av TORSTEN RÖNNERSTRAND
Var Odysseus en föregångare till Jesus Kristus? Många menar det. Tidsavståndet hindrar inte att man pekat på likheter mellan huvudpersonerna i Odysséen och i Nya testamentet. En påminnelse om det fick vi i samband med premiären på den brittisk-amerikanske regissören Christopher Nolans film The Odyssey, en fri tolkning av Homeros berättelse om Odysseus i Iliaden och Odysséen.
Nolan pekade i en intervju på den djupa samklangen mellan forngrekiskt och kristet. Odysseus maning till vad grekerna kallade filoxenia (φιλοξενία), dvs kärlek till främlingar”, skulle alltså föregripa Jesu ord om att behandla andra på samma sätt som man själv vill bli behandlad.
Att jämföra Kristus och Odysseus kan i förstone se ut som en hädelse. Ur etisk synpunkt finns det onekligen en del att invända mot Odysseus framfart under Trojanska kriget och under hans långa hemfärd till Ithaka. Det är också anledningen till att hans beteende gång på gång fördömts av antika författare som Hesiodos, Pindaros, Sofokles, Euripides, Platon och Vergilius.
Men Odysseus är inte en enkel gestalt. I själva verket är han så rikt sammansatt att han i Odysséengenomgående kallas polytropos (πολύτροπος). Det är ett ord som brukar översättas med ”komplex”, ”mångförslagen” eller ”mångfrestande”, men som också rymmer associationer till det etiska och existentiella.
Det betyder att Odysseus vid sidan av det klandervärda också besitter kvaliteter som i mångas ögon gör honom till en idealgestalt. Med undantag av kyskhet uppvisar han ju nästan alla de egenskaper som i den kristna traditionen kallas för ”de sju heliga dygderna”, det vill säga ödmjukhet, generositet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och arbetsamhet. Därtill kommer den talang som hans skyddsgudinna Pallas Athena i trettonde sången av Odysséen benämner som ”anchinoia” (ἀγχίνοια), det vill säga förmågan att intuitivt fatta bra beslut i lägen där varken kunskaper, logik eller dogmer är till fylles.
Redan de tidiga teologerna drog paralleller
Mot den bakgrunden är det inte helt överraskande att de kristna redan under antiken såg Odysseus äventyr som en allegorisk parallell till Kristus liv, död och återuppståndelse. Särskilt tydligt var detta hos senantikens kyrkofäder. Det visar inte minst Hippolytos av Rom (170–235) och Origenes från Alexandria (185–254). Dessa båda patriarker såg en analogi mellan Bibelns berättelser om Jesus på korset och Homeros skildring av den episod, då Odysseus under passagen förbi Sirenerna stod bunden vid masten på sitt skepp.
Under medeltiden blev Odysseus en idealgestalt i en kristen tradition av stoicistiska antikdyrkare som tar sin början under romersk kejsartid. Dessa kristna stoiker talade sålunda om Odysseus som en ”prefiguration”, det vill säga en förtida parallell, till Kristus.
Om likheten mellan Kristus och Odysseus kan man läsa i en av litteraturvetenskapens mest underhållande klassiker, William Beddell Stanfords The Ulysses Theme. A study in the Adaptability of a Traditional Hero (1954). Det är en bok så full av insikter, irländsk humor och stilistisk briljans att man kan få lust att vallfärda till Dublin, där författaren var professor vid ansedda Trinity College och ledamot av överhuset i det irländska parlamentet.
Likheter i filmen
Likheten mellan Kristus och Odysseus ser vi som sagt också i den gångna sommarens mest omtalade film, Christopher Nolans The Odyssey. Det är en omständighet som ännu inte kommenterats i de svenska recensioner jag läst. Det återstår dock att se vad den filmkunnige Minnesota-biskopen Robert Bannon skriver i den suveräna kulturtidskriften Evangelization & Culture.
Parallellerna mellan The Odyssey och berättelserna om Jesus är många. Ett exempel är nedstigandet i dödsriket, det som på grekiska kallas katabasis eis haden (κατάβασις εἰς ᾅδην) och på latin descensus ad Infernos.
Nedstigandet i dödsriket framstår i Nolans film som en vändpunkt. Efter återkomsten blir Odysseus en ny människa. Han blir nu en förkämpe för det budskap som i filmen kallas ”Zeus lag”. men som i en intervju med Nolan identifieras med de ord i Jesu bergspredikan som lyder: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
”Zeus lag” var i antikens Grekland en levnadsregel som skulle ligga till grund för hela samhällslivet. Enligt Homeros garanterades denna fundamentala regel av Xenios Zeus” (Ξένιος Ζεύς), dvs den aspekt av överguden Zeus som vakade över främlingars rättigheter. Namnet syftar alltså på guden i hans roll som beskyddare av det som forntidens och dagens greker kallade ”filoxenia” (φιλοξενία). Ordagrant betyder detta ord ”kärlek till främlingar”, men det brukar också översättas med ”gästvänskap”.
Ett exempel på denna ”filoxenia” får vi, då den skeppsbrutne Odysseus i den 6:e sången av Odysséen möter den ljuva prinsessan Nausikaa på stranden av Fajakernas ö. Till sina vackra men lättskrämda tjänsteflickor säger hon:
Stanna då, flickor! Vart fly ni er väg vid den främmandes åsyn! / ty ni mena väl ej att han är en fiende till oss? […] /Nej, en nödställd han är, som vilsedriven har kommit, / och som har rätt till vår hjälp, ty främlingar alla och arma / äro sända av Zeus, och den ringaste gåva kan glädja. / Ge nu främlingen strax att äta och dricka, ni flickor.
Ett annat exempel på filoxenia får vi i 14:e sången av Odysséen. Då Odysseus efter tjugo år återkommer inkognito till sin hemö Itakha, mottas han med exemplarisk ”filoxenia” av sin forne svinaherde Eumaios. Den gästfrie Eumaios säger till honom:
Orätt det vore av mig, om jag aktade ringa en främling, / även en sämre än du, ty främlingar alla och arma skickas av Zeus i vår väg, och den ringaste gåva kan glädja,
Eumaios klargör tydligt att hans filoxenia är dikterad av respekten för ”Zeus, som är främlingarnas gud”.
Därför, du prövade gamle, när nu till min hydda en gudom / fört dig, så sök ej att ställa dig in med bedårande lögner. / Icke fördenskull jag ämnar dig ära och vänligt förpläga / utan av fruktan för Zeus, som är främlingars gud, och av ömkan.
När Nolan utpekar ”Zeus lag” som en föregångare till Jesu Bergspredikan är det alltså omsorgen om hjälpsökande främlingar som är den gemensamma nämnaren. Mot den bakgrunden känns det trösterikt att väldiga åskådarmassor redan lockats till hans film.
Nolans jämförelse mellan Odysseus och Jesus borde inte komma som en överraskning. I själva verket finns det mycket i den kristna läran som har motsvarigheter hos Homeros och i Nolans tolkning av ”Zeus lag” i The Odyssey.
Kommentarer
Vittnesbörd om detta kom nyligen från författaren till boken American Odyssey, den katolske statsvetar-professorn Patrick Deneen från Notre Dame University. Särskilt tydligt var detta i en TV-intervju med titeln ”Is the Odyssey More Christian Than You Think? New Book Offers a Catholic Lens”. Där framhävs också likheten mellan Homeros’ skildring av Odysseus irrfärder och kyrkofadern Augustinus tankar om den rastlösa själens pilgrimsfärd mot Gud.
Likheten mellan den kristna läran och Nolans tolkning av ”Zeus lag” avhandlas också i flera andra artiklar. Inte sällan sker det med hänvisningar till den katolska socialläran. Exempel på det är en artikel i U.S. Catholic som har titeln ”Nolan’s ’The Odyssey’ links ancient codes to Christian precepts.” Där poängteras att både den katolska socialläran och Nolans The Odyssey har sina rötter i de förkristna levnadsregler som en gång också vägledde den forntida författaren till Odysséen.
Debatten om The Odyssey och den katolska socialläran aktualiserar den starka tradition inom kristenheten som sett den grekiska antiken som en levande del av sitt kulturarv. Till denna tradition hör ju flera av de tänkare som inspirerat socialläran, till exempel filosofen Thomas av Aquino och påven Leo XIII (1810–1903). Om intresset för dessa skarpa tänkare ökats genom Nolans jämförelse mellan Odysseus och Jesus borde han hyllas.
Torsten Rönnerstrand 2026-08-13
Detta är en opinionstext