt med överrepresenterade samhällsskikt likaväl som underrepresenterade.
Personligen brukar jag säga att den franska katolicismen sociologiskt sett kan liknas vid ett ”U” med en grupp till höger bestående av borgerliga välsituerade miljöer som klarar sig bra och är ganska dynamiska. Till vänster finns den kristna immigrationen från utomeuropeiska länder, dynamisk i de stora städernas ytterområden. Och slutligen en bas av den stora massan av det franska samhället, vit medelklass som är mycket underrepresenterad. Det finns ett slags gap, en stor sociologisk skillnad mellan de två grupperna till höger och till vänster. Således är ur sociologisk synvinkel den franska katolicismen ganska ojämn när det gäller de olika grupperna i samhället.
Och så kommer jag till ”avhopparna”. Efter att många lämnade kyrkan under 1960- och 70-talen kan den andra generationer fortsätta att leva i dessas fotspår. Men den tredje generationen blir tillgänglig för en annan historia. Jag tror att det är möjligt även för kyrkan att det händer något nytt i dessa familjer. Det finns nya möjligheter eftersom det handlar om en ung generation som inte har mycket av förflutet när det gäller religion, som ofta har katolska rötter och som inte (längre) har några fördomar inför det förflutna och som blir mera nyfikna på, mera mottagliga för en förnyelse av det evangeliska budskapet.
Katolikerna är alltså färre än dem som kallar sig icke-troende. De är i minoritet men förefaller vara mera engagerade idag. De hävdar att de tillhör kyrkan, de vittnar om sin tro på allmänna platser, något som var otänkbart för 20 eller 30 år sedan. Hur ska man förstå denna utveckling?
Det är kanske avigsidan med att bli en minoritet. När man är i minoritet är en identitet inte självklar, den sticker ut mera i förhållande till andra grupper. Och om man framhärdar blir det mera tydlig. Jag tror alltså att det är en nästan logisk följd av att hamna i minoritetsställning. Kanske har även en annan faktor spelat in. De vad man kallar mera identitära eller konservativa rörelserna inom den franska katolicismen har klarat sig bättre i spelet än dem som agerade på den mera globala kartan. Den katolska minoritetens framtid och den relativt goda hälsan hos de mera konservativa eller identitära strömningarna bidrar, anser jag till att förklara detta.
Antalet dop har minskat avsevärt, från 400 000 årligen i början av detta sekel till 200 000 årligen idag. Å andra sidan ser vi en ökning av antalet katekumener. Är det en konjunkturbetingad väckelse eller ett löfte?
Vi ser här en utveckling bara från år 2019. För en historiker som tänker i längre banor är det för tidigt att säga om detta är en rörelse utan morgondag, en biprodukt av något annat eller om det är inledningen till något mera varaktigt. I det förflutna har kyrkan i Frankrike ganska regelbundet upplevt perioder om 30 eller 40 år med ganska dynamiskt uppsving, tillfällen av kortvarig entusiasm, snabbt slocknande eld innan likgiltigheten tar över igen.
Vi måste komma ihåg att under Johannes Paulus II:s pontifikat, vid tider för Världsungdomsdagen 1997 i Paris, uppstod det en mycket livaktig entusiasm som har avtagit en del. Men man måste konstatera att Johannes Paulus II:s pontifikat inte stabiliserade siffrorna, i alla fall inte i Frankrike. Så man får vänta och se. Men det finns tydliga tecken. Det är ganska tydligt, och det kan ändå fungera som en hjälp att analysera den franska katolicismens aktuella tendenser. Genom den här uppgången kan man på något sätt skymta vad som driver den.
Vad är det som driver dessa vuxna eller unga att låta döpa sig?
Jag tror att det är för tidigt att uttala sig om det. Men om vi bortser från de specifikt religiösa förklaringarna som gärna används i katolska miljöer, som ”Gud tog min hand” eller ”de unga törsta efter radikalitet” som är ganska tautologiska idéer, så kan jag se fyra tänkbara förklaringar.
Den första gäller förhållandet till islam, för det är helt klart något mycket tydligt. I Frankrike omskapas det religiösa landskapet. Det finns många människor som inte förklarar sig tillhöra någon religion, men utifrån dem som fortfarande gör det är det inte längre katolicismen som dominerar. Det är ett landskap som är mera splittrat, mera pluralistiskt, där islam, protestantism (särskild evangelikal) och katolicism som ännu är landets största religion så småningom kommer att vara jämnstora eller näst intill. Det är ett fullständigt annorlunda landskap jämfört med det som vi har känt sedan slutet av 1500-talet, och detta sker nu, inför våra ögon.
Förhållandet till islam har, som jag ser det, två sidor. Dels har vi ett sökande efter det identitära, eller en identitär reaktion, hos vissa, i de mera konservativa miljöerna – men bara inte där Det finns även ett slags imitation av islams iver bland de unga, en imitation som visar sig bland unga som inte är rädda för och som lever i kontakt med sina jämnåriga muslimer. Ett exempel på detta är framgångarna för askonsdagen som man har kunnat presentera som ”katolikernas ramadan”. Frågan om islam är alltså mycket viktig.
Den andra frågan anser jag vara betydelsen av immigrationen av utomeuropeiska kristna. denna förstädernas kyrka som man talar mycket om. Man talar även om ”en kreolisation av den franska katolicismen”. Där har vi verkligen ett dynamiskt centrum som rekryteras bland de befolkningslager som sociologiskt eller även kulturellt påminner om dem där islam eller den evangeliska protestantismen rekryterar anhängare, och i samma områden. Och detta spelar en roll. Dessutom förnyar det bilden av kyrkan i Frankrike som inte längre framstår som en konservativ institution som identifieras med vissa bestämda befolkningsgrupper.
Den tredje faktorn som ofta lyfts fram är betydelsen av katolska influencers på sociala medier. Kyrkan har alltid vetat utnyttja teknologiska framsteg, detta som tidigare. Kyrkan är således representerad bland influencerns, och eftersom hon har sitt på det torra leds en del av dem (som är närvarande på nätet) mot församlingar där man ser personer dyka upp med en katolicism av ”gott och blandat” vilket ger församlingarna uppgiften att sätta personerna in i ett nytt sammanhang och att förklara en del för dem. Dessa influencers har spelat en stor roll.
Detta har mycket att göra med det som jag sade ovan om de många avhoppen under 1960- och 70-talen. I de familjer som inte har något religiöst förflutet, men som inte heller har ärvt någon fientlighet gentemot katolicismen, finns det idag en grundläggande god likgiltighet eller spontan sympati som kan vara till katolicismens fördel. Även om krisen med sexuella övergrepp ändå har gett kyrkan i Frankrike ett slags motbjudande järnansikte. Man ser att den tredje generationen lättare återvänder, eller kan återvända, än den andra eller den första so fortfarande befinner sig mitt i avhopparfasen. Jag tror att detta gäller ”i större delen av det franska samhället” för att förklara en rörelse som trots att är begränsad.
Visserligen finns det idag tre eller fyra gånger så många katekumener som för fem eller sex år sedan, men detta kompenserar inte för minskningen av antalet barndop. För att uttrycka det vulgärt, man tar tillbaka 5 procent av marknaden som man har förlorat. Hur kan katolska kyrkan ta emot, uppträda och svara på ett hållbart sätt på detta nya och överraskande fenomen med katekumener? Har kyrkan i det förflutna kunnat visa sig kreativ för att bekräfta katolikernas tro under perioder av kris?
Det förs många diskussioner om mottagande i kyrkan i Frankrike i våra dagar. Det finns ett problem med mottagande, eller med ”konvertiternas uthållighet”, som man sade tidigare. Det är svårt att vara uthållig i tron om man kommer alldeles ensam, utan att kunna luta sig mot en miljö som har fört en dit. Samtidigt kommer man mera motiverad än de andra men lite för bräcklig för att hålla ut i längden. Alltså uppstår problemet med uthållighet och jag slås av hur många katoliker som är medvetna om detta och som förmedlar det till församlingarna och säger ”se upp, låt oss ta emot dem och lyssna till dem, låt oss förvandlas av dessa nykomlingar för annars går de bara vidare”. Denna växelvisa rörelse kan vara viktig. Kyrkans ansvariga är medvetna om det och tar det på allvar.
Kyrkan i Frankrike har upplevt andra konversionsvågor under sin historia. Under 1830-40-talen hade vi den romantiska vågen. Även under denna epok fanns det många, Franska revolutionens barn, som inte hade mycket av religiöst förflutet eller fördomar mot katolicismen, och kyrkan kunde ta emot dem och dra nytta av deras energi. Den katolska förnyelsen under 1800-talet hör till en del samman med det mottagande som man kunde erbjuda dessa personer från 1830-talet.
En annan våg av konversioner kom under mellankrigstiden, mot slutet av 1920-talet och under 1930-talet då katolska grupper som riktade sig till olika kategorier skapades efter modell av den kristna rörelsen för unga arbetare, JOC. Då ägde många konversioner rum i arbetarmiljöer. Och kyrkan var mycket medveten om detta. Församlingarna måste finna nya vägar för att göra plats för dessa människor som skulle ha svårt att vara ensamma. Det är alltså inte första gången som kyrkan har dessa frågor att fundera över.
Kyrkan kan alltså försöka att använda sina ”gamla anteckningar” som hon inte alltid minns så bra, eller försöka treva sig fram på bästa sätt och inspireras, tror jag av protestanterna eller muslimerna, för det finns likheter mellan ungdomar som på något sätt har gått igenom ett religiöst uppvaknande. Men det finns gränser. Majoriteten av de unga vänder sig dock mot religionen.
I ett Frankrike med laicitet med ateistiskt tendens som statens grundläggande princip men där religiösa samfund gör sig gällande, skulle staten kunna omvärdera sina relationer till religionen?
Det tror jag inte eftersom de globala tendenserna dock går i riktning mot en ganska massiv sekularisering. Och man ser fortsatt hur lagar antags som inte är i samklang med kyrkans moral. Jag tänker naturligtvis på lagen om dödshjälp, en blandning av eutanasi och assisterat självmord, eller aborträtten införd i grundlagen år 2024. Det är nästan dogmatism. Så jag tror inte att man kan se politiken omvandlas i dessa frågor.
Däremot ser man på officiell nivå ett slags oro inför frågan om laiciteten, en tanke om att laiciteten skulle vara hotad i Frankrike. Detta såg vi vid 120-årsminnet av lagen om skilsmässa mellan kyrka och stat av år 1905. Det hölls flera mycket officiella minnesceremonier men utan någon riktig entusiasm i samhället. Men vi känner att staten insisterar på laiciteten. Först på grund av islam som är ”den” känsliga diskussionen i Frankrike sedan slutet av 1980-talet, alltså sedan 45 år, och vi har uppfattningen att striden om laiciteten nu snarare gäller islam än katolicismen. Och bland unga, muslimer men inte bara muslimer, finns det än trötthet inför den laicitet som man har pådyvlats.
Med de unga generationerna har man i samhällskunskapsundervisningen verkligen talat mycket om laiciteten, mycket mera än tidigare. Och det har uppstått en trötthet inför ”denna katekes”. All katekes tråkar ut dem som lyssnar – både religiös och sekulär. Allt detta är litet oroande och det verkar finnas en strid att föra för laiciteten. Så jag tror inte att staten, inte heller med en högerregering, kommer att ändra sin inställning i denna fråga. Det verkar föga troligt.
När jag ställde denna fråga undrade jag snarare om det är nödvändigt att i alla fall bekämpa okunnigheten om religion för att främja en dialog och undvika splittring i samhället.
Ja, där har vi en äldre utveckling av laiciteten som i Frankrike utgår från en text som på sin tid väckte visst uppseende: Debray-rapporten (framlagd år 2002), uppkallad efter filosofen Régis Debray, som noterade hur katolicismen föll samman i Frankrike och bedömde det som att man ändå måste förklara för [eleverna, medborgarna] vad det handlade om för att de skulle förstå vad de har inför ögonen på Louvren när de ser en tavla över Marie upptagning i himmelen. Enligt rapporten skulle det vara det offentliga skolväsendets uppgift att visserligen inte bedriva katekesundervisning men undervisa om katolsk eller kristen kultur. Detta har fortfarande sin aktualitet även om uppmaningen ibland bekämpas just på grund av den oro som väcks idag av en del religioner. Så lärarna vet inte riktigt hur de ska agera.
Kan man säga, utifrån vad du har berättat, att Frankrike idag snarare är ett missionsland än ett land med kallelser?
Som jag sa: år 1914 kom tre fjärdedelar av världens missionärer från Frankrike; nästa alla nunnor inom missionen och hälften av de manliga missionärerna. Om Frankrike har varit, par excellence, ett missionerande land så är landet nu medvetet om att det blev problem med missionen under 1900-talet. År 1943 kom boken La France, pays de mission?av prästerna Henri Godin och Yvan Daniel. Det framkallade en chock att det land som sände missionärer ut över världen samtigit kunde ha ett internt missionsproblem.
Sedan dess har den franska katolicismen varit tillräckligt ”på tårna” för att försöka uppfinna nya sätt att lösa detta problem med den inre missionen. Och den senaste ökningen av katekumenat skriver in sig lite i denna tradition. Det vill säga, det är ofta i Frankrike som man finner en apostolisk påhittighet som paradoxalt nog är förbunden med den lokala sekulariseringens radikalitet. Det är på en gång kyrkans äldsta dotter och Franska revolutionens land. Det är landet av alla motsägelser och paradoxer. Och det är ett land där de lokala katolikerna har måst vara mera uppmärksamma, ibland mera alerta än andra när det gäller dessa känsliga frågor.
Vatican News, franskspråkiga redaktionen, 2026-09-21
Detta är en nyhetstext.