av gästkrönikör: ANNA NACHMAN
Medan jag skrev den här texten begravdes de två rödhåriga pojkarna Ariel och Kfir Bibas och deras mamma Shiri. Efter att ha blivit mördade i Gaza hösten 2023, någon månad efter kidnappningen under 7 oktober-massakrerna, låg deras kroppar i kylar eller frysar i Gazas tunnlar i över 500 dagar, som mänskliga troféer.
Efter senaste eldupphöret och gisslanutväxlingarna har hjärtat varit tungt av vansinniga pendlingar mellan hopp och förtvivlan. Det går inte att ta in Hamas förödmjukande överlämningsceremonier. Maskerade terrorister står inför ett hav av civila, vuxna och barn, som jublar när människor som ser ut som om de just släppts ur koncentrationsläger – eller kistor med döda – paraderas.
Mina tankar slingrar sig till Eli Sharabi, en av gisslan som släpptes levande ur Gaza i början av februari. Under hela fångenskapen visste han inte om hans familj hade överlevt. Men Hamas visste. Innan han släpptes var han – utmärglad och svag – tvungen att stå på scen och svara på frågan om han gladde sig åt att snart få återse sin fru Lianne och döttrarna Noiya och Yahel. Intervjuarna visste att alla tre hade mördats samma dag som han tillfångatagits.
Vem gör så här mot en annan människa?
Jag brukar inte ha stora önskningar, men jag önskar att människor som betraktar sig som goda, ser det som jag ser: den gränslösa ondskan. Vi såg den via Hamas egna kameror under massakrerna den 7 oktober, och vi ser den nu.
I ett och ett halvt år har jag flera gånger i veckan sett demonstrationer på Stockholms gator där flocken har stått på Hamas sida. Vecka efter vecka har man stannat och skanderat utanför den judiska skolan. Vad har svensk-judiska barn med den här konflikten att göra?
Jag ser videor på barn i UNRWA-skolor i Gaza som spyr ut sitt hat över judar och Israel. Påhejade av vuxna vrålar de att de vill döda judar, att de stolta skulle gå i döden för att få utföra mord. Det är barnmisshandel på högsta nivå. Jag tycker synd om dem, samtidigt som jag vet att de är livsfarliga. Ge dem några år, och de åker gladeligen in i fredliga byar för att mörda, våldta och ta gisslan. Jag vill inget hellre än att ha fred i Mellanöstern, en riktig fred. Men så länge barn matas med hat kommer det inte att hända.
Nyss begravdes också Oded Lifshitz, journalisten och fredsaktivisten från kibbutzen Nir Oz, den näst äldste av gisslan. Det var hans kista som stod intill de tre som innehöll kvarlevorna av familjen Bibas. Oded hade vigt sitt liv åt att stärka relationerna mellan judar och palestinier; han brukade köra sin lilla bil till Gaza och hämta sjuka och ta dem till sjukhus i Israel. Tänk om alla vore som han.
Jag saknar muslimska röster som markerar mot galenskapen. Jag saknar även de kristna rösterna. Många kristna har investerat känslomässigt i sitt engagemang för palestinierna. Kanske har de därför svårt att se när inte bara Hamas, utan även civila palestinier, utför helt oacceptabla handlingar. Det gör något med ens självbild att ha tagit parti, men det är ett moraliskt sammanbrott att inte kunna säga högt att det Hamas gör är en katastrof.
Anna Nachman är journalist och begravningsansvarig vid Judiska församlingen i Stockholm.
Ur Signum nr 2/2025, s. 3.