Påvens två smärtsamma bekymmer

av KJELL BLÜCKERT
Vår påve har i ett nyligen utfärdat motu proprio – betecknat med textens två första ord Traditionis custodes (Väktare av traditionen) – infört kraftiga restriktioner i firandet av den extraordinarie romerska riten, vilket Signum rapporterat om (”Nya normer för 1962 års mässa”).

I det brev som åtföljer det officiella dokumentet uttrycker påven Franciskus två smärtsamma bekymmer. Det är det första bekymret som fått mest uppmärksamhet, nämligen att möjligheten att fira mässan enligt den gamla riten på många håll inneburit splittring av olika slag och även ifrågasättande av firandet av den ordinarie romerska riten och till och med kopplats ihop med tvivelsmål om vissa av besluten från Andra Vatikankonciliet. Visheten i denna grannlaga disciplinfråga undandrar sig min bedömning.

Det andra bekymret som Franciskus delar med sin företrädare Benedictus är oron över alla de missbruk vid firandet av liturgin som förekommer. De båda påvarna ”beklagar det faktum att föreskrifterna i den nya mässboken på många håll inte observeras vid firandet, utan i stället tolkats som en legitimering för, ja till och med krav på, en uppfinningsrikedom som leder till outhärdliga förvrängningar”.

Det hav av slapphet i gudstjänstfirandet och bristen på vördnad för gudtjänstrum och allt det som tilldrar sig där, som finns i vår kyrka, befordrar hos många av oss en stor sympati för dem som firar gudstjänst enligt den gamla riten.

Vid läsningen av Alva Dahls nyligen utgivna biografi om Gunnel Vallquist Att slå rot i förvandlingen kan man läsa om den ambivalens för den nya liturgin som finns hos Vallquist, ett barn av den benediktinska gregorianska liturgin. Hon räds inte de nya formerna, experimenterandet och folkspråken, även om hon sörjer förlusten av de förlorade rikedomarna i den klassiskt utformade och under 1900-talet förnyade liturgin. Vad hon däremot är skeptisk till är bristen på vördnad, fulhet och slarv, brist på kvalitet i de konstnärliga uttrycken.

För Vallquists del ledde det hela så långt att hon diskret upptogs i den rysk-ortodoxa kyrkan – utan att hon lämnade den romersk-katolska (!) –, så att hon kunde deltaga fullt ut i den ortodoxa liturgin när hon var i Frankrike, om Alva Dahl har förstått saken rätt. Så kan eliten hantera sina personliga bekymmer; svårare är det för oss vanligt kyrkfolk!

Rom har talat och lagt ut texten om det ena bekymret. Vi ser fram mot ett hanterande av det andra bekymret, vilket förstås är svårare eftersom det inte kan hanteras med förbud och restriktioner.

Kjell Blückert 2021-07-20

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Påven Franciskus följebrev finns att läsa via länken här

Relaterade inlägg

Nyhet: ”Nya normer för 1962 års mässa”, via länken här

Anders Piltz, ”Enhetens sakrament”, via länken här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KJELL BLÜCKERT
Vår påve har i ett nyligen utfärdat motu proprio – betecknat med textens två första ord Traditionis custodes (Väktare av traditionen) – infört kraftiga restriktioner i firandet av den extraordinarie romerska riten, vilket Signum rapporterat om (”Nya normer för 1962 års mässa”).

I det brev som åtföljer det officiella dokumentet uttrycker påven Franciskus två smärtsamma bekymmer. Det är det första bekymret som fått mest uppmärksamhet, nämligen att möjligheten att fira mässan enligt den gamla riten på många håll inneburit splittring av olika slag och även ifrågasättande av firandet av den ordinarie romerska riten och till och med kopplats ihop med tvivelsmål om vissa av besluten från Andra Vatikankonciliet. Visheten i denna grannlaga disciplinfråga undandrar sig min bedömning.

Det andra bekymret som Franciskus delar med sin företrädare Benedictus är oron över alla de missbruk vid firandet av liturgin som förekommer. De båda påvarna ”beklagar det faktum att föreskrifterna i den nya mässboken på många håll inte observeras vid firandet, utan i stället tolkats som en legitimering för, ja till och med krav på, en uppfinningsrikedom som leder till outhärdliga förvrängningar”.

Det hav av slapphet i gudstjänstfirandet och bristen på vördnad för gudtjänstrum och allt det som tilldrar sig där, som finns i vår kyrka, befordrar hos många av oss en stor sympati för dem som firar gudstjänst enligt den gamla riten.

Vid läsningen av Alva Dahls nyligen utgivna biografi om Gunnel Vallquist Att slå rot i förvandlingen kan man läsa om den ambivalens för den nya liturgin som finns hos Vallquist, ett barn av den benediktinska gregorianska liturgin. Hon räds inte de nya formerna, experimenterandet och folkspråken, även om hon sörjer förlusten av de förlorade rikedomarna i den klassiskt utformade och under 1900-talet förnyade liturgin. Vad hon däremot är skeptisk till är bristen på vördnad, fulhet och slarv, brist på kvalitet i de konstnärliga uttrycken.

För Vallquists del ledde det hela så långt att hon diskret upptogs i den rysk-ortodoxa kyrkan – utan att hon lämnade den romersk-katolska (!) –, så att hon kunde deltaga fullt ut i den ortodoxa liturgin när hon var i Frankrike, om Alva Dahl har förstått saken rätt. Så kan eliten hantera sina personliga bekymmer; svårare är det för oss vanligt kyrkfolk!

Rom har talat och lagt ut texten om det ena bekymret. Vi ser fram mot ett hanterande av det andra bekymret, vilket förstås är svårare eftersom det inte kan hanteras med förbud och restriktioner.

Kjell Blückert 2021-07-20

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Påven Franciskus följebrev finns att läsa via länken här

Relaterade inlägg

Nyhet: ”Nya normer för 1962 års mässa”, via länken här

Anders Piltz, ”Enhetens sakrament”, via länken här