av KJELL BLÜCKERT
I höstas hittade jag i kvarlåtenskapen hos en släkting en vacker inbunden bok med titeln Medborgarboken. Under ett antal decennier efter andra världskriget mottog varje svensk medborgare som blev myndig en sådan bok från sin kommun. I förordet står att boken ”vill påminna om att det är något märkligt och minnesrikt, som sker i en ung människas liv, när hon själv övertar hela ansvaret för sina handlingar och bemyndigas att göra sin insats i samhället på jämställd fot med alla andra vuxna medborgare”. Här finns uppsatser om vårt demokratiska arv, rösträtten, äktenskap och samliv, ekonomi och kultur, folkrörelser och civilsamhälle, hembygd och Sveriges plats i världen. Man kan le åt en del formuleringar i en sådan här bok. Den blir en spegel av sin tid med de krav och förväntningar man då hade på en medborgare, men den band ihop en befolkning – då.
Att vara och bli medborgare i Sverige innebär en reglering av individens relation till staten. I portalparagrafen till lagen om svenskt medborgarskap stadfästs att medborgarskapet medför rättigheter och skyldigheter för båda parter. Det ”förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige […] och är en grund för folkstyrelsen”.
Termen medborgarskap infördes i svensk lagstiftning år 1858. Dessförinnan användes begreppet undersåte. Och som det ordet antyder handlar det mer om underkastelse och skyldigheter än om rättigheter. Medborgarskap förknippas med liberala demokratier; undersåte är man i en autokratiskt styrd stat.
Under de senaste decennierna har diskussionen om medborgarskapet dykt upp då och då. Hos Folkpartiet/Liberalerna har frågan om språkkrav för svenskt medborgarskap funnits med länge. Socialdemokraten Morgan Johansson kallade det 2008 för ”en magnet för främlingsfientliga väljare”. I dag är detta krav en del i socialdemokratisk politik.
De svenska kraven för beviljande av medborgarskap efter ansökan har i en europeisk jämförelse varit lågt ställda. Språkkrav har aldrig funnits, kravet på egenförsörjning avskaffades 1976, längden på vistelsetid i Sverige har varit förhållandevis kort och kontrollen av vistelsetid inte alltid den bästa. Situationen efter den senaste tidens flyktingkris och uppenbart bristfälliga integrationspolitik har förändrat diskussionsläget helt.
Redan 2013 lade den andra Reinfeldtregeringen fram en proposition, efter en utredning ledd av Gunnar Strömmer, med några med dagens mått mätt försiktiga förslag som genomfördes, bland annat införande av den ovan citerade portalparagrafen till lagen, en språkbonus för dem som snabbt lärt sig svenska så att kravet på vistelsetid kunde sänkas ytterligare, skyldighet för kommunerna att anordna frivilliga medborgarskapsceremonier, förenklade möjligheter till svenskt medborgarskap för barn och unga.
Den nuvarande regeringen har satt igång ett batteri av utredningar med bäring på migrationspolitik och medborgarskapsfrågor: däribland den så kallade vandelsutredningen om ”skärpta krav på hederligt levnadssätt och ökade möjligheter till återkallelse av uppehållstillstånd”, utredningen av ”en ny modell för kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för nyanlända och icke-medborgare” och så den utredning som den 14 februari presenterade sitt betänkande Skärpta krav för svenskt medborgarskap (SOU 2025:1, 799 s.).
Nu är de försiktiga tongångarna från 2013 som bortblåsta – och ingen avgörande kritik hörs. Migrationsminister Johan Forssell underströk flera gånger vid presentationen av utredningen att ”kravlöshetens tid för det svenska medborgarskapet är förbi”. Han betonade också att ett svenskt medborgarskap är något som man ska känna sig stolt över, och att det ”ska ges till personer som har ansträngt sig för att bli en del av vårt samhälle och som gjort rätt för sig under tiden de har varit här”. Skarpa krav för att erhålla medborgarskap är viktiga incitament och en av pusselbitarna i en integrationspolitik, menade ministern.
De förslag som ska åstadkomma detta, och som gäller för vuxna, är enligt betänkandet förlängd vistelsetid i Sverige (så kallad hemvisttid) från 5 till 8 år (10 år om man inte kan styrka sin identitet), en längre karenstid vid grova brott, tydligare krav på god vandel (hederlighet och skötsamhet), språk- och samhällskunskapsprov, krav på egenförsörjning. Dessa förslag sägs ligga i linje med hur kraven är utformade i de övriga nordiska länderna.
I utredningsdirektiven finns också ett uppdrag att utreda utvidgade former för obligatoriska medborgarceremonier med inslag som trohetsed eller lojalitetsförklaring för att understryka det som portalparagrafen talar om med formuleringen att medborgarskapet ”står för samhörighet med Sverige”. Här motsvarar kanske inte utredaren, kammarrättslagmannen Kirsi Laakso Utvik, uppdragsgivarens förväntningar. Hon menar nämligen att sådana ceremonier blir för dyra och svåradministrerade, att de kan försena erhållandet av medborgarskapet och att de kan bli kontraproduktiva, eftersom de kan ”uppfattas som en plikt i stället för ett högtidligt firande”. I inget annat fall i utredningen anförs ekonomiska eller administrativa argument mot förslagen på de nya kraven, vilka beräknas fördubbla kostnaderna för medborgarskapshanteringen. Här återstår att se om regeringen kommer att gå på tvärs mot utredaren, eftersom den i många sammanhang har betonat vikten av att samhörigheten kommer till uttryck i medborgarskapsprocessen.
Utredningen skulle också ta ställning till om det borde införas en medborgarskapsbok där de rättigheter och skyldigheter som följer av ett svenskt medborgarskap skulle framgå. Här menar utredningen att sådan information gott och väl finns att tillgå på olika myndigheters webbplatser och att symbolvärdet inte skulle vara så stort. Därför går man inte fram med något förslag om detta.
Vid en snabb överblick över några myndigheters webbplatser kan man se att det finns viss information om vilka rättigheter ett medborgarskap innebär men betydligt magrare med information om vilka skyldigheter ett sådant medför – ofta finns inte någon sådan information över huvud taget. Frågan är om en sådan skrift ändå inte skulle bidra till att skapa samhörighet.
Även om broschyren Om krisen eller kriget kommer finns på MSB:s webbplats har alla svenska hushåll fått ett fysiskt exemplar av den, eftersom den anses så viktig. På samma sätt är det med en medborgarbok. Om den kunde utformas på ett sådant sätt att varje person som är svensk medborgare från födseln skulle få den på myndighetsdagen liksom de nya medborgarna efter ansökan, så skulle den kunna bli ett gemensamt uttryck för att ”medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige”, såsom portalparagrafen till lagen så enkelt och pregnant formulerar det.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2025, s. 4–5.