av ULF JONSSON
Är Gud verklig eller är Gud enbart människans påfund? Tankar om Gud har sysselsatt människor sedan urminnes tider och fortsätter att göra så än i dag. Sett i ett långt tidsperspektiv verkar de flesta ha menat att Gud är verklig. Först i början på 1700-talet började somliga på allvar hävda att Gud enbart är människans uppfinning. Med tiden blev detta en allt vanligare uppfattning, och numera är det kanske till och med en majoritetsuppfattning i just vår del av världen.
Oavsett hur man tar ställning till frågan om Gud rör det sig ofta om en övertygelse som man tar över från den omgivande kulturen, utan att man själv ägnar frågan några mer grundliga reflektioner. Att det förhåller sig så är knappast märkligt. Det handlar om en fråga som är sammantvinnad med livet i stort, med ens värderingar, övertygelser och ens sätt att leva, och sådant växer inte fram i splendid isolation. Samtidigt rör det sig också om en djupt personlig och existentiell fråga, som till sin natur pockar på att få ett individuellt svar, ett svar som passar ihop med det som gör det egna livet meningsfullt och världen begriplig.
Ännu fram till millennieskiftet förmodade många att moderniteten och vetenskapens framsteg skulle göra frågan om Gud irrelevant. Den förmodan har visat sig vara felaktig. Ledande tänkare på området har konstaterat motsatsen: religionssociologen Peter Bergers vederläggande av sekulariseringstesen, Jürgen Habermas teori om religionens avgörande betydelse för värnandet av människovärdet och redogörelsen för religionens återkomst på global nivå i boken God is Back av John Micklethwait och Adrian Wooldridge.
Också i vårt land verkar tron på Gud nu få större plats i det offentliga rummet. I tv-serien Tunna blå linjen blev den kristna tron det förlösande svaret på människornas problem. Tron på Gud framställdes här som en naturlig del av människors liv. Borta var den känsla av pinsamhet som äldre generationer svenskar brukade förknippa med religiös tro. Och Ungdomsbarometerns rapport i slutet av förra året indikerade ett växande intresse för kristen tro bland 16–24-åringar, vilket gav upphov till en rad debattartiklar, krönikor och offentliga samtal – exempelvis mellan kardinal Anders Arborelius och ärkebiskop Martin Modéus i Sveriges Radio. Också på SVT:s Aktuellt såg man sig föranledd att arrangera en debatt om Guds existens mellan Eric Rosén (Aftonbladet) och Joel Halldorf (Expressen). Även om man inte ska dra alltför stora växlar på dessa iakttagelser, så stärker de ändå intrycket av att frågan om Gud är viktig.
Teister och ateister närmar sig frågan om Gud på karaktäristiskt skilda sätt. Huruvida Gud är verklig – i bemärkelsen existerar oberoende av oss människor – är den centrala frågan på det intellektuella planet. I populärdebatten antas ofta att det inte finns några starka argument för att Gud är verklig, samt att naturvetenskapen skulle ha visat att Gud nog inte existerar. Men det stämmer inte. Naturvetenskapen har inte svaret på alla slags frågor, och frågan om Guds existens kan inte avgöras med naturvetenskapliga metoder, lika litet som att Gud skulle kunna vara svaret på någon naturvetenskaplig fråga. Naturvetenskapen utgår helt enkelt från förekomsten av rumstidsliga fenomen, som man försöker upptäcka och förklara. Men frågan varför det över huvud taget existerar någonting alls – filosofen Leibniz klassiska fråga – har inget naturvetenskapligt svar. Frågor av den arten diskuteras däremot av filosofer och teologer. Några av vår tids argument för Guds existens tar Leibniz fråga som utgångspunkt. Andra argument bygger exempelvis på forskning om fenomenet kausalitet, där somliga menar att orsaksförklaringar förutsätter en yttersta transcendent orsak bortom tid och rum.
Argumenten för Guds existens kan vara välgrundade och logiskt konsistenta. Men ett bevis övertygar bara den som accepterar premisserna som sanna, vilket i sin tur beror på ens världsbild, alltså ens övergripande förståelse av hur verkligheten är funtad. Också världsbilder kan diskuteras rationellt, men en hel världsbild kan inte bevisas utifrån några neutrala principer, eftersom dessa alltid är del av någon viss världsbild. I dag ser vi hur en äldre världsbild, som ansågs vara mer förenlig med ateismen, håller på att ersättas av en ny världsbild som tycks vara mer öppen för teismen. Äldre tiders ateism gick ofta hand i hand med en reduktionistisk fysikalism som numera är ifrågasatt. Inom forskarvärlden söker man efter nya sätt att förstå grundläggande fenomen som kausalitet. Likaså söker man efter en ny fysik som klarar av att förklara fenomen som det mänskliga medvetandet, vilket man hittills har gått bet på. Sådana utvecklingar förändrar på sikt även sättet att se på förhållandet mellan naturvetenskap och tron på Gud.
Ateismen, å sin sida, befinner sig på det intellektuella planet i ett annat läge. Medan tron på Gud brukar vara sammanvävd med en uppsättning andra övertygelser, utgörs ateismen bara av en enda övertygelse, nämligen att Gud inte existerar. Men det är ofta mycket svårare att visa att något inte existerar än att visa att något existerar. Det gäller också för frågan om Gud, och det är därför svårt att presentera starka argument mot Guds existens. Teodicéargumentet, alltså argumentet mot Guds existens utifrån förekomsten av det onda, betraktas allmänt som det starkaste. Men det har visat sig vara svårt att formulera ett teodicéargument som är logiskt konsistent och sunt. Och dessutom återstår det omvända teodicéproblemet att lösa: hur kommer det sig att det alls existerar något gott om Gud inte finns?
Men frågan om Gud har inte bara en intellektuell sida. Den har först och främst en existentiell sida, och här sitter teismen med trumf på hand. Eftersom ateismen enbart består av övertygelsen att Gud inte existerar har den själv inget att komma med när det gäller de existentiella frågorna om livets mening, om hur man bör gestalta sitt liv, och vilka värden man bör värna. Ateismen handlar inte om sådana frågor. Men även ateister har förstås uppfattningar om sådant och självklart betyder det inte att ateister skulle vara mindre moraliskt goda än andra människor. Men, som de själva förklarar, grundar de sina moraliska övertygelser i något annat än i sitt ställningstagande om Guds existens. Tron på Gud, däremot, kan utgöra en stark grund för övertygelser om vad som är viktigt i livet. Den som är övertygad om att Gud är verklig har en stabil grund både för etiska värden, men också för att det finns en tanke och en mening med både ens eget och andras liv, ja med allt som finns.
Frågan om Gud har följt människorna tiderna igenom och den berör oss i grunden, både intellektuellt och existentiellt, också i vår tid. Trons svar påminner om att utan Gud blir världens existens obegriplig och livet utan bestående mening.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 2/2025, s. 1–2.