Har medlidande någon gräns?

av SYSTER INGRID OSB
Knappast någon har undgått att höra om de omfattande översvämningarna i Europa, inte heller vi. Varje dag när vi äter middag lyssnar vi på Dagens Eko. För en stund passerar en procession av det som sker runt om i världen genom vårt refektorium. Även om det numera är möjligt att ta till sig långt mer av nyhetsflödet via datorn förblir detta gemensamma lyssnande något som lämnar avtryck inombords. Jag tror att det har att göra med att vi just lyssnar tillsammans, delar något, och det är mera än enbart vars och ens eventuella intresse av världshändelserna. Delandet kan vara allt från ett gemensamt leende åt reporterns översvallande entusiasm över att melodifestivalen just dragit igång till att se sorgen i medsystrarnas ögon när vi hör om människors lidande och utsatthet. Efter måltiden går vi direkt till kyrkan för middagsbön och inte sällan kan jag få upplevelsen av att vi då bär med oss – nästan bokstavligen – dem vi hört om.

Men, och detta är det tragiska, så lätt vi ändå glömmer. Antingen på grund av att den egna vardagen kommer emellan eller för att vi ständigt hör om nya krig, naturkatastrofer och människor som lider. När hela världens lidande finns några knapptryckningar bort – blir vi avtrubbade eller gör det oss mer solidariska och medkännande? Den dagliga påminnelse vi får i psaltarpsalm 95 om att inte förhärda våra hjärtan har kanske aldrig varit mer aktuell. Vi behöver hjälpa varandra att öppna upp perspektivet. Många människor, situationer och platser riskerar att glömmas bort i det ständiga flödet av nya händelser att ta in. Vem tänker idag på följderna av skogsbränderna i Australien, flyktingsituationen i Sydsudan eller de som utsätts för människohandel? För att bara nämna några exempel. Vi behöver vara engagerade även i det långsiktiga perspektivet och kunna inspirera andra till samma engagemang. Uthålligt och konkret.

En svårighet är att vi vacklar mellan självbekräftelse – jag som är så medkännande – och hopplöshet inför alla vi aldrig kommer att kunna hjälpa. En situation från något av mina första år i klostret kan tjäna som illustration av denna vacklade hållning. Vi hade hört om en naturkatastrof och i känslan av hjälplöshet gick jag till min novismästarinna och bad att få avstå något under en tid, som ett slags botgöring eller tecken på medkänsla med de lidande. Hon tittade länge på mig och frågade till sist ”Varför vill du egentligen göra det, för att själv känna dig bättre till mods?” Generat fick jag erkänna att hon hade rätt.

Dock lät hon det inte stanna där utan fortsatte ”Skulle inte det bästa du kan göra just nu vara att verkligen ta ditt liv här på allvar? Sätt in din tid och dina krafter i bön och arbete helhjärtat där du behövs här och nu.” Så rätt hon hade. Det är trots allt relativt enkelt att ha medlidande med människor långt borta. Desto mera utmanande kan det vara att visa kärleksfull uppmärksamhet mot dem vi har omkring oss dagligen. Vardagens uthållighet, tålamod och (obekväma) insats kan lära oss verkligt medlidande och osjälviskhet. Något som i sin tur visar oss att vi hör samman med andra människor och att våra handlingar påverkar dem i allra högsta grad. Det är en erfarenhet vi kan lära oss att överföra till att gälla de många, okända som kan behöva oss.

Men är det överhuvudtaget möjligt att känna medlidande för en situation man aldrig behövt komma i närheten av?

Jag tror det, men det förutsätter att vi förmår vidga de egna upplevelserna av sorg, utsatthet, förlust – eller för all del av glädje och lycka – till att kunna gälla en annan människas situation. Det viktigaste är nog inte att veta exakt hur en situation känns utan att kunna använda de egna erfarenheterna till att gå ut ur sig själv och i någon mån ställa sig i en annan människas skor. Medlidande behöver ju inte nödvändigtvis innebära att säga ”jag vet hur det känns” utan handlar om att förmedla omsorg och visa vår villighet att finnas för, och tillsammans med, den andre. Det behöver inte finnas en gräns för medlidandet. Men för att det inte enbart skall vara flyktigt eller självbekräftande behöver det var en rörelse från ett jag till ett du, med förankring i vardagen. Lika litet som kärlek kan medlidande reduceras till en vag välvillighet utan behöver på ett eller annat sätt kunna uttryckas i handling, varav bönen är ett av många uttryck.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2021-07-29

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.