av SYSTER INGRID OSB
Svosch! I hundra, ja uppemot hundrafemtio kilometer i timmen susar de förbi, tätt intill mitt fönster. Med en särskild förkärlek för vilda kappkörningar och höga skrin under varma högsommarkvällar. Timme efter timme. En stunds paus, och sedan är det om igen full fart. Om det stör? Inte det minsta. Tornseglarnas, Apus apus, luftakrobatik är ett skådespel svårt att se sig mätt på.
Under några korta sommarmånader är de våra grannar under takpannorna. Trogna den plats de föddes på återvänder de, år efter år. När jag siktar dem i mitten av maj är det märkligt att tänka på att de varit nere söder om ekvatorn för vinterviste sedan de lämnade oss i augusti. Dag och natt, vecka efter vecka efter månad seglande i luften. En bild av total frihet, lätthet och elegans. För mig är de ett slags gudsbevis. Ett liv så specialiserat på just detta att flyga, inte kan det vara en slump.
Så händer det en dag att en liten mörkbrun kropp ligger på marken på vår innergård. Helt orörlig. Död tänker vi. Men ingen kommer sig för att flytta den. Och så, på kvällen har den hasat sig fram på mage, spärrat ut vingarna och tycks vänta på att luftdraget skall fånga den. Men den hårda betongplattan, så stadig för oss att kliva på, är ingen hjälp för denna varelse.
Med en underlig nervositet i magen går jag fram och tar den i handen och hoppas min jämförelsevis ringa höjd ska vara nog för den. På ett, och sedan två försök faller den till marken. Gör jag den illa tänker jag, vore det bättre att lämna den ifred? Så står vi där, tornseglaren i min hand och jag. Våra liv, vanligtvis så väsensskilda, möts i min handflata. Så vacker den är. Det svarta ögat, svartbruna fjädrar och vingar som ser starka ut trots den smala, spetsiga formen.
Några korta ögonblick tittar vi på varandra. Så förunderligt. Och så, så tar den ett steg och jag sänker min hand och så är den i luften. Ett varv, farligt nära buskarna. Ytterligare ett lite stadigare, och på tredje varvet kommer hela flocken flygande, gör ett svep ner över oss, liksom fångar upp sin artfrände och ögonblicket efteråt är de högt ovan taken. Tillbaka i luftens frihet.
Det är nu någon vecka sedan. Mycket annat av objektivt sett större värde har hänt sedan dess, men de där ögonblicken dröjer sig kvar inombords. Kanske ville vår Herre visa något genom tornseglaren. Som ville han säga att friheten finns när vi är i vårt rätta element, det vi är skapade för och där vi hör hemma. Frihet, inte i första hand en oändlig mängd valmöjligheter. Utan insikten att jag både är begränsad – skapad av samma materia som marken jag står på – och bär en oändlighet inom mig, Guds utsäde som det är min uppgift att förvalta och låta växa till mognad. För det behövs inga perfekta omständigheter, utan verkligheten så som den är i all sin stökighet och ovisshet.
Efraim Syriern diktar: ”När fågeln drar samman vingarna och så förnekar korsets utbredda symbol, då förnekar också luften och bär den inte om inte dess vingar bekänner korset.” (Hymnerna om tron, Hymn 18:6, översättning Sten Hidal, Artos 2014, s. 90) Övningen att låta det egna livet bekänna korset – de mångahanda små och större svårigheter livet sänder – är livslång. Instinkten att fly tycks sitta djupt inom oss.
En äldre vän, vars utstrålning är frid och ljus, säger med självklarhet ”det är en livslång resa att arbeta med sig själv” och fortsätter ”jag har ofta tvekat om vad som varit Guds vilja, fått ta steg i ovisshet och se om det bär.” Att se om det bär. Våga ett steg – kanske likt tornseglaren dimpa ner på marken, men inte ge upp utan lyssna noggrannare och våga igen. Min vän talar om tacksamhet som den starkaste kraften. Som om det är den som ger mod att fortsätta, mod att spänna ut livets vingar i korsets form och våga lita på att det bär. Tacksamhet visar allt vad Gud redan gett konstaterar hon enkelt, att Han är trofast. Ja, hon visar med sitt väsen att det är möjligt att bli fri och lätt.
Kanske fanns det ytterligare en lärdom i de där ögonblicken med den lilla, cirka 40 gram lätta, fågeln. Att vi behöver varandra. Var det en slump att den på allvar fick luft under vingarna när hela flocken svepte ner över oss? Möjligen, troligen. Eller inte alls. Ingen av oss lever för sin egen skull heter det hos Paulus. Gud har gett oss två vittnen om sig själv, Skriften och naturen påminner Efraim, och tillägger – de motsäger aldrig varandra.
Ingen kan leva mitt liv åt mig. Men ingen är heller dömd att leva sitt liv i individualitetens ensamhet. Det är i gemenskap vi lär oss spänna ut våra livs vingar. Lär oss ta emot både det goda och det svåra, forma vårt liv i korsets bärande form. Det är ingen enkel väg säger min vän. Och tillägger med det ljusaste av leenden, det är en spännande resa, väl värd att göra.
Apus apus, ”den som är utan fot”, och jordvarelsen adam, som på sina två ben ställts på den mark hon kommit ur. Så väsensskilda vi är. Allt seglaren förmår är bokstavligt talat utom räckhåll för oss. Ändå hör vi samman, kallade att på varsitt sätt förhärliga Gud. Där finns vår frihet. Då är vi i vårt rätta element.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2026-07-29
Detta är en opinionstext.