av JOHN SJÖGREN
Sara Parkman, som spelar på Way Out Wests mellanstora scen redan tidigt på eftermiddagen, ska sätta tonen för min fredag på festivalen. Hennes urkraftiga variant av folkmusik har ända från början burit kristna drag. I den här konserten, en av de bättre jag sett henne göra, uppmanar hon oss från scenen att ora et labora (bed och arbeta). Den som frekventerar den heliga mässan känner igen sig. Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, sjunger Parkman. I ett av konsertens starkare partier reciterar hon ursinnigt och intensivt ur Salomos vishet. Från Bibelns b-sida, som hon säger.
Som sagt, tonen är satt. För det blir uppenbart för mig att festivalen, med sina över 78 000 besökare, mest av allt är en andlig sammankomst. Det är hit människor kommer, inte bara för att få uppleva en smula transcendens, utan också för att bearbeta de stora existentiella frågorna, att under ritualiserade former få en upphöjd känsla av, få kontemplera och reflektera över, vad det är att vara människa.
Kvällens höjdpunkt är Nick Cave & The Bad Seeds. Det är första gången jag ser honom. Vilket är underligt. Bara ytterst få låtskrivare håller jag högre. Och det är precis så som alla som sett honom säger: Att uppleva Nick Cave live är en religiös upplevelse. Cave har också alltid varit djupt rotad i de bibliska bildvärldarna. Han har alltid rört sig kring de stora frågorna, han har alltid varit en karismatisk och suggererande scenpersonlighet. Men efter de stora personliga tragedierna i hans liv (han har förlorat båda sina söner) har konserterna fått ytterligare ett djup och blivit än mer sakrala.
På Way Out West är det inte en konsert han ger. Det är en rit, en gudstjänst, en exorcism han iscensätter. Cave skapar ett utrymme där publik och artist kan mötas för att tillsammans försöka förvandla livets elände till något som åtminstone liknar ljus. För mig blir låten ”Joy” starkast. Han inleder med att sjunga: ”I woke up this morning with the blues all around my head / I felt like someone in my family was dead.” Men så sjunger han: ”We’ve all had too much sorrow, now is the time for joy.” Han går fram till scenkanten och mässar: ”I fell down to my knees / I called all around me, have mercy on me please.” Publiken tänds upp, plötsligt badar vi i ljus. Vi lyfter, tillsammans med Cave, våra händer mot himmelen. ”Joy. Joy. Joy. Joy.”, sjunger vi. Det är så uppenbart – vi ber tillsammans.
Kvällen avslutas med The Cure. Även det, märkligt nog, ett band jag aldrig upplevt live tidigare. Min relation till deras musik, låtskrivaren Robert Smiths förmåga att lika exakt fånga såväl livets svåraste svärta som dess mest sprittande lycka, är lika lång som djup. Jag njuter oavbrutet av deras slipade greatest hits-set. Sist innan extranumren kommer ”Endsong”, ett slags korrektiv till Caves uppmaning till ”joy”. Smith sjunger: ”Left alone with nothing at the end of every song / Left alone with nothing.” Och så upprepar han, gång på gång: ”Nothing…nothing…nothing.” Smith, uppfostrad som katolik (vilket man kan skönja i hans musik), idag ateist, ekar av Predikaren. Och fastän Smith i kvällens sista låt deklarerar att ”boys don’t cry” kan jag inte låta bli att göra det.
För så vackra vi människor är ändå. Här står vi alla under samma himmel, så sköra och utsatta, med samma längtan efter mening, kärlek och gemenskap i våra hjärtan, med liknande sår och sorger över förluster och nederlag, med likartade erfarenheter av extas och lycka. Här står vi tillsammans och delar för en stund allt detta. När vi trängs på väg ut från festivalområdet tänker jag: Kan man göra något annat än att älska människorna?
John Sjögren 2026-08-15
Detta är en opinionstext.