Vadstena rediviva – ett världsarv

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KJELL BLÜCKERT
I sommar firar Vadstena stad ett 500-årsjubileum av Gustav Vasa med utställning och evenemang. Men staden minns varje år och varje dag en annan person med större räckvidd – den heliga Birgitta. Idag den 23 juli firas hennes himmelska födelsedag.

I augusti 1521 valdes Gustav Eriksson Vasa av en stor grupp adelsmän med Linköpingsbiskopen Hans Brask i spetsen till riksföreståndare över Sverige. Det ägde rum i Vadstena och skedde i opposition mot den dåvarande unionskungen Kristian, som året dessförinnan kortsiktigt befäst sin maktställning vid Stockholms blodbad.

Att man 1521 samlades i Vadstena var en självklarhet. Staden var då centrum, inte bara med sitt geografiska läge utan framför allt genom den mäktiga andliga, kulturella och ekonomiska högborg som utgjordes av Vadstena kloster. Den i hela Europa ryktbara Birgitta Birgersdotters skapelse hade blivit medelpunkten i ett internationellt nätverk av kloster och befolkades av dåtidens intellektuella, kulturella och sociala grädda. Här satt kvinnor i ledningen och styrde en självständig organisation med både kvinnor och män, i symbios med aristokrati och stat.

Ingen kunde då 1521 ana den kulturskymning som under det kommande seklet skulle drabba staden och landet. Men kulturrevolutionen kom. Att Vadstena kloster var en så betydelsefull institution märks inte minst på det faktum att av alla omkring 200 kloster och konvent som tvingades stänga i Norden under reformationstidevarvet var Vadstena den klostermiljö som överlevde längst, ända till 1595. I jämförelse med den dynamiska medeltiden sjönk klostret och staden in i en törnrosasömn. Idag förknippas inte Vadstena med centrala politiska händelser.

Under 1900-talet kom Vadstena som stad och kulturmiljö att få en renässans, vilket helt och hållet hade att göra med dess historia. I nationalstatsbyggandet spelade historia och kultur en avgörande roll. Birgitta blev aktuell på många sätt: Hennes texter gavs ut, man skrev romaner om henne, hennes klosterkyrka renoverades, Svenska kyrkan började med ärkebiskop Nathan Söderblom i spetsen att omtolka det andliga arvet från den heliga Birgitta i nationalkyrklig anda. Ja, till och med rörelsen för kvinnlig rösträtt tog Birgitta som symbol och Birgittadagen den 7 oktober firades som ”kvinnornas gemensamma rösträttsdag”.

Viktigare för Vadstena var att ett antal kulturpersonligheter kring Vättern började engagera sig för det gamla klosterområdets bevarande och vidareutvecklande. Verner von Heidenstam och prins Eugen kom att höra till de tongivande. 1920 bildades Birgittastiftelsen – namnet till trots en ideell förening. I stadgarnas portalparagraf stadgas i nationalromantisk anda att man ska ”söka bevara det rika kulturarv som Sverige äger i den Heliga Birgittas liv och gärning”. Man ville både bevara och förnya. Redan långt innan begreppen kulturmiljövård, materiellt och immateriellt kulturarv, på allvar myntades på 1980-talet kom Birgittastiftelsen att få arrendera klosterområdet av staten och ta ansvar för dess iståndsättande enligt moderna principer.

De som har en direkt kontinuitet med det birgittinska arvet återvände i stillhet till Vadstena 1935 och återupptog det kontemplativa livet i Birgittas efterföljd, trots klosterförbud som inte upphävdes förrän 1976. Birgittasystrarna förvaltar det arv av Kristusmystik och Mariafromhet som är så karakteristiskt för det strikt kontemplativa liv som Birgitta föreskrev som ideal för sina efterföljare – ett andligt världsarv.

Ett världsarv kan enligt Riksantikvarieämbetets skrivning identifieras som ”ett mästerverk skapat av människan, ett arkitektoniskt stilbildande byggnadsverk, en miljö med anknytning till idéer eller trosföreställningar av universell betydelse”. Det är inte svårt att känna igen klosterområdet i Vadstena i denna beskrivning – och för den delen inte heller de olika religiösa gemenskaper som lever av det andliga arv som Birgittas Vadstena förmedlar. En pilgrimsort för alla sinnen.

Kjell Blückert 2021-07-23

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KJELL BLÜCKERT
I sommar firar Vadstena stad ett 500-årsjubileum av Gustav Vasa med utställning och evenemang. Men staden minns varje år och varje dag en annan person med större räckvidd – den heliga Birgitta. Idag den 23 juli firas hennes himmelska födelsedag.

I augusti 1521 valdes Gustav Eriksson Vasa av en stor grupp adelsmän med Linköpingsbiskopen Hans Brask i spetsen till riksföreståndare över Sverige. Det ägde rum i Vadstena och skedde i opposition mot den dåvarande unionskungen Kristian, som året dessförinnan kortsiktigt befäst sin maktställning vid Stockholms blodbad.

Att man 1521 samlades i Vadstena var en självklarhet. Staden var då centrum, inte bara med sitt geografiska läge utan framför allt genom den mäktiga andliga, kulturella och ekonomiska högborg som utgjordes av Vadstena kloster. Den i hela Europa ryktbara Birgitta Birgersdotters skapelse hade blivit medelpunkten i ett internationellt nätverk av kloster och befolkades av dåtidens intellektuella, kulturella och sociala grädda. Här satt kvinnor i ledningen och styrde en självständig organisation med både kvinnor och män, i symbios med aristokrati och stat.

Ingen kunde då 1521 ana den kulturskymning som under det kommande seklet skulle drabba staden och landet. Men kulturrevolutionen kom. Att Vadstena kloster var en så betydelsefull institution märks inte minst på det faktum att av alla omkring 200 kloster och konvent som tvingades stänga i Norden under reformationstidevarvet var Vadstena den klostermiljö som överlevde längst, ända till 1595. I jämförelse med den dynamiska medeltiden sjönk klostret och staden in i en törnrosasömn. Idag förknippas inte Vadstena med centrala politiska händelser.

Under 1900-talet kom Vadstena som stad och kulturmiljö att få en renässans, vilket helt och hållet hade att göra med dess historia. I nationalstatsbyggandet spelade historia och kultur en avgörande roll. Birgitta blev aktuell på många sätt: Hennes texter gavs ut, man skrev romaner om henne, hennes klosterkyrka renoverades, Svenska kyrkan började med ärkebiskop Nathan Söderblom i spetsen att omtolka det andliga arvet från den heliga Birgitta i nationalkyrklig anda. Ja, till och med rörelsen för kvinnlig rösträtt tog Birgitta som symbol och Birgittadagen den 7 oktober firades som ”kvinnornas gemensamma rösträttsdag”.

Viktigare för Vadstena var att ett antal kulturpersonligheter kring Vättern började engagera sig för det gamla klosterområdets bevarande och vidareutvecklande. Verner von Heidenstam och prins Eugen kom att höra till de tongivande. 1920 bildades Birgittastiftelsen – namnet till trots en ideell förening. I stadgarnas portalparagraf stadgas i nationalromantisk anda att man ska ”söka bevara det rika kulturarv som Sverige äger i den Heliga Birgittas liv och gärning”. Man ville både bevara och förnya. Redan långt innan begreppen kulturmiljövård, materiellt och immateriellt kulturarv, på allvar myntades på 1980-talet kom Birgittastiftelsen att få arrendera klosterområdet av staten och ta ansvar för dess iståndsättande enligt moderna principer.

De som har en direkt kontinuitet med det birgittinska arvet återvände i stillhet till Vadstena 1935 och återupptog det kontemplativa livet i Birgittas efterföljd, trots klosterförbud som inte upphävdes förrän 1976. Birgittasystrarna förvaltar det arv av Kristusmystik och Mariafromhet som är så karakteristiskt för det strikt kontemplativa liv som Birgitta föreskrev som ideal för sina efterföljare – ett andligt världsarv.

Ett världsarv kan enligt Riksantikvarieämbetets skrivning identifieras som ”ett mästerverk skapat av människan, ett arkitektoniskt stilbildande byggnadsverk, en miljö med anknytning till idéer eller trosföreställningar av universell betydelse”. Det är inte svårt att känna igen klosterområdet i Vadstena i denna beskrivning – och för den delen inte heller de olika religiösa gemenskaper som lever av det andliga arv som Birgittas Vadstena förmedlar. En pilgrimsort för alla sinnen.

Kjell Blückert 2021-07-23

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.